Gränssprängarna – del 2: Flygande mattor och stenhård funk.
MAGNUS:
I vår serie om musikaliska injektioner ska vi idag avhandla ett band som plötsligt gav alla unga, tvivlande rockmusiker nytt hopp.
JOHAN:
Conny Blomqvist var ett välkänt namn bland rockers i det tidiga 1980-talets Stockholm. Hans band, Road Rats, var ett av de mest populära av den nya vågen glamband som uppstått i kölvattnet av Hanoi Rocks. Road Rats bestod av Conny på gitarr, Andy Christell på bas och Jeppe ”Gyp Casino” Sporre på trummis. Jag såg dem spela flera gånger, bland annat på en gratisfestival i Rålambshovsparken. En gång gjorde de även en uppmärksammad spelning i Kungsträdgården. Giget, som sändes i lokalradion, spelades in av min punkpolare Mårten Sahlin. Jag tjatade till mig kassetten – utan intentioner att någonsin lämna den tillbaka.
MAGNUS:
Jag kände inte till Conny vid denna tid. Jag hade bara något senare sett en affisch med hans nya band Rolene.
Förresten, märkligt att du plötsligt nämner Mårten Sahlin. Nyligen hamnade jag på hans Facebook och lyssnade på några av hans nya låtar. Fantastiskt bra.
JOHAN:
Road Rats bytte alltså namn till Rolene och spelade in en platta. Jag hittade den i en liten finsk skivaffär i Gamla Stan. Låtarna var bra – särskilt Satisfaction In Jeans – men produktionen var hopplöst polerad och återspeglade inte alls den energi som Road Rats hade haft som liveband.
MAGNUS:
Men så hände det något. En vacker dag under den senare delen av 80-talet ringde min tidigare bandkollega Afro och berättade att hans brorsa Franco hade börjat spela i ett nytt band och att de skulle vara med på TV samma kväll. De kallade sig Electric Boys. Och de hävdade bestämt att de inte spelade rock, utan att de var ett funkband.
Det var en spännande taktik – att så kategoriskt kalla sin musik för något som den färgats av. Som jämförelse skulle till exempel Rolling Stones ha kunnat kalla sina alster för blues. Och Thin Lizzy skulle ha sagt att de inte spelade något annat än gammal irländsk folkmusik.
Hur som helst, den här kvällen brände Electric Boys av en tung låt i Led Zeppelins anda som hette Rough Beat. Jag har sällan blivit så överkörd och det är fortfarande något av det bästa jag har sett och hört på svensk television.
JOHAN:
Releasepartyt för Electric Boys debutplatta Funk-O-Metal Carpet Ride hölls på Hard Rock Café i Stockholm. Dörrvakterna delade ut gratisexemplar av skivan redan i entrén. Det var knökfullt när bandet gick upp på scenen och sparkade igång Psychedelic Eyes. Ljudvolymen tvingade hälften av publiken att rusa bakåt med fingrarna i öronen. Resten av oss bara garvade. För det lät ju fantastiskt: hårdrock, funk och Beatles-psykadelika på en och samma gång. Det var nytt, märkligt och väldigt rätt.
MAGNUS:
Mitt allra sista minne av dåtidens Electric Boys, var när jag skulle sjunga på Kool Kat Klubs 5-års jubileum 1991. Just innan det var dags att gå upp på scenen, stod jag inne på herrtoaletten och höll andan så gott jag kunde. Plötsligt vräkte trummisen Niclas Sigewall upp dörren och ställde sig bredvid mig vid rännan. Samtidigt som han drog ner gylfen, levererade han en replik som var så mycket rock ’n’ roll att den fick oss alla att omedelbart glömma den rådande doften därinne. Sådan tajming kan bara människor som har sinne för sväng åstadkomma.
JOHAN:
Men vad var det han sa?
MAGNUS:
Kanske finns att hitta i boken.
