Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

JOHAN:

I förra veckans inlägg anklagades jag för att vara en dålig polare eftersom jag vägrade lämna ut Magnus telefonnummer till klassens snygging. Fattar han inte att det enbart var av hänsyn – till Ebba. Magnus var ju helt hopplös under den här perioden. I princip alla varelser som var iklädda läppglans och pyjamasbyxor (standard för många tjejer 1985) riskerade att drabbas av hans stora charmoffensiv. Inte ens bandets egna flickvänner gick säkra. Jag hängde ihop med Veronica tills… ja, Magnus dök upp. Och därefter upptäckte han att vår blivande basist, Andreas, var tillsammans med en söt tjej som hette Madde. Behöver jag säga mer?

MAGNUS:

Nu tycker jag att du överdriver lite. Du ska hålla dig till sanningen. För det första kan jag inte påminna mig om att Veronica hade såna där pyjamasbrallor. För det andra måste jag säga att jag gillade Maddes syrra bättre. Har du redan glömt det? Det är ju bara 24 år sedan.

JOHAN:

Även som bandmedlem var Magnus hopplöst osolidarisk. Trots att vi börjat spela ihop, tog han många tillfällen att pröva för andra band. Mest anmärkningsvärt är att han sökte jobbet som sångare i Heavy Load. Och här vet jag inte vad som var konstigast – att ett så etablerat band var villigt att pröva en spinkig, oerfarenhet 17-åring med tuperat hår, eller att Magnus på fullt allvar var beredd att börja sjunga vikingarock med Ragne och Styrbjörn Wahlquist?

MAGNUS:

Jag sökte faktiskt aldrig jobbet som sångare i Heavy Load. De frågade mig. Varför, vet jag inte. De hade aldrig hört mig sjunga. Jag jobbade i samma musikaffär som deras nya basist, och han frågade mig första dagen om jag ville testa. Heavy Load var ju egentligen inte alls min kopp te, men eftersom jag hade ett ganska gott öga till Manowar och deras första plattor, tyckte jag att det kunde vara kul. Sedan spelade det mindre roll att Heavy Load inte lät som Manowar överhuvudtaget. Apropå Styrbjörn Wahlquist. Någon gång ska jag berätta hur det gick till när han kom till musikaffären för att köpa nya trumpinnar. Det tog över fyra timmar.

JOHAN:

Och än har jag inte nämnt alla andra jobbiga sidor hos Magnus: tjurskalligheten, kompromisslösheten och det dåliga omdömet att gilla Goodbye Yellow Brick Road med Elton John. Ibland hade man bara en sån lust att kicka honom ur bandet.

MAGNUS:

Kicka mig ur bandet? Men det var ju precis vad ni gjorde. Fast det dröjde ju inte länge innan ni kom krypande tillbaka. Mer om det en annan gång. Förresten ska du inte snacka skit om Elton John, för då åker du på en fet smäll när vi ses nästa gång. Större rockstjärnor än jag själv, älskar honom. Fråga Axl Rose, till exempel. Och för övrigt hade du själv en och annan pinsam platta i din samling.