Om att förvandlas till världens coolaste basist (del 2)

Sex strängar bantades ner till fyra. Quelle magnifique succès!


MAGNUS:

Bara några dagar tidigare, hade jag råkat träffa Andy för första gången på ganska länge. Och jag lade genast märket till något intressant. Den där Iron Maiden-looken, som Johan pratade om, var ett minne blott. Stilen var mer... glammig. Men att nu sitta i Johans rum och verka säker var att spela högt. För det första var Andy långt ifrån fulländad, rent stilmässigt. För det andra hade han knappt hållit i en bas. Och för det tredje var Andy en gammal god vän och det vore inte roligt om han skulle anta utmaningen och sedan misslyckas kapitalt. Men risken fanns.

 

JOHAN:  

Magnus slog numret till Andy och tio sekunder senare kom svaret att han gladeligen var villig att lägga gitarren på hyllan för en plats i bandet. Bas var för övrigt ett toppeninstrument och något som han alltid velat spela. Redan följande eftermiddag skulle vi testa Andy i replokalen.

 

MAGNUS:

Johan och jag ockuperade som vanligt sätena längst bak i bussen. Vi hade bestämt med Andy att han skulle hoppa på några stationer längre fram. Jag var nervös. Hade jag missbedömt alltihop?

 

JOHAN:

Båda stelnade till när vi såg den varelse som uppenbarade sig hos chauffören. Håret var tuperat och stort som en lejonman. Ögonen var svarta av kajal. På armarna hängde ringar och sjalar och till detta hade Andy hittat en röd satinjacka med ett stort kinesiskt tecken på ryggen. Han såg helt enkelt fantastisk ut. Det var ingen finnig Maiden-wannabe som slog sig ned framför oss. Det var Mother Fucking Nikki Sixx himself.

 

MAGNUS:

Jag pustade ut. Den första strapatsen var avklarad. Jag kände mig kåt.

 

JOHAN:

Hur gick provspelningen? Ingen aning. Antagligen spelade han precis så illa som man kan förvänta sig av någon som aldrig rört en bas förut. Fick han jobbet? Självklart.

    De flesta människor kan med lite övning bli bra musiker. Men det krävs enorm talang för att bli en rockstjärna. Eller att bete sig som en sådan.


Om att förvandlas till världens coolaste basist (del 1)

 

 Andy Clarke i åttonde klass – drygt ett år

innan det började hända saker.

 

JOHAN:

En kväll när Magnus och jag som vanligt satt hemma hos mig och skrev låtar, lade Magnus gitarren åt sidan och började försiktigt närma sig frågan om en lämplig basist som kunde utöka vår duo. Efter några inledande och säljande resonemang om att attityd och kamratskap var minst lika viktigt som musikaliskt kunnande, kom han slutligen till saken.

 

MAGNUS:

Att hitta nya musiker att spela med kan vara bland det svåraste som finns. Själva letandet är ofta extremt tidsödande. Och att sedan pricka rätt kräver att många saker klaffar. Inte minst måste den här personen vara någon som man orkar leva med.

     Frågan var bara var vi skulle hitta våra blivande bandmedlemmar. Att de skulle finnas på Lidingö var i stort sätt uteslutet. Ön kryllade visserligen av kompetenta instrumentalister. Men fanns det någon som på allvar var beredd att ”sälja sin egen morsa” för att få jobbet?

     Ja, kanske.

 

JOHAN:

”Vad tror du om Andy?” sa Magnus.

     Jag kände hur luften gick ur mig. Menade han allvar? Andreas Claeson, som han egentligen hette, var närmast som en lillebror till Magnus och definitivt ingen potentiell bandmedlem. Okej, han gick i nian och hade börjat få långt hår, men han spelade ju inte ens bas. Jag hade hört rykten om att han nyligen börjat spela gitarr. Med andra ord var han alldeles för orutinerad för oss. Dessutom mindes jag honom som en typisk hårdrockare med gympadojor, blåjeans och avklippta collegetröjor. Även om han sa sig gilla Mötley Crüe, var det snarare Iron Maiden han signalerade. Vad hade Steve Harris i vårt band att göra?

 

MAGNUS:

Johans okunskap i ämnet gick inte att klandra. Han hade helt rätt i att Andy inte var basist, utan gitarrist. Men samtidigt var det uppenbart att han inte träffat Andy på ett tag.

 

JOHAN:

”Vänta, du ska få se”, sa Magnus och lyfte telefonluren.


Spegel, spegel...


MAGNUS:

Att Johan och jag var övertygade om att vi hade något stort på gång, handlade naturligtvis om vår musikaliska grund. Men det fanns andra saker som var minst lika viktiga. Jag pratar bland annat om idiotisk fåfänga.

    Jag själv vägrade till exempel att bära glasögon (vilket naturligtvis inte innefattar solglasögon) Och Johan vinglade fram i högklackade boots. Den här typen av beteenden kom högt upp på våra listor över saker som kunde vara avgörande för om man hade potential att lyckas eller inte. Vi såg detta självmedvetna koketteri som en stor merit.

 

JOHAN:

Första gången jag insåg hur närsynt Magnus faktiskt var, satt vi på bussen – längst bak som vanligt. Plötsligt började en tjej att vinka utanför fönstret. Hon stod inte mer än en meter bort. Magnus nickade tillbaka så där halvstöddigt, som bara Magnus kunde, samtidigt som han väste till mig genom ena mungipan:

    ”Vem fan är det där?”

    Jag fick då förklara att det var hans före detta flickvän.

    ”Aha”, sa Magnus. ”Har hon ny frisyr?”

    ”Nej”, sa jag.

 

För egen del handlade det om längden. Jag försökte dölja detta med ett par svarta platåpjuck i läder. Klacken måste ha varit minst 7-8 centimeter. Jag slet ut ett par i halvåret under gymnasieåren, men lyckades alltid hitta nya par i någon skoaffär för äldre damer. Såg jag längre ut? Knappast.

