Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

 

Abstinens kan stillas på många olika sätt. För Jake Samuel fungerade
det utmärkt att springa ungefär ett maraton bakom trummorna.

 

JOHAN:

Jag och Andy satt och väntade utanför replokalen. Snart skulle Magnus dyka upp tillsammans med där trummis-typen från Skåne. Skulle han kunna spela bra? Skulle han se cool ut? Och skulle man förstå vad han sa?

Plötsligt stod han där.

 

MAGNUS:

Blont långt hår, jeansjacka och trumpinnar nedtryckta i bakfickan. Det hade ju inte skadat med en kråsskjorta också. Men det kanske kunde ordna sig på sikt. Ett plus i kanten var ju alla fall att han pratade svenska (jo, jag får faktiskt säga så för jag har själv bott i Åkarp i tre år och pratade därefter).

 

JOHAN:

Rockvärlden består av två sorters trummisar: de som gillar att spela trummor – och de som egentligen vill vara sångare. Den senare kategorin uppstår när grabbar (det är alltid grabbar) börjar spela trummor i för unga år. Då är trummor nämligen det coolaste av alla instrument. Först långt senare inser de stackarna sitt misstag när de finner sig själva placerade längst bak på scenen och bakom ett berg av pukor och cymbaler. Hur kul är det?

 

MAGNUS:

Vi satte igång att visa Jakob de låtar vi hade. När vi hade spelat igenom dem, ville Andy ta en rökpaus. Johan och jag som aldrig gick någonstans utan ett ciggpaket i jackfickan, tyckte att det var ett lysande förslag. Självklart bjöd vi vår nye vän på en cigg. Jakob tog emot den och började blossa.

Väl inne i lokalen igen, hann vi bara spelat en kort stund innan Andy ville röka igen. Återigen bjöds Jakob på en cigg, men den här gången tackade han vänligt men bestämt nej och bad oss också att inte erbjuda honom några fler.
Va fan! Vadå Sveriges svar på Tommy Lee? En enda cigg på ett rep. Det här bådade inte gott.

 

JOHAN:

När en trummis nu inser hur undanskuffad han är när han sitter där längst bak på scenen, kan han lösa problemet på två sätt. Antingen slänga trumpinnarna och bli sångare istället (längst fram på scenen, strålkastare, tjejer) eller så kan han försöka röja och göra så mycket oväsen bakom trummorna att han ändå får publikens uppmärksamhet. Det är sådana trummisar man vill ha. Och Jakob skulle snart visa att han definitivt tillhörde denna kategori och börja leva upp till vad han hade utgett sig för att vara.

 

MAGNUS:

Ja, faktiskt. Plötsligt utgjorde vi ett komplett rockband, bestående av fyra extremt balla grabbar – trots att bara tre av oss var nikotinberoende.

 

MAGNUS:
Idag är Jakob Samuel sångare i Sveriges mest kända pudelrockband. Men det var i Yale Bate som det hela började. Året var 1985 och vi sökte trummis.

 

JOHAN:
På den tiden behövdes varken bloggar eller MySpace för att skapa nätverk mellan musiker. Vi hade Gula tidningen. Vi läste den jämnt och ingående. Först längtade vi efter alla gitarrer, basar och förstärkare som vi inte hade råd att köpa. Därefter kollade vi vilka band som sökte musiker.

 

MAGNUS:
Annonserna till Gula Tidningen ringdes in till redaktionen. Det var alltid någon stackars tjej som fick ta emot de, inte särskilt välformulerade, flosklerna från flottiga headbangare runtom i landet. Den här gången hade vi sneglat på våra kollegor i Mötley Crüe.

 

JOHAN:
En kväll ringde telefonen hos Magnus. Han och Andy hade under flera veckor övat sig i konsten att svara tufft. Med en välrepeterad blandning av nonchalans och irritation, lyfte Magnus därför luren och spottade ur sig:

    ”Vem fan är det nu då?”
    Responsen kom lite oväntat:

    ”Hej. Det är jag som är Sveriges svar på Tommy Lee.”
    Det var nästan för bra för att vara sant. Plötsligt ringde en ledig trummis som sa sig vara just precis det vi ville ha. Risken att han skulle fara med osanning i denna fråga slog oss aldrig. Dessutom var han jämngammal med mig och bodde på Lidingö. Redan nästa vecka skulle vi börja gymnasiet i samma plugg. Hur var det möjligt att vi aldrig hört talas om honom förut?

