Hundra armhävningar eller en klackspark?

 

 


Magnus Ahlström – åtminstone ibland.

 

 


Johan R Norberg – åtminstone ibland.

 

 

JOHAN:

Det finns många orsaker till att Yale Bate sprack våren 1996. Ett av de viktigaste skälen kan enklast förstås med hänvisning till idrottens värld. En ständig fråga inom idrotten är hur man på bästa sätt ska utveckla ungdomar till framtida elitidrottare. Vissa hävdar att man måste börja tidigt med hård, medveten och specialiserad träning. Andra hävdar istället att glädje och variation är viktigt. Yale Bate hade främst handlat om det förstnämnda. Vi hade varit väldigt målmedvetna och ambitiösa. Men någonstans på vägen hade glädjen och den musikaliska kreativiteten gått förlorad. Den första tiden efter Yale Bate ägnade därför jag, Jakob och Pontus åt att jamma och lira Hendrix-covers. Och vi älskade det.

 

MAGNUS:

Att jamma var i regel skittråkigt. Flummigt och tramsigt. Unkna blueslåtar som spretade iväg till ändlöst sura solopartier. Varför skulle man jamma när det fanns nyskrivna låtar att spela? Därefter var det dags att nöta detaljer. Helst varje dag. Givakt!

 

JOHAN:

Efter bara några veckor hade Lifeline skapat en hel repertoar med nya och bra låtar. Dessutom hade jag börjat utvecklas som gitarrist igen. Skillnaden mellan Yale Bates sista demo och de inspelningar som vi gjorde med Lifeline är milsvida. Det kan naturligtvis ha varit en tillfällighet – men kanske är det så enkelt att glädje är nödvändig för att utvecklas.

 

MAGNUS:

Men för mig var det just skärpan och målmedvetenheten som var den verkliga glädjen. I min värld blev det varken bättre eller roligare om man räknade in låtarna med en axelryckning.

 

JOHAN:

De här olika synsätten vittnar även om en märklig och komplex sammansättning i våra personligheter. Magnus kunde vara enormt strulig och nyckfull. Men när det handlade om hans musik var han extremt noggrann. Under alla år vi spelade tillsammans, var han aldrig någonsin försenad till ett rep.

 

MAGNUS:

Johan, å sin sida, var i normala fall bror duktig. Han skötte skolan och tyckte om att förklara hur det förhöll sig i den internationella politiken. Men som musiker var han ibland plågsamt ambivalent. Helt utan förvarning, kunde han plötsligt säga att han ville börja spela piano istället.


Kommentarer
Postat av: Therese Husmark

Hallå, det var väl 1986 och inte 1996 i alla fall???

2010-05-07 @ 12:14:28
Postat av: Cassie

Shouldn't this be 1986?



And Magnus difficult??? WHO could think such a thing?



ha ha

2010-05-15 @ 09:40:46
Postat av: Anders Lundquist

Jag skrev i en kommentar efter förra kapitlet att det måste ha varit 1996 eftersom jag visste att det kom ett album senare än 1986, men nu ser jag att splittringen måste ha varit tillfällig. 1986 alltså?

2010-12-23 @ 12:19:01
Postat av: Magnus Ahlström

Tessan: Ursäkta tryckfelet. Det ska naturligtvis stå 1986.

Anders: Ja, splittringen var tillfällig och bandet bildas på nytt senare under 1986. Kul att du gillar't.

2011-04-08 @ 23:13:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0