 

MAGNUS:

Ja, sulan försvann ganska snabbt, vill jag minnas. Och i klackarna samlades all världens grus, som sedan trillade ut på golvet i min hall. Det gjorde farsan irriterad, och en dag fick han nog och började inspektera bootsen.

    Han gjorde en fantastisk upptäckt. Ena klacken hade nämligen förvandlats till ett tryggt litet ide för en glödlampa av mindre modell. Farsan, som var av den bestämda åsikten att ingen skulle behöva gå runt i trasiga skor, tyckte inte att det var det minsta roligt. Medan han bökade fram dammsugaren ur städskåpet gjorde han fullständigt klart att Johan inte skulle komma tillbaka innan han köpt nya skor.

    ”Och sluta köra högklackat”, sa han.

    ”Glöm det!” sa Johan.


Two Channels (And Nothin’ On)

JOHAN:

Alla vi som växte upp på 70- och 80-talet, var svältfödda när man jämför med hur det är idag. Särskilt om man ägnade livet åt musik. Något så fantastiskt som Internet kunde beskrivas som science fiction. Och chansen att få se riktig rock på TV, var i det närmaste obefintlig. Vi fick nöja oss med lite politiskt korrekt progg eller obskyra new wave-band i krystade ungdomsprogram med namn som Häftig fredag eller Bälinge Byfest. Toppen!

 

MAGNUS:

Ja, men ibland hände något oväntat som gjorde att man kördes över fullständigt och gick runt och var lycklig i flera veckor efteråt. Ta bara något så fantastiskt som den bistra lucianatten 1982 när Europe vann Rock SM.  Det var en lustgas som hette duga. Jag vill inte påstå att det var bättre förr. Men frågan är om inte kickarna var större när man äntligen fick sig något till livs.

 

JOHAN:

Det bästa var nog ändå den maraton-långa hårdrockgala från Dortmund som SVT sände en natt 1983 (med repris 1984) innehållande band som Iron Maiden, Scorpions och Def Lepard. Även om inte renodlad heavy metal och hårdrock var min kopp te vid den här tidpunkten, så var det magiskt. Distade gitarrer på TV är aldrig fel.

    För egen del minns jag särskilt en fantastisk version av Bark At The Moon med Ozzy Osbourne och att Michael Schenker höll på att drunkna i sitt eget svett när han framförde mästerverket Into The Arena.

    Denna gala måste ha format en hel generation av unga svenska hårdrockare. Vi såg den nämligen om och om igen. Varenda ton och klädesplagg analyserades in i minsta detalj.

 

MAGNUS:

Du har rätt. ”Dortmund 83” var stort. Men vi får inte glömma Judas Priest, Quiet Riot och Krok...

 

JOHAN:

Stopp där! Krokus går fetbort.

 

MAGNUS:

Håller inte riktigt med. Däremot fanns det andra element som gjorde att spektaklet inte var klockrent rakt igenom. Om Dortmund 83 hade funnits med i Patient-FASS, hade det gått att läsa att en av bieffekterna var ökad försäljning av randiga trikåer. Hemskt ledsen, alla randiga-trikåer-fans, men det har aldrig varit och kommer aldrig att vara ballt. Mattias Jabs i Scorpions är en av syndarna.

    Till en av mina favoriter den här kvällen hör när Judas Priest gav en lektion i metall. Kolla framför allt hur sångaren Rob Halford vänder på klacken när han presenterar Breaking The Law. Du får heller inte missa hur de tre frontfigurerna ”dansar” tillsammans efter ganska exakt 02.23 in i videon.

    Mycket nöje.




”Högre baskagge!”

Innehåll: extra allt och lite till.

 

JOHAN:

Mars 1985.

    Många band bildas genom att olika musiker träffas, repar och därefter anordnar en debutspelning. Inte Yale Bate. Vi bildades genom att jag och Magnus spelade in en demotape. Till saken hör att vi klarade oss ganska bra som en duo. Båda kunde sjunga. Jag var gitarrist och Magnus hade lirat trummor i många år. Det enda vi inte hade erfarenhet av var att spela bas – men hur svårt kunde det vara?

 

MAGNUS:

Det var inga problem. Åtminstone inte för mig. Efter otaliga timmar av kompande på din akustiska gitarr hade jag gunget i kroppen. Du, däremot, hade lite svårt med de tjocka strängarna.

 

JOHAN:

Vi spelade in sammanlagt fyra låtar i studion hemma hos Magnus gamla klasskompis, den blivande soulmästarproducenten Magnus Frykberg. Han hade inte ännu blivit tillsammans med Titiyo, och ibland hade han tid över till mindre projekt.

    Två av låtarna hade skrivits av mig redan under perioden i mitt tidigare band Baby Dolls. Den första, London After Midnight, hade inspirerats av en gammal stumfilms-skräckis med Bela Lugosi i huvudrollen. Den andra, In Cold Blood, handlade om att jag och de andra glamrockarna i Baby Dolls ständigt riskerade att åka på spö av hårdrockgängen från södra Lidingö.

    De andra låtarna var nyskrivna av Magnus. Den ena hette Scratch House Movie och var en rip-off av Shout At The Devil med Mötley Crüe. Titeln hade Magnus hittat i ett amerikanskt slanglexikon.

 

MAGNUS:

Ja, det stämmer. Det där slanglexikonet har varit till stor hjälp. Jag vet inte om ”Scratch” var så lik ”Shout”, men den hade ett parti med en melodislinga som jag snodde rakt av från ABBA-låten Eagle. Tufft!

 

JOHAN:

Om sanningen ska fram, så tillhörde vår första demotape inte någon av Frykbergs största prestationer som musikproducent. Ljudet motsvarade nämligen inte alls våra förväntningar. Vi ville ha samma gitarrljud som Eddie Van Halen. Dessutom skulle körerna vara fetare än Def Leppards. Resultatet var naturligtvis inte ens i närheten. Det måste ha varit Frykbergs fel.

