Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

Bara några dagar tidigare, hade jag råkat träffa Andy för första gången på ganska länge. Och jag lade genast märket till något intressant. Den där Iron Maiden-looken, som Johan pratade om, var ett minne blott. Stilen var mer... glammig. Men att nu sitta i Johans rum och verka säker var att spela högt. För det första var Andy långt ifrån fulländad, rent stilmässigt. För det andra hade han knappt hållit i en bas. Och för det tredje var Andy en gammal god vän och det vore inte roligt om han skulle anta utmaningen och sedan misslyckas kapitalt. Men risken fanns.

JOHAN:  

Magnus slog numret till Andy och tio sekunder senare kom svaret att han gladeligen var villig att lägga gitarren på hyllan för en plats i bandet. Bas var för övrigt ett toppeninstrument och något som han alltid velat spela. Redan följande eftermiddag skulle vi testa Andy i replokalen.

MAGNUS:

Johan och jag ockuperade som vanligt sätena längst bak i bussen. Vi hade bestämt med Andy att han skulle hoppa på några stationer längre fram. Jag var nervös. Hade jag missbedömt alltihop?

JOHAN:

Båda stelnade till när vi såg den varelse som uppenbarade sig hos chauffören. Håret var tuperat och stort som en lejonman. Ögonen var svarta av kajal. På armarna hängde ringar och sjalar och till detta hade Andy hittat en röd satinjacka med ett stort kinesiskt tecken på ryggen. Han såg helt enkelt fantastisk ut. Det var ingen finnig Maiden-wannabe som slog sig ned framför oss. Det var Mother Fucking Nikki Sixx himself.

MAGNUS:

Jag pustade ut. Den första strapatsen var avklarad. Jag kände mig kåt.

JOHAN:

Hur gick provspelningen? Ingen aning. Antagligen spelade han precis så illa som man kan förvänta sig av någon som aldrig rört en bas förut. Fick han jobbet? Självklart.

    De flesta människor kan med lite övning bli bra musiker. Men det krävs enorm talang för att bli en rockstjärna. Eller att bete sig som en sådan.

 Andy Clarke i åttonde klass – drygt ett år

innan det började hända saker.

JOHAN:

En kväll när Magnus och jag som vanligt satt hemma hos mig och skrev låtar, lade Magnus gitarren åt sidan och började försiktigt närma sig frågan om en lämplig basist som kunde utöka vår duo. Efter några inledande och säljande resonemang om att attityd och kamratskap var minst lika viktigt som musikaliskt kunnande, kom han slutligen till saken.

MAGNUS:

Att hitta nya musiker att spela med kan vara bland det svåraste som finns. Själva letandet är ofta extremt tidsödande. Och att sedan pricka rätt kräver att många saker klaffar. Inte minst måste den här personen vara någon som man orkar leva med.

     Frågan var bara var vi skulle hitta våra blivande bandmedlemmar. Att de skulle finnas på Lidingö var i stort sätt uteslutet. Ön kryllade visserligen av kompetenta instrumentalister. Men fanns det någon som på allvar var beredd att ”sälja sin egen morsa” för att få jobbet?

     Ja, kanske.

JOHAN:

”Vad tror du om Andy?” sa Magnus.

     Jag kände hur luften gick ur mig. Menade han allvar? Andreas Claeson, som han egentligen hette, var närmast som en lillebror till Magnus och definitivt ingen potentiell bandmedlem. Okej, han gick i nian och hade börjat få långt hår, men han spelade ju inte ens bas. Jag hade hört rykten om att han nyligen börjat spela gitarr. Med andra ord var han alldeles för orutinerad för oss. Dessutom mindes jag honom som en typisk hårdrockare med gympadojor, blåjeans och avklippta collegetröjor. Även om han sa sig gilla Mötley Crüe, var det snarare Iron Maiden han signalerade. Vad hade Steve Harris i vårt band att göra?

MAGNUS:

Johans okunskap i ämnet gick inte att klandra. Han hade helt rätt i att Andy inte var basist, utan gitarrist. Men samtidigt var det uppenbart att han inte träffat Andy på ett tag.

JOHAN:

”Vänta, du ska få se”, sa Magnus och lyfte telefonluren.

Att Johan och jag var övertygade om att vi hade något stort på gång, handlade naturligtvis om vår musikaliska grund. Men det fanns andra saker som var minst lika viktiga. Jag pratar bland annat om idiotisk fåfänga.

    Jag själv vägrade till exempel att bära glasögon (vilket naturligtvis inte innefattar solglasögon) Och Johan vinglade fram i högklackade boots. Den här typen av beteenden kom högt upp på våra listor över saker som kunde vara avgörande för om man hade potential att lyckas eller inte. Vi såg detta självmedvetna koketteri som en stor merit.

JOHAN:

Första gången jag insåg hur närsynt Magnus faktiskt var, satt vi på bussen – längst bak som vanligt. Plötsligt började en tjej att vinka utanför fönstret. Hon stod inte mer än en meter bort. Magnus nickade tillbaka så där halvstöddigt, som bara Magnus kunde, samtidigt som han väste till mig genom ena mungipan:

    ”Vem fan är det där?”

    Jag fick då förklara att det var hans före detta flickvän.

    ”Aha”, sa Magnus. ”Har hon ny frisyr?”

    ”Nej”, sa jag.

För egen del handlade det om längden. Jag försökte dölja detta med ett par svarta platåpjuck i läder. Klacken måste ha varit minst 7-8 centimeter. Jag slet ut ett par i halvåret under gymnasieåren, men lyckades alltid hitta nya par i någon skoaffär för äldre damer. Såg jag längre ut? Knappast.

MAGNUS:

Ja, sulan försvann ganska snabbt, vill jag minnas. Och i klackarna samlades all världens grus, som sedan trillade ut på golvet i min hall. Det gjorde farsan irriterad, och en dag fick han nog och började inspektera bootsen.

    Han gjorde en fantastisk upptäckt. Ena klacken hade nämligen förvandlats till ett tryggt litet ide för en glödlampa av mindre modell. Farsan, som var av den bestämda åsikten att ingen skulle behöva gå runt i trasiga skor, tyckte inte att det var det minsta roligt. Medan han bökade fram dammsugaren ur städskåpet gjorde han fullständigt klart att Johan inte skulle komma tillbaka innan han köpt nya skor.

    ”Och sluta köra högklackat”, sa han.

    ”Glöm det!” sa Johan.