Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

 

 

MAGNUS:

Det är bara att konstatera faktum: vi har blivit slöare med åren. Vi har därmed bestämt oss för att stämpla ut för den här säsongen.

I mitten på 80-talet, däremot, hade vi varken vett eller intelligens att ens kunna stava till ledighet. Vi brukade repa på nyårsdagen – almanackans bakfullaste dag.

 

JOHAN:

Apropå bakfull. När vi är tillbaka med nästa inlägg, måndag 4 januari 2010, ska vi redovisa lite av innehållet i Magnus julklapp som han skickade till sin mamma och familjen i USA, vintern 1985. Han ville i all ”välmening” visa hur det stod till här hemma i Sverige.

 

MAGNUS & JOHAN:

Tills dess: Sill och nubbe och kinapuffar till alla.

 

 

JOHAN:

Jörgen – polare och råddare, kom farande nedför trappan som ledde ner till logen under den stora scenen i Källängens skola.

”Det är helt sjukt. Nästan fullt och det står fortfarande folk utanför som vill in.”

Vi tog det med en nypa salt. Den relativt stora matsalen rymde hundratals personer och att fylla den, vore att hoppas på lite för mycket. Inte ens Reeperbahn hade lyckats med det när de hade spelat här på en festival två år tidigare.

Jörgen fortsatte upphetsat:

"Ni måste skjuta fram spelningen en kvart eller nåt, så att alla kommer in innan ni börjar.”

Jag tittade på Magnus. Han skakade bara på huvudet.

 

MAGNUS:

Ur högtalarna däruppe dånade I Wanna Be Somebody med WASP. Det var den näst sista låten på blandbandet jag spelat in. Det började bli dags.

 

JOHAN:

Att be Magnus komma med några ändringar i programmet nu, var fullständigt lönlöst.

”Du får be vakterna snabba på i dörren. Vi kör om fem minuter”, sa Magnus.

Inledningen blev magnifik. När ridån drogs isär, hade vi gömt oss bakom lagerhyllorna längs bak på scenen. Det enda som syntes var trummorna i mitten av scenen och de svarta draperierna som hängde över den långa väggen av hyllor.

Sedan började introt Also Sprach Zarathustra – känt från Stanley Kubriks film 2001: A Space Odyssey.  Det var signalen för Jakob att klättra upp på trumpodiet. Från mitt trånga gömställe såg jag honom ställa sig på trumpallen och snurra med trumpinnarna. Därefter drog han igång pukvandringen som inledde vår öppningslåt London After Midnight.

Och det bästa av allt: När jag kom ut på scenen såg jag att Jörgen inte hade överdrivit. Det var knökfullt.

 

MAGNUS:

Samtidigt som jag brände av de första rökbomberna, kastade sig Johan och Andy fram igenom några slitsar i draperierna. Därefter skulle jag, som siste man, springa in på scenen. Effekten blev total. Mitt enda misstag var att inte kunna låta bli att stirra rakt in en av de exploderande magnesiumbomberna där ute. Det tog mig säkert två låtar innan jag blev kvitt eldkloten som flög omkring varje gång jag blinkade.

 

 

 

JOHAN:

Förutom att Andy drog av en sträng i sista låten, finns tyvärr inga skandaler eller fadäser att rapportera.

 

MAGNUS:

Nej, det stämmer. Vi fick strålande recensioner i Dagen Nyheter. Och morgonen därpå hade vi två nya spelningar inbokade. Tråkigt nog, gick allt som en dans.

Jakob prickade inte en stackars tjej i ena örat när han kastade ut sina trumpinnar.

Johan behövde inte uppleva skräcken av att få syn på två av brandförsvarets rökdykare, plötsligt stå bredvid hans förstärkare.

Andy grämde sig inte över att det var TV-sändning, ackompanjerat av ett praktfullt, handlöst magplask mot scengolvet.

Och jag själv lyckades inte med konststycket att röja för mycket med stativet och slå ut en bit av ena framtanden med micken.

Allt detta hände vid helt andra tillfällen.

Men det får boken ta hand om.