 

MAGNUS:

Ja, man kan ju tycka att en av Sveriges mest musikaliska talanger, skulle kunna locka fram det bästa ur oss. Men ack nej. Det största problemet var att han lät oss bestämma. Det borde han inte ha gjort.

    ”Högre sång!” kommenderade jag.

    ”Okej”, sa Frykberg.

    ”Högre gitarr!” väste Johan.

    ”Ska bli”, sa Frykberg.

    Och så där höll det på. Till slut var varje enskilt instrument så högt det kunde bli. Allt hade nått taket. Frykberg hörde naturligtvis att det lät skit för länge sedan, men han lät oss hållas.

    Det skulle även ta ytterligare några år innan vi passerade den tydliga tröskel som innebar att det musikaliska framträdandet gick att acceptera.


Det våras för Andy Clarke


Andreas Claeson (Andy Clarke), backstage 1986.
23 år senare skulle han fylla 40 och få sitt första barn.

MAGNUS:

Egentligen är det inte riktigt dags än att låta nästa musikaliska kraft stiga in i handlingen. Men eftersom vår blivande basist fyllde 40 för några dagar sedan, tyckte vi att det var ett lämpligt tillfälle att presentera honom. Dessutom blev han pappa för några veckor sedan när han och Lisa fick en dotter tillsammans. Grattis.

 

JOHAN:

Alla i Yale Bate skulle komma att få olika, men tydliga roller. Andy blev mycket snart bandets charmige och speedade clown. Han hade en närmast outtröttlig energi – inte minst uppe på scenen. Han var överallt på en och samma gång, ofta med ett stort garv i hela ansiktet.

 

MAGNUS:

Andy och jag hade känt varandra sedan tidig ålder och vi är fortfarande så nära bröder man kan komma utan biologisk koppling. Vi skulle kunna ringa varandra mitt i natten och be om vad som helst. Han är mycket skönare än du, Johan. Men det är klart, du skulle antagligen säga samma sak om mig.

    Hur som helst, trots den täta vänskapen, tror jag inte att jag någonsin träffat någon som var lika nervöst fladdrig som Andy. Vi kunde till exempel hänga i min soffa och kolla någon grym video med Judas Priest. Plötsligt, helt utan förvarning, kunde Andy vräka sig upp med blixtens hastighet och svinga sig ut genom dörren, med den vrålande motiveringen att han glömt att ge katten mat. Och om framgångspotentialen kunde påverkas av hur sällan man bäddar sin säng, borde Andy ha fått sin egen stjärna på Sunset Boulevard för länge sen.

 

JOHAN:

Ibland gick Andys okontrollerade energi överstyr. Jag kommer särskilt ihåg en spelning i Upplands Väsby hösten 1987. Andy hade lärt sig ett coolt scentrick, som framför allt glam metal-bandet Cinderella gjorde med bravur. Det gick ut på att snurra basen ett helt varv runt kroppen med hjälp av axelbandet. Men den här gången gick något snett.

    Andys scenklädsel bestod av en glittrig långrock med en tillhörande violett volangblus. Därtill bar han en salig blandning av sjalar och halsband. När basen nu svingades iväg med sin inpluggade kabel runt allt detta, visste han inte att han höll på att ordna sin egen avrättning. En mild beskrivning är att han lyckades göra en hyfsat avancerad knut av sig själv. Det krävdes två råddare och en miniräknare att reda ut eländet.

 

MAGNUS:

Det bör också tilläggas att Andreas nyfödda dotter heter Nikki i andranamn. Snacka om att visa respekt för sina gamla idoler.

 

JOHAN:

Apropå det. Med tanke på vad jag själv döpt min förstfödde son till, borde jag kanske inte ha klagat på Goodbye Yellow Brick Road i förra veckans inlägg. Förlåt.



Vänsterprassel och grova stölder

Heavy Load – ett rockband som, märkligt nog, gav upphov till otrohet.

JOHAN:

I förra veckans inlägg anklagades jag för att vara en dålig polare eftersom jag vägrade lämna ut Magnus telefonnummer till klassens snygging. Fattar han inte att det enbart var av hänsyn – till Ebba. Magnus var ju helt hopplös under den här perioden. I princip alla varelser som var iklädda läppglans och pyjamasbyxor (standard för många tjejer 1985) riskerade att drabbas av hans stora charmoffensiv. Inte ens bandets egna flickvänner gick säkra. Jag hängde ihop med Veronica tills… ja, Magnus dök upp. Och därefter upptäckte han att vår blivande basist, Andreas, var tillsammans med en söt tjej som hette Madde. Behöver jag säga mer?

 

MAGNUS:

Nu tycker jag att du överdriver lite. Du ska hålla dig till sanningen. För det första kan jag inte påminna mig om att Veronica hade såna där pyjamasbrallor. För det andra måste jag säga att jag gillade Maddes syrra bättre. Har du redan glömt det? Det är ju bara 24 år sedan.

 

JOHAN:

Även som bandmedlem var Magnus hopplöst osolidarisk. Trots att vi börjat spela ihop, tog han många tillfällen att pröva för andra band. Mest anmärkningsvärt är att han sökte jobbet som sångare i Heavy Load. Och här vet jag inte vad som var konstigast – att ett så etablerat band var villigt att pröva en spinkig, oerfarenhet 17-åring med tuperat hår, eller att Magnus på fullt allvar var beredd att börja sjunga vikingarock med Ragne och Styrbjörn Wahlquist?

 

MAGNUS:

Jag sökte faktiskt aldrig jobbet som sångare i Heavy Load. De frågade mig. Varför, vet jag inte. De hade aldrig hört mig sjunga. Jag jobbade i samma musikaffär som deras nya basist, och han frågade mig första dagen om jag ville testa. Heavy Load var ju egentligen inte alls min kopp te, men eftersom jag hade ett ganska gott öga till Manowar och deras första plattor, tyckte jag att det kunde vara kul. Sedan spelade det mindre roll att Heavy Load inte lät som Manowar överhuvudtaget. Apropå Styrbjörn Wahlquist. Någon gång ska jag berätta hur det gick till när han kom till musikaffären för att köpa nya trumpinnar. Det tog över fyra timmar.

