Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

JOHAN:

Vi har förstått att många tror att vi har ambitionen att skriva en svensk version av Mötley Crües ”The Dirt”.

    Det är naturligtvis helt fel.

    Yale Bates historia var ingen stor orgie i sex, droger och glamour. Däremot handlade den om drömmar, ungdom och ett hårt slit för att bli världens bästa rock ’n rollband. Som exempel hade jag en manisk idé under gymnasieåren om att öva gitarr minst 20 timmar i veckan (ja, förutom själva repen med bandet). Resultatet blev att varje ledig stund – lunchraster, håltimmar, bussresor, nätter – ägnades till skalövningar och arpeggios. Glamoröst? Inte ett dugg, men helt nödvändigt i en epok där hårdrockgitarristens främsta uppgift vara att spelare snabbare och mer krångligt än alla andra.

    Jag erkänner villigt att ”The Dirt” är kul läsning och ett skönt frosseri i rockmytens alla schabloner. Men frågan är hur mycket som är sant. Är det verkligen möjligt att leva så hårt och samtidigt leverera klassiska album. Och kan man spela trummor som Tommy Lee om hela livet kretsar kring partyn och droger?

    Dessutom finns det vissa direkta sakfel i ”The Dirt” som förstärker misstanken att verket är en blandning av bandets egna minnesbilder och spökförfattaren Neil Strauss flinka penna. Ett exempel är redogörelsen av Vince Neils fyllekörning i december 1984 som slutade med att Razzle – trummis i det finska glambandet Hanoi Rocks – miste livet.

    Vince själv är av förklarliga skäl ganska fåordig om olyckan, men det finns i alla fall en passus i boken där han säger sig sakna sin gode vän, hans höga hattar och hans ”finnish accent”. Problemet är bara att Razzle – som egentligen hette Nicholas Charles Dingley – var den enda i Hanoi Rocks som inte kom från Finland. Han var engelsman. Så vad har hänt? Ja, att Vince inte kände till sin väns brittiska ursprung verkar orimligt (även om de var närmast konstant drogade under dessa år). Mer troligt är att hans uttalande är fabricerat av Neil Strauss i ett försök att framställa sångaren som ångerfull och att Vince inte bemödat sig om att i efterhand läsa igenom de delar i boken som bär hans namn.

    Här kan tilläggas att felet är korrigerat i den svenska översättningen med följden att Vince istället saknar Razzles ”brittiska” accent. Åtgärden vittnar om att översättaren Niclas Nilsson är uppmärksam och har koll på livets väsentligheter (allt som rör Hanoi Rocks). Men det resulterar samtidigt i att själva uttalandet blir på gränsen till idiotiskt.

    I vår bok kommer vi givetvis inte att använda oss av spökskrivare. Vidare kommer vi bara att hålla oss till sanningen. Och om vi mot förmodan skulle skarva lite för att göra en specifik berättelse bättre (vilket vi absolut inte avser att göra) så kommer vi i alla fall att undvika sådana felaktigheter som enkelt kan upptäckas i efterhand.

MAGNUS:

Augusti 1984. Monsters Of Rock var i stan. Denna gång med det svårslagna programmet Mötley Crüe, Van Halen och AC/DC.

    Några dagar innan konserten ringde min kompis Tina och frågade om jag ville hänga på henne och Mimmi till Radio Stockholm för att försöka träffa Mötley Crüe i samband med en intervju. Jag var en dålig autografjägare, men det lät kul och jag följde med. När vi kom dit i god tid innan de skulle anlända, stod två halvpackade hårdrockare med varsin påse öl utanför och väntade:

    ”Tjena brudar, snart kommer’rom och då lär ni bli jävligt blöta i fittan.”

    Dagen till ära hade jag köpt augustinumret av rocktidningen Faces Rocks. I magasinet fanns ett sex sidor långt bildreportage om hur Mötley Crüe spelade in videon till ”Too Young To Fall In Love”.

    Snart stannade en limousin framför entrén och Vince Neil och Nikki Sixx klev ut. Jag lät dem kladda ner hela bildreportaget med min medtagna silverpenna. Herr Sixx tittade lyckligt på mina många armringar och frågade var jag hade köpt dem. Jag erbjöd honom genast att ta några. Det gjorde ingenting – jag hade ju så många. Han avböjde mycket vänligt men bestämt. Men jag lyssnade inte. Så snabbt som jag bara kunde krängde jag av mig tre stycken och räckte över dem till honom och försäkrade att jag inte kände mig rånad.

    I en därpå följande porträttserie om Mötley Crüe i det svenska rockmagazinet OKEJ, gick Nikki Sixx att beskåda hur han håller upp sina händer för att göra något slags tecken med fingrarna. Någonstans i röran syntes mina kära armringar.

    Ursäkta, men vem behöver Viagra?