 

MAGNUS:
Det visade sig att Jakob hade bott några år hos sin farsa i Skåne. Nu hade han flyttat tillbaka till huvudstaden för att bli rockstjärna. Och han hade köpt Gula Tidningen som alla andra drömmare.

 

 En av Sveriges skickligaste musiker genom tiderna, basisten

och låtskrivaren Marcel Jacob, kommar att bli saknad.

 

MAGNUS:

I slutet av 80-talet köpte Andy en bas av sin gode vän Marcel Jacob. Han var det instrumentalistiska geniet som just börjat bygga sitt soloprojekt Talisman.

    Marre sa till Andy att han fick köpa basen på ett villkor, nämligen att Marre själv skulle ha förhandsrätt att köpa tillbaka den om Andy någon gång skulle vilja sälja den.

 

Ungefär 20 år senare, närmare bestämt tisdagen den 21 juli, tidigare i somras, ringer Andy till Deluxe Musik i Stockholm för att fråga hur mycket han kan få för basen. De ber att få återkomma. Men just när Andy lägger på luren, kommer han ihåg sitt gamla löfte att kolla med Marre först. De har då inte haft någon kontakt med varandra på många år.

    Andy får tag i Marres mobilnummer genom Hammerfall-gitarristen Pontus Norgren. Signalerna går fram, men inget svar. Bara några timmar senare ringer Norgren tillbaka och berättar att de hittat Marre död, hemma i sin lägenhet.

    Det är svårt att låta bli att tänka på vad den här tillfälligheten vill säga. Jag själv tycker det går i linje med hur det kunde kännas när man såg och hörde honom spela – man visste att man bevittnade något märkligt.

    Marcel Jacob var nämligen en enastående skicklig musiker.

 

JOHAN:

Jag minns särskilt en dag i studion. Yale Bate höll på med någon inspelning och Marre kom dit för att hälsa på. Jag satt i fikarummet och övade på ett gitarrsolo.
    Stycket var svårt som fan med hysteriska arpeggios, snabba skalövningar och andra krångligheter, helt i enlighet med 1980-talets handbok för tuffa hårdrockgitarrister. Marre lyssnade koncentrerat med en uppskattande min. Därefter hämtade han Andys bas och började spela och kopiera mig. Efter bara några minuter drog han igenom hela solot. Jag vet inte vad som var mest knäckande: att han bemästrade musikstycket efter så kort tid eller att han lyckades spela det så perfekt på endast fyra strängar.

 

 

MAGNUS:

Jag glömmer aldrig när han steg in logen före en Yale Bate-spelning. I handen höll han två CD-skivor med Sam Cooke – en stor idol till två av Marres favoritsångare: Jeff Scott Soto och Steve Perry.

    ”Här”, sa Marre och sträckte fram skivorna. ”Låna dem. Jag garanterar att du kommer att bli inspirerad.”

    Och mycket riktigt. En och annan soulplatta har införskaffats därefter. Tack, Marre.

   

Marcel Jacob, backstage på en
Yale Bate-spelning, 3 juni 1989.

 

MAGNUS:

Vi lovade ju att vara tillbaka måndagen 10 augusti. Men så kom vi plötsligt att tänka på när Guns ’N’ Roses var i Stockholm 1992. Då ordnade Axl Rose på egen hand att den andra av två utsålda konserter i Globen försenades med drygt två timmar.

    Drygt var ordet, sa Bull.

    Nu tänker vi ge igen genom att vägra skriva ett skit den här veckan. Vi tänker också bli försenade.

 

JOHAN:
Det känns så himla rätt. En gång rockstjärna, alltid rockstjärna.

    Fast vid närmare eftertanke, skulle ju aldrig en riktig diva annonsera och motivera sitt arroganta beteende.

 

MAGNUS:

Okay, Johan. Du menar att vi inte är lika tuffa som vi tror?

    Fy bubblan alltså!