 

JOHAN:

Och än har jag inte nämnt alla andra jobbiga sidor hos Magnus: tjurskalligheten, kompromisslösheten och det dåliga omdömet att gilla Goodbye Yellow Brick Road med Elton John. Ibland hade man bara en sån lust att kicka honom ur bandet.

 

MAGNUS:

Kicka mig ur bandet? Men det var ju precis vad ni gjorde. Fast det dröjde ju inte länge innan ni kom krypande tillbaka. Mer om det en annan gång. Förresten ska du inte snacka skit om Elton John, för då åker du på en fet smäll när vi ses nästa gång. Större rockstjärnor än jag själv, älskar honom. Fråga Axl Rose, till exempel. Och för övrigt hade du själv en och annan pinsam platta i din samling.


Ambitionen att rocka fett – kärlekens fiende nummer ett

 
Om Johan R Norberg hade varit lite mer generös,
kunde Magnus Ahlström fått höra rösten från en ljuvlig varelse. Men icke.

 

JOHAN:

Spelningen med Nastrovje blev en formidabel succé. Vi hade lyckats fylla hela ungdomsgården Kulan till bristingsgränsen och redan efter den inledande AC/DC-låten Hells Bells, stod det klart att vi hade publiken med oss.

 

MAGNUS:

Bandets basist Kitte, gick upp på scenen först av alla, iförd svart munkkåpa och med ett stearinljus i handen. Han tog plats framför synthesizern, slog an på någon av tangenterna och lät publiken njuta av ljudet från en klämtande kyrkklocka några gånger innan Pontus började spela riffet. Därefter användes inte synten en enda gång under spelningen.

 

JOHAN:

Några dagar efter giget kom min klasskompis Ebba Palmcrantz fram till mig. Hon gillade hårdrock och tillhörde topp-tre-listan på Mellansveriges vackraste tjejer. Hennes några år äldre snubbe lirade i ett hårdrockband i Stockholms södra förorter. Hur som helst, berömde Ebba mig för spelningen och berättade att pojkvännens band sökte ny sångare.  

    Nu undrade hon om Magnus kanske var intresserad? Kunde hon få hans telefonnummer?

    ”Glöm det!” svarade jag. ”Magnus lirar med mig.”

 

MAGNUS:

Och det här säger du nu? Jag trodde vi var polare.

    Du har helt rätt i att jag aldrig var intresserad av att börja spela med några andra. Men du kunde väl ha varit schysst och gett henne mitt nummer ändå.  Tur för dig att jag inte visste om det.

 

Heavy Metal ackompanjerad av brandkår

 

 

 

 

 

 

 

JOHAN:

Våren 1985 hade jag och Magnus blivit polare. Successivt hade det även vuxit fram en idé om att vi skulle starta ett band ihop. Men det första steget blev inte att söka bandmedlemmar eller att skriva låtar. Det blev istället ett coverspelning. Magnus gamle vapendragare hade nämligen länge pratat om att göra en spelning med enbart AC/DC- och Judas Priest-låtar. Och nu meddelade Magnus att spelningen skulle genomföras och att han ville ha mig med som kompgitarrist.

 

MAGNUS:

Jag sa till Pontus att jag ville att Johan skulle vara med. Pontus svarade att det kunde jag glömma, varpå jag hotade med att inte ställa upp om jag inte fick som jag ville. 

 

JOHAN:

Det fanns flera skäl bakom Magnus beslut att förverkliga cover-spelningen. Det skulle bli en markering att han och jag nu spelade ihop. Dessutom skulle ju jag förkovras i konsten att spela hårdrock (något som jag inte var van vid). Men mest av allt gav det Magnus ett efterlängtat tillfälle att hänga på sig trikåerna. Han hade ju genomgått en rejäl förvandling under det senaste året: från hårdrock-trummis till glammig frontman och sångare. Och nu var det hög tid att visa hela världen att Vince Neil fått konkurrens.

 

MAGNUS:

Pontus kapitulerade. Och när jag ändå var igång med mina utpressningsmetoder, hotade jag med att inte genomföra giget om jag inte fick trycka in en Kiss-låt i repertoaren. Sagt och gjort – snart ekade även tonerna från Detroit Rock City nere i replokalen.

 

JOHAN:

Det här tillfälliga bandet döptes av någon outgrundlig anledning till Nastrovje, och det är klart att de övriga medlemmarna var tveksamma till mig. De spelade ju helt klart i en högre division. Pontus var tveklöst Lidingös bästa hårdrockgitarrist. Bakom trummorna satt dessutom Uffe Sundberg, som inom ett par år skulle lämna Sverige för att resa världen runt med Yngwie Malmsteen. Slutligen hanterades basen av Kitte. Även han var säkert bra, även om det är svårt att avgöra när man spelar AC/DC-låtar eftersom basistens enda uppgift är att hålla takten på en lös A-sträng.

    Vi repade mycket, men la även ned en massa tid på det visuella. Magnus hade mycket bestämda uppfattningar om kläder och smink. Dessutom ville han ha en hel vägg med Marshall-staplar (vilka vi hyrde från Deluxe Musik). Men viktigaste av allt var bomberna.

 

MAGNUS

Jo, tanken var att det skulle smälla ordentligt. Det gjorde det också. Och för att vara riktigt säker på att explosionerna skulle fungera, köpte jag i studiesyfte, en extra magnesiumbomb som jag sedan fyrade av i källaren hemma hos William. Jag bodde tillfälligt hos honom för jag var så osams med farsan. William var inte hemma och jag tänkte att han inte skulle märka något.

    Men det var jävligt ballt.

 

JOHAN:

Ballt? Du tuttade ju eld på din bästa kompis hus.


”Snabbast vinner!”

