Diggad trots denna stolthet
Höst 1984.
Fredag eftermiddag och Pontus – duktig gitarrist och god vän – ringde. Det skulle bli ett gig med Baby Dolls på Torsviksgården. Hade jag lust att följa med?
”Baby Dolls?” undrade jag. ”Menar du Johan Norbergs band?”
”Ja.”
”Fan, han är ju skitdålig.”
”Jag vet, det kan bli kul.”
Torsviksgården var ett tillhåll för barn och ungdomar som bodde i det trygga och välbärgade området. Stället drevs av Stompe och Göran, som till skillnad från många andra fritidsgårdsledare, varken rökte braj eller bar typiska träslöjdsmagister-skägg. Med andra ord, regerade ordning och reda. Jag förstod inte riktigt varför jag hade åkt hit. Stället var allt annat än Rock ’n Roll.
Baby Dolls gjorde sig klara. Jag kände mig obehaglig. Det här kunde bli pinsamt. Dessutom var det alldeles för lite folk. Jag ville helst inte att Johan skulle se att jag kommit hit.
JOHAN:
Baby Dolls gjorde en massa balla gig på sköna ställen. Men tyvärr gjorde vi även några som inte var lika minnesvärda. Nu hade Magnus valt att dyka upp på Lidingös kanske mesigaste ungdomsgård. Ingen riktig scen, ingen riktigt ljudanläggning och ingen riktig publik. Lite småungar längs väggarna och längst bak, tillsammans med några polare, stod Magnus och hängde. Jag bestämde mig direkt för att inte avslöja att jag såg honom.
MAGNUS:
När sista ackordet ringt färdigt, tittade Pontus på mig.
”Vad tycker du?” sa han.
Jag letade efter en bra formulering, men Pontus var rastlös:
”Jag vet att du tänker säga att det var Rock ’n Roll, men tycker du att det var bra?”
”Vad tycker du själv?”
”De skulle behöva börja ta lektioner allihop.
”Jo, men allvarligt talat, när hörde du ett band senast med så bra låtar?”
Ungefär en vecka senare råkade jag träffa Johan på bussen. Jag försökte undvika honom, men det var omöjligt. Han satt där med en LP-platta i handen. Vi nickade synkroniserat. Men ingen sa någonting.
Jag pekade mot plattan. Han höll upp den. Sylvain Sylvain.
JOHAN:
Syl Sylvains karriär efter New York Dolls var faktiskt ganska trist. Men han såg cool ut. Det var helt rätt platta att gå och bära på. Men jag tror aldrig jag orkade att lyssna igenom den.
MAGNUS:
Tystnaden ringde i öronen. Det började bli jobbigt. Vad fan skulle jag säga. Nöden hade ingen lag och till slut sa jag:
”Jag såg er på Torsviksgården förra veckan.”
”Å fan. Det visste jag inte.”
