Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

MAGNUS:

Även om vi var alldeles för självupptagna för att reflektera över vad som just hänt när bandet slogs i spillror, kände vi oss naturligtvis tomma inombords. Allting som vi kämpat med tillsammans, var avslutat. Dessutom stod andra tragiska händelser i kö för att äntligen få inträffa. Var det konstigt att man kände sig nervös? Om ledamoten i Svenska Akademien, Peter Englund hade skrivit en tegelsten om oss, skulle han med all säkerhet ha kallat detta kapitel för ”En tid av oro”.

JOHAN:

Redan i januari hade den amerikanska rymdfärgan Challenger exploderat endast 73 sekunder efter start. Hela besättningen omkom omedelbart. I Sverige mördades statsminister Olof Palme en sen fredagskväll i slutet av februari. Två månader senare havererade reaktor 4 i Tjernobyls kärnkraftsverk i sovjetiska Ukraina.

MAGNUS:

Sverige var inte representerat vid fotbolls VM i Mexiko. Det var inget annat att göra än att försöka hålla fast vid patriotismen så gott det gick och heja på Danmark istället. Men redan i åttondelsfinalen skickades Danskarna all världens väg när de kördes över med 5-1 mot Spanien. Det var sista gången jag höll på Danmark.

JOHAN:

Musiken som spelades på radions topplistor var osedvanligt slätstruken. Say You, Say Me (Lionel Richie) och Dover-Calais (Style). Vi som hoppades på lite tuffare tongångar fick nöja oss med Stranded med Tone Norum. Den var åtminstone skriven av Joey Tempest.

MAGNUS:

Och glöm inte We Built This City med Starship. Suck.  
På televisionen hade Miami Vice svensk premiär. Dessutom tvingades vi beundra serien V, där utomjordiska grodor invaderade jorden. Märkligt att den fortfarande är på tapeten.

JOHAN:

Men det fanns samtidigt ljusglimtar. Allra viktigast var nog att Bon Jovi släppte Slippery When Wet sommaren 1986. Jag vet – det är kanske inte creddigt att gilla Bon Jovi idag. Men plattan slog ned som en bomb.

MAGNUS:

Även om plattan var nyskapande, var detta början på att Jon Bon Jovi tordes söka sina rötter i det typiska New Jersey-soundet. Perfekt för alla som inte tyckte att Bruce Springsteen, Little Stevens och Southside Johnny hade tillräckligt balla frisyrer.

JOHAN:

Plattan var helt enkelt en genuin crossover. Låtarna var tillräckligt poppiga för att funka på topplistorna – samtidigt tillräckligt tuffa för att få hårdrockpubliken att skråla med i refrängerna. Det var bara att gå hem och sätta sig och skriva likadana låtar.