 


Johan R Norberg under en spelning med Yale Bate 1990. Genom akrobatisk gitarr-onani
riskerar han att sprätta fingrarna ur led. Men den här gången gick det bra.

 

JOHAN:

Ofta när man går in i en musikaffär möts man av tongångarna från en gitarrist som testar en gitarr eller förstärkare. Men oavsett om grabben (för det är alltid en grabb) drar några hårdrockriff eller en serie avancerade jazzackord, och oavsett hur spontant och impulsivt det låter så är varenda ton inövad in i minsta detalj. Jag vågar till och med hävda att hans lätt nonchalanta minspel är resultatet av timmar framför badrumsspegeln. Förklaringen är mycket enkel: gitarr är inget instrument. Det är en tävlingsgren. Och musikaffärer är en arena där gitarrister mäter sina krafter.

 

Tro mig – jag har själv varit där. I mitten av 1980-talet spenderade jag otaliga timmar på Soundside, Music Market och andra musikaffärer i Stockholm med syftet att försöka bräcka alla andra gitarrister som stod och hängde i lokalen. Jag hade en uppsjö av varierade riff (snabba, långsamma, bluesiga, svåra och så vidare), vilka inspirerats av gitarrister som Gary Moore, Angus Young och Eddie van Halen. Det höll ända tills Yngwie Malmsteen kom och förändrade en hel generations uppfattning om hur en bra gitarrist skulle låta. Då fick vi alla gå hem och öva.

    Idag är jag naturligtvis äldre och tråkig nog att förstå musik handlar om saker som kreativitet, personlighet och att uttrycka känslor. Jag inser det barnsliga i att tävla med andra musiker. Tills jag hänger på mig min gamla Kramer-gura (helvit med Floyd Rose-stall). Då börjar fingrarna automatiskt att spela precis samma gamla riff som för 20 år sedan och jag undrar oreflekterat om det inte finns en granne i närheten som blir imponerad av mitt vibrato och ”gnistrande” teknik. 

    Vet du förresten hur det går till när tio hårdrockgitarrister bestämmer sig för att skruva i en glödlampa? Jo, en av dem gör själva jobbet och nio står bredvid och tänker: ”Det där kan jag också göra – fast snabbare.”

 

MAGNUS:

Hmm, intressant, det där med glödlampan. För du levererade inte bara en skön gitarristvariant av den gamla klassiska norgehistorien på samma tema, utan du slog också huvudet rätt på spiken. För det fanns ju faktiskt en hel drös musiker som bara gick runt och tänkte att de var bättre än alla andra. Men problemet var ju att många som hade den inställningen aldrig gjorde ett enda gig. De fokuserade enbart på hur dåliga alla andra var.   


Dan Reed och Tommy Denander

MAGNUS:
Den var knäckande bra. Jag spelade den hemma. På jobbet. Och i bilen.

    Jag pratar naturligtvis om den första plattan med Dan Reed Network. Året var 1988.

    Yale Bate spelade i stort sätt aldrig covers, men på klubben Victory på Hornsgatan i Stockholm gjorde vi ett undantag och körde Dan Reed-låten Ritual. Det var ett slags bevis på hur djupt berörda vi var.

    Ganska exakt samtidigt lärde vi känna gitarristen Tommy Denander. Om vi bortser från den där gången när jag jobbade i en musikaffär, som jag snart skulle få sparken ifrån, så träffades vi första gången på ett soundcheck när Yale Bate spelade på Hard Rock Café. Utan att överdriva, är Tommy en av de bästa gitarrister jag någonsin har hört. Det trevliga var att vi kom så bra överens att vi även började jobba ihop. Han producerade bland annat vår första maxi-singel. Och några år senare, när bandets tid var över, hade jag ett låtskrivarkontrakt med BMG, och jag spelade in allting i Tommys studio. Andra sköna minnen är när vi giggade på Kool Kats 5-årsparty tillsammans med Marcel Jacob och Hempo Hildén. Eller när vi körde Walk This Way, rap-ackompanjerad av Max Martin.

    Men plötsligt upphörde vår kontakt. Tills för bara några dagar sedan hade jag inte pratat med honom sedan 1993. Några nya vänner från Arizona, tipsade mig om att Dan Reed var i stan och att Tommy skulle gästspela med honom på Mosebacke. Så jag greppade telefonen.

    Det blev ett kärt återseende och Dan Reeds spelning var bland det märkligaste och bästa jag upplevt på mycket länge. Bland annat klev Tommy upp på scenen och tillsammans gjorde de ett sanslöst extranummer i form av Get To You.

    Efteråt gick hela gänget ut för att festa och när vi kom ner till Folkungagatan och passerade nedgången till Medborgarplatsens tunnelbanestation, låg där en utslagen gammal dam på marken. Jag skäms, men ingen av oss reagerade nämnvärt – förutom Dan Reed, som såg till att hon fick hjälp.

    En stor artist och tydligen en ännu större människa. 

    Tack för en fantastisk kväll.


Bespottad i finare kretsar

MAGNUS:

Jag vill ansluta till det föregående inläggets bildtext om Östra Real.

    Jag var tillbaka i skolan efter att ha hoppat av ettan året innan. Men att jag nu satte mig vid skolbänken igen, det var allt annat än upplyftande – det tyckte både jag och omgivningen. För i början av terminen fick vi den klassiska uppgiften att skriva en uppsats på temat ”Mina klasskompisar om tio år”. 

    Alla elever fick sedan gå fram och läsa upp sina alster. En av tjejerna hade en kort men målande beskrivning av hur hon redan nu såg på mig: ”I entrén mötte jag Magnus och hans mycket vulgära flickvän.”

 

JOHAN:
Ursäkta att jag stör, men det är en jäkla bra komplimang. När vi hade en liknande skrivuppgift i femte klass, gissade Sanna – en av mina bästa vänner – att jag skulle sluta mina dagar som en småfet professor i historia. Hur mycket rock ’n roll är det?  

