Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

MAGNUS:

Debutgiget den 9 november 1985 närmade sig. Våra förberedelser intensifierades.

Hela tanken med att inte spela på ett väl inkört rockställe i stan, utan i en matsal med en stor scen ute på Lidingö, var att få total kontroll på hela evenemanget – allt från utformningen av showen till alla ekonomiska detaljer. Men det fanns naturligtvis en baksida. Vi var samtidigt tvungna att ansvara för precis allting helt själva. Inget fick gå fel. Och det började bli dyrt. Väldigt dyrt.

 

JOHAN:

Ett stort arbete ägnades åt själva scenbygget. Magnus hade fått låna ett gäng hyllor från lagret på hans farsas jobb. Tanken var nu att klä dessa med svart tyg och därefter placera dem som en vägg framför våra förstärkare och all annan elektronik.

I övrigt var ingen detalj för liten. Som exempel irriterade sig Magnus över min gula gitarrsladd. Den var verkligen ful, men jag hade inte råd att köpa en ny. Magnus löste det genom att göra sladden randig med lite svart tejp. Jag invände att den såg ut som en avlång AIK-halsduk.

”Nej, nu är den cool. Ser ut som Mick Mars kabel ungefär”, sa Magnus belåtet.

 

MAGNUS:

Vi trasslade med ansökningsblanketter uppe på kommunkontoret. Vi hyrde ljud och ljusrigg med tillhörande tekniker. Vi tjatade på polare som kunde ställa upp som råddare. Vi åkte runt på nätterna och satte upp affischer. Vi anställde egna vakter. Vi hyrde lastbilar på OK för att frakta all utrustning.  Vi designade och tryckte upp egna biljetter. Och så vidare och så vidare. Jag hade inte kunnat föreställa mig vilket slit som skulle krävas. Dessutom började det kännas extra tungt eftersom vi hittills sålt alldeles för få förköpsbiljetter.

 

JOHAN:

När det var en vecka kvar ringde Magnus till Dagen Nyheters bilaga Runt Stan. Och utan att blinka, meddelade han att Yale Bate skulle göra något som aldrig tidigare gjorts på Lidingö.

”En rockkonsert är väl inte så himla nytt”, hånade journalisten.

”Nej, men en bra rockkonsert”, svarade Magnus.

Redaktionen gillade hans attityd och skrev omgående en artikel.

 

MAGNUS:

Tidningen kom ut torsdagen 7 november. Senare samma kväll hade vi sålt slut på närmare hälften av biljetterna. Vi trodde knappt att det var sant. Skulle det bli fullsatt?

 

JOHAN:

Fredagen den 8 november spenderade jag och Magnus i hans lilla etta i Skärsätra. Vi käkade pizza, drack cola och laddade inför morgondagens spelning. Magnus plockade fram en C60-kassett och meddelade stolt att den skulle sättas på exakt en timme innan ridån gick upp. Det visade sig att han i detalj planerat hur olika låtar skulle spelas i en specifik ordning för att skapa precis rätt stämning när det var dags att kliva upp på scenen. Ljuset i lokalen skulle släckas ned när sista ackordet ebbat ut från AC/DC-låten There’s Gonna Be Some Rockin’.

 

MAGNUS:

Håll i hatten.