 

MAGNUS:

Du ska inte vara ledsen. För det första blev min fru långt ifrån så vulgär som du nu sitter och fantiserar om. För det andra ska du, till skillnad från mig, vara glad över att någon faktiskt visste att du hade en hjärna.
    Hur känns det att ha en sån?


Den symmetriske revoltören


Magnus "Alis" Ahlström – klassfoto från Östra Real, hösten 1984.
Frisyren kan möjligen se ovårdad ut, men skenet bedrar.
Praktiskt taget varje hårstrå ligger på sin väl uttänkta plats.



JOHAN: 

Senhösten 1984. Jag hade börjat hänga hos Magnus. Han bodde med sin farsa i ett radhus bara några minuters gångväg från mig och det var enkelt att stanna till en stund efter plugget för en cigg och lite musiksnack.

    Magnus var två år äldre, självsäker som en hårt uppskruvad David Lee Roth och minst sagt bångstyrig. Han älskade exempelvis att spela plattor så högt att håret fladdrade och han njöt skamlöst när grannarna klagade. Dessutom rökte han och drack öl utan invändningar från farsan (men i nästan alla andra avseende var de i luven på varandra). Mycket snart skulle Magnus hoppa av gymnasiet för andra gången och visa sig fullständigt oförmögen att kunna behålla ett jobb.

    I min värld var Magnus både rebell och vuxen. Men det fanns vissa irriterande personlighetsdrag som utmanade bilden av en potentiell rockstjärna. Framförallt var han hopplöst pedant. Pojkrummet var minutiöst städat med kläder och böcker snyggt förpackade i sina skåp och hyllor. Askkoppen var alltid noga ursköljd och placerad på sin rätta plats på skrivbordet. Hur tufft var det? Var det rock ’n roll att inleda varje morgon med att bädda sängen (bland annat bestående av ett luddigt överkast i leopardmönster)? Och vem orkade sortera sina skivor i perfekt bokstavs- och årtalsordning?

    Jag betraktade ordningssinnet som en skavank i en annars trevlig personlighet. Idag inser jag att dessa motstridiga karaktärsdrag hos Magnus snarare sammanfattar själva kärnan i det som blev Yale Bate. Alla i bandet bar nämligen på en motsättning mellan ungdomsrevolt och mognad. Och det var faktiskt det som framöver skulle ta oss upp ur källaren. Traktens övriga garageband, som snackade strippor och Jack Daniel’s istället för att stämma gitarrerna, fick inte ens spela på den töntigaste fritidsgården.  

 

 


Brev från en "manager"

Styckmördaren Anders Carlssons namnteckning på ett brev, daterat 1987-10-11.

MAGNUS:

Den senaste tiden har jag gått igenom en hel drös av saker. Affischer, artiklar, kvitton backstage-pass, kontrakt och inte minst foton. Alltihop ger en genuin glädje i hela kroppen.

    Andra saker är inte fullt lika skojiga. Men när man skriver en bok, kan man också bli tvungen att berätta om sånt som mamma helst inte vill känna till.

 

För några dagar sedan hittade jag några gamla brev från Anders Carlsson – en man som erbjöd sig att bli vår så kallade manager. Vad vi inte visste var att hans enda syfte var att få styckmörda unga rockmusiker. Han hade kontakt med åtskilliga band under den här perioden.

    I mitten av juni 1987, hade Yale Bate ett möte med honom. Naturligtvis var vi inte ens i närheten av att ana hans avsikter, men mötet ledde till att vi inte ville ha med honom att göra. Jag minns tydligt hur han bland annat sa att han gillade låten Turbo Lover med Judas Priest, men att han samtidigt hade svårt för sångaren Rob Halford – med motiveringen att denne var ”jävligt bögig”. Det var onekligen ett ganska märkligt uttalande med tanke på vad han snart skulle göra sig skyldig till.

    1988 dömdes Anders Carlsson till sluten psykiatrisk vård för ett bestialiskt sexualmord på en rockgitarrist. Hur Aftonbladet fick nys om oss i den här frågan, vet jag inte, men de ringde som galningar och ville att vi skulle ställa upp i tidningen. Vi vägrade så klart.

    Senare kallades jag till polisförhör. Jag satt i flera timmar och svarade på olika frågor. Och en av detaljerna som utredaren ville veta mer om, har etsat sig fast i minnet. Jag ryser varje gång jag tänker på det.

    Men det tar vi en annan gång.


Glitter och betong

 


 

JOHAN:

Tänk dig följande personlighetsexperiment:

    Året är 1984 och framför dig, har du en 15 årig glamrockare (jag själv), som säger sig hata allt vad hårdrock heter. Nu ska du försöka omvandla och vägleda min vilsna själ till den rätta läran. Vad gör du?

 

MAGNUS:

Johan har alltid hävdat att jag högst medvetet försökte bredda hans musikaliska perspektiv. Och det har han jävligt rätt i.

    Trots vår frostiga relation, hade vi börjat bli polare. Och någonstans långt bak i huvudet fanns en ännu omedveten idé om att kanske börja spela tillsammans. Detta faktum gjorde att Johan till varje pris måste bli en bättre gitarrist, vilket är en omöjlighet om man ägnar dagarna åt att lyssna på Johnny Thunders.

 

JOHAN:

1. Plöj igenom valda delar av de tidiga KISS-plattorna fram till Alive II. Avsluta gärna varje låt med påpekandet att Ace Frehley har ”ett jävla häng på guran”. 

 

2. Om glamrockaren (som i mitt fall) gillar tidiga Bowie med vackra melodier och orkestrala inslag, presenterar du Queen. Om jag skulle trilskas, kan du alltid ljuga och säga att vi i själva verket lyssnar på några okända plattor av Sparks.

 

3. Vid det här laget har jag troligtvis börjat vackla i min övertygelse om hårdrockens dekadens. Då är det hög tid att bevisa att bra musik varken behöver kråsskjortor eller smink. Släng på Highway To Hell med AC/DC. Här kan du även tjata om att Phil Rudd är en fantastisk trummis, trots att han aldrig gör ett enda brejk och konsekvent håller sig till världens enklaste komp.

 

4. Här kommer dödsstöten. Ain’t Talkin’ ’Bout Love med Van Halen. Jag garanterar att jag, som före detta glamrockare, redan samma kväll kommer att headbanga mig till sömns. Dörren är inslagen och snart kan du låta Judas Priest ringa mina öron. Har du varit riktigt övertygande kommer också snart drömmarna om ”tuffa” fjunmustascher à la Joey Tempest, som han med stolthet bär på första Europe-plattan.

 

MAGNUS:

För mig var det egentligen inte viktigt att Johan skulle konvertera till hårdrockare eftersom jag själv börjat snegla alltmer på Glam Metal, som snart skulle växa sig stark – framför allt i Los Angeles. Band som Mötley Crüe, Ratt och Rough Cutt var på gång.

 

JOHAN:

En sak till: Det är betydligt svårare att skapa en glamrockare av en hårdrockare. Magnus ville visserligen se ut som Michael Monroe i Hanoi Rocks – men jag har inget minne av att han någonsin lyssnade på dem.

 

MAGNUS

Snacka skit! Johan har tydligen glömt bort att en av våra första funderingar på covers snart skulle vara Lost In The City med... just det, ovanstående glitterpojkar från Finland.


Diggad trots denna stolthet

MAGNUS:
Höst 1984.

    Fredag eftermiddag och Pontus – duktig gitarrist och god vän – ringde. Det skulle bli ett gig med Baby Dolls på Torsviksgården. Hade jag lust att följa med?

    ”Baby Dolls?” undrade jag. ”Menar du Johan Norbergs band?”   

    ”Ja.”   

    ”Fan, han är ju skitdålig.”

    ”Jag vet, det kan bli kul.”

 

Torsviksgården var ett tillhåll för barn och ungdomar som bodde i det trygga och välbärgade området. Stället drevs av Stompe och Göran, som till skillnad från många andra fritidsgårdsledare, varken rökte braj eller bar typiska träslöjdsmagister-skägg. Med andra ord, regerade ordning och reda. Jag förstod inte riktigt varför jag hade åkt hit. Stället var allt annat än Rock ’n Roll.

    Baby Dolls gjorde sig klara. Jag kände mig obehaglig. Det här kunde bli pinsamt. Dessutom var det alldeles för lite folk. Jag ville helst inte att Johan skulle se att jag kommit hit.

 

JOHAN:
Baby Dolls gjorde en massa balla gig på sköna ställen. Men tyvärr gjorde vi även några som inte var lika minnesvärda. Nu hade Magnus valt att dyka upp på Lidingös kanske mesigaste ungdomsgård. Ingen riktig scen, ingen riktigt ljudanläggning och ingen riktig publik. Lite småungar längs väggarna och längst bak, tillsammans med några polare, stod Magnus och hängde. Jag bestämde mig direkt för att inte avslöja att jag såg honom.  

 

MAGNUS:

När sista ackordet ringt färdigt, tittade Pontus på mig.

    ”Vad tycker du?” sa han.

    Jag letade efter en bra formulering, men Pontus var rastlös:

    ”Jag vet att du tänker säga att det var Rock ’n Roll, men tycker du att det var bra?”

    ”Vad tycker du själv?”

    ”De skulle behöva börja ta lektioner allihop.

    ”Jo, men allvarligt talat, när hörde du ett band senast med så bra låtar?”

 

Ungefär en vecka senare råkade jag träffa Johan på bussen. Jag försökte undvika honom, men det var omöjligt. Han satt där med en LP-platta i handen. Vi nickade synkroniserat. Men ingen sa någonting.

    Jag pekade mot plattan. Han höll upp den. Sylvain Sylvain.

 

JOHAN:

Syl Sylvains karriär efter New York Dolls var faktiskt ganska trist. Men han såg cool ut. Det var helt rätt platta att gå och bära på. Men jag tror aldrig jag orkade att lyssna igenom den.    

 

MAGNUS:

Tystnaden ringde i öronen. Det började bli jobbigt. Vad fan skulle jag säga. Nöden hade ingen lag och till slut sa jag:

    ”Jag såg er på Torsviksgården förra veckan.”

    ”Å fan. Det visste jag inte.”


Två nollor från helvetet

MAGNUS:

Maj 1984.

    Jag tittade mig omkring. Vad gjorde jag här? En hel drös av halvpunkiga rockers, som jag egentligen aldrig umgicks med, stannade för att få pimpla folköl.

    Mitt i bland oss satt en liten grabb med en akustisk gitarr i knät. Han hade kort spretigt hår, röd jeansjacka och ett tvåradigt nitbälte med en dödskalle i spännet. Jag visste nästan ingenting om honom förutom att han hade en snygg tjej och att han var gitarrist i Baby Dolls.

    Han nickade och satte igång att spela någon låt med Jimi Hendrix. Det var helt uppenbart att han ville imponera. Jag uppskattade visserligen hans framåtanda. Men det lät skit. Jag jämförde honom direkt med gitarristen i mitt eget band och skillnaden var löjeväckande.

    Om någon hade talat om för mig att Johan och jag snart skulle bilda ett band, turnera, släppa skivor och drygt tjugo år senare skriva en bok om vår musikaliska resa, hade jag skrattat mig harmynt.

    Jag ryckte på axlarna och frågade Veronica om hon hade en cigg.  

 

JOHAN:

Det var här vi drack öl, snackade musik, hånglade och lärde oss att röka. En lekstuga vid Nyckelviksskolan, nedanför Torsvik. Området hade utvecklats till hemmaplan för Lidingös unga punkare och rockers.

    En kväll när jag kom dit satt en utböling på verandan. Problemet var egentligen inte att han inte hörde hemma här – även om vi generellt sett var restriktiva med vilka som fick hänga vid stugan. Felet var inte heller att han hade en jäkla attityd. Nej, problemet var att Magnus var hårdrockare. I vår värld var det lika fel som att spela fotboll. Han hade inte ens vett att skämmas för denna böjelse, utan diskuterade ohämmat svåra trumsolon och fingerfärdiga gitarrister.

    Vem brydde sig?

    Men samtidigt kunde jag inte låta bli att göra utbölingen intresserad.

    Jag tog gitarren som någon släpat med sig och körde några strofer ur Hey Joe. Målet var att glänsa som gitarrist och att markera lite musikalisk bredd genom att välja en låt som kanske även en hårdrockare kunde uppskatta.

    Magnus sa inte så mycket – men han var helt klart imponerad.


En skandal då och då


MAGNUS:

Nej, precis som Johan säger här nedan, har vi inte ens funderat på att försöka bräcka The Dirt. Och även om vi skulle vilja, vore det en omöjlighet.

    Ta bara en så enkel sak som den rådande matkulturen när vi växte upp. Det var hamburgare och pizza som gällde. I Los Angeles, hos Tommy, Nikki, Vince och Mick, hade den sydamerikanska invandringen satt sina tydliga spår. Det vimlade av mexikanska restauranger. Men här hos oss var de lika med noll.

    Med andra ord fanns det inga buritos att stoppa kukarna i när vi hade varit otrogna.

    Så den som förväntar sig den typen av kulinariska beskrivningar, kommer att bli besviken. Okej, mellan varven lovar vi att bjuda på en och annan spya. Till exempel drabbades Max Martins gitarrist (på den tiden i It’s Alive) och dennes bil ganska hårt under en svindlade färd från Hard Rock Café i oktober 1988.

    Men den historien kommer jag berätta en annan gång. 


THE DIRT och sanningen

 


 

JOHAN:

Vi har förstått att många tror att vi har ambitionen att skriva en svensk version av Mötley Crües ”The Dirt”.

    Det är naturligtvis helt fel.

    Yale Bates historia var ingen stor orgie i sex, droger och glamour. Däremot handlade den om drömmar, ungdom och ett hårt slit för att bli världens bästa rock ’n rollband. Som exempel hade jag en manisk idé under gymnasieåren om att öva gitarr minst 20 timmar i veckan (ja, förutom själva repen med bandet). Resultatet blev att varje ledig stund – lunchraster, håltimmar, bussresor, nätter – ägnades till skalövningar och arpeggios. Glamoröst? Inte ett dugg, men helt nödvändigt i en epok där hårdrockgitarristens främsta uppgift vara att spelare snabbare och mer krångligt än alla andra.

    Jag erkänner villigt att ”The Dirt” är kul läsning och ett skönt frosseri i rockmytens alla schabloner. Men frågan är hur mycket som är sant. Är det verkligen möjligt att leva så hårt och samtidigt leverera klassiska album. Och kan man spela trummor som Tommy Lee om hela livet kretsar kring partyn och droger?

    Dessutom finns det vissa direkta sakfel i ”The Dirt” som förstärker misstanken att verket är en blandning av bandets egna minnesbilder och spökförfattaren Neil Strauss flinka penna. Ett exempel är redogörelsen av Vince Neils fyllekörning i december 1984 som slutade med att Razzle – trummis i det finska glambandet Hanoi Rocks – miste livet.

    Vince själv är av förklarliga skäl ganska fåordig om olyckan, men det finns i alla fall en passus i boken där han säger sig sakna sin gode vän, hans höga hattar och hans ”finnish accent”. Problemet är bara att Razzle – som egentligen hette Nicholas Charles Dingley – var den enda i Hanoi Rocks som inte kom från Finland. Han var engelsman. Så vad har hänt? Ja, att Vince inte kände till sin väns brittiska ursprung verkar orimligt (även om de var närmast konstant drogade under dessa år). Mer troligt är att hans uttalande är fabricerat av Neil Strauss i ett försök att framställa sångaren som ångerfull och att Vince inte bemödat sig om att i efterhand läsa igenom de delar i boken som bär hans namn.

    Här kan tilläggas att felet är korrigerat i den svenska översättningen med följden att Vince istället saknar Razzles ”brittiska” accent. Åtgärden vittnar om att översättaren Niclas Nilsson är uppmärksam och har koll på livets väsentligheter (allt som rör Hanoi Rocks). Men det resulterar samtidigt i att själva uttalandet blir på gränsen till idiotiskt.

    I vår bok kommer vi givetvis inte att använda oss av spökskrivare. Vidare kommer vi bara att hålla oss till sanningen. Och om vi mot förmodan skulle skarva lite för att göra en specifik berättelse bättre (vilket vi absolut inte avser att göra) så kommer vi i alla fall att undvika sådana felaktigheter som enkelt kan upptäckas i efterhand.


Viktigare än multiplikation

Hemmagjord konsertaffisch för bandet Jorbs.
Året är 1983. Yale Bate är ännu inte bildat.


En bit av baksidan till den övre konsertaffischen – ett tydligt
bevis på att bristen på papper satte skolarbetet åt sidan.

MAGNUS:

Har egentligen ingen aning. Men det måste ha gått till ungefär så här:

    Jag sitter där i mitt pojkrum i början av 1983. Jag går i nian. Bandet som jag för närvarande spelar med ska ha en fritidsgårdspelning.

    Dags att göra affischer. Plockar fram allt som behövs – svart spritpenna och ett grafiskt bultande hjärta. Måste hitta ett papper också. Kan inte vara några större problem. Tyckte jag såg ett alldeles nyss. Ja, där ligger det. Fast det blir ju lite klent med en affisch i A4-format. Den bör ju minst vara en A3:a. Fan också. Måste hitta ett vitt ark till. Det vore ju konstigt om det inte fanns åtminstone ett till här nånstans i röran. Men vänta. Ligger det inte ett papper under tallriken på stereobänken? Vilken röta. Å nej, en skoluppgift. Och den är inte ifylld.

    Men allvarligt talat, vad ska prioriteras?

    Just det.  




Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0