Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

MAGNUS:

Okej, dags för några nördiga rader igen. Kanske inte så roligt för den som inte är fullt insatt. Men faktum är att nördigheten fungerande som en alldeles nödvändig medicin vid jämna mellanrum.

Antalet ägnade timmar åt rock ’n roll tog ofta sådana gigantiska proportioner att de flesta i ens omgivning tyckte att ”men nu får det väl för helvete vara nog”. Det handlade givetvis om föräldrar och andra släktingar, men även kompisar och till och med andra musiker. Detta faktum gjorde att man då och då faktiskt började fundera på vad man höll på med. Men det var då man tog hjälp av det som vi kallar Knock Out-låtarna. Det vill säga de låtar som slår en till marken redan första gången man hör dem. Som de nördar vi är, tar vi självklart tillfället i akt och rankar våra fem favoriter

JOHAN:

Här skulle man möjligen kunna tro att jag och Magnus har mognat med åren. Men när jag till exempel hör Michael Schenker stämpla igång wha wha-pedalen (givetvis live-versionen från Budokan), börjar jag återigen planera för en karriär i rampljuset. Hur lång tid kan den ta att odla fram en pudelfrissa igen?
Och Magnus är inte ett dugg bättre. Sätt på ”Secrets Of Steel” med Manowar och han är villig att sjunga för idoljuryn. På allvar.

MAGNUS:

1. Generation Landslide – Alice Cooper

2. Johnny The Fox Meets Jimmy The Weed – Thin Lizzy

3. Hotter Than Hell – Kiss

4. Out On The Tiles – Led Zeppelin

5. Over The Mountain – Ozzy Osbourne

JOHAN:

1. Runnin’ With The Devil – Van Halen

2. Victims Of The Future – Gary Moore

3. Doctor Doctor – UFO

4. Far Beyond The Sun – Yngwie Malmsteen

5. Death On Two Legs – Queen

JOHAN:

Vi har kommit till en av de mer komplicerade sakerna med att spela i ett hårdrockband på 1980-talet, nämligen artistnamn. Å ena sidan var artistnamn lika självklart som att sjunga på engelska och att varje låt skulle ha ett gitarrsolo efter andra refrängen. Å andra sidan fanns ett utpräglat förakt hos den icke förstående omgivningen. Dessutom gällde det att finna ett namn det gick att leva med för lång tid framåt. Vem vill närma sig femtio och fortfarande kallas för typ Kee Marcello?

MAGNUS:

Som sagt, artistnamn var en självklarhet, ja. Men bara för vissa. Några behövde helt enkelt inte. Och andra vågade inte. För oss var det aldrig något snack. Klart som fan att vi skulle ha artistnamn. I det avseendet såg vi ingen skillnad på oss och Bob Dylan, Pelé eller Gene Simmons.

Förresten, är det förmodligen mer eller mindre omöjligt att som svensk rockmusiker skaffa ett ballt artistnamn som ska fungera i all evighet. Men det är just här som styrkan i karaktären sätts på prov. Det gäller nämligen att utstå en hel del bespottning.

JOHAN:

I stor utsträckning valde vi att göra engelska varianter av våra riktiga namn. Vår basist, Andreas Claeson, fick därmed heta Andy Clarke medan trummisen Jakob Samuelsson blev Jake Samuel. Magnus hade det också enkelt. På grund av sitt efternamn, kallades han inte för någonting annat än Alis. Det enda han därmed behövde göra var att lägga sitt mer eller mindre riktiga förnamn sist: Alis Magnum. Senare gjorde han det ännu enklare och behöll bara Alis. Men när det gällde mig var det inte lika självklart.

MAGNUS:

För Johans del hämtade vi inspiration av Jonah Hex, en gammal seriefigur med cowboyhatt och hopväxta läppar.

JOHAN:

Jag ville helst sno namnet rakt av, men Magnus föreslog Jonah Dee Hex. Det lät glammigare.

Kort därefter tog vi dock förnuftet till fånga och tog bort Hex. Någon måtta fick det vara.

MAGNUS:

Apropå Kee Marcello. Han heter ju egentligen Kjell Lövbom och enligt legenden fick även hans farsa smaka på kändisskapets baksida när sonen lämnade Easy Action för att ta plats i Europe. Plötsligt började jobbarpolarna uppe i Umeå att kalla gubben för Hilding Marcello.

Hårda bud.

”Du måste öva på Sus4-ackorden, ungjävel.”

JOHAN:

Jag har ägnat merparten av mitt yrkesliv åt idrottsforskning. En ständigt återkommande fråga är den så kallade föräldrapressen, det vill säga olika former av stress och negativa effekter hos barn och ungdomar till följd av deras föräldrars stränga krav och höga förväntningar på idrottsliga prestationer.

MAGNUS:

Gäsp...

JOHAN:

Utifrån ett rockmusikerperspektiv är detta alltid lika märkligt. Yale Bate var definitivt en elitsatsning. Vi repade nästan varje dag efter plugget. Därtill spenderade vi oändlig tid med att öva på våra respektive instrument (ja, åtminstone jag), gigga och jobba i studio. Våra föräldrar tyckte naturligtvis att det var kul. Ibland kom de även och såg våra spelningar. Men hade de varit mer aktiva än så hade vi nog lagt av allihop. Jag menar: hur kul vore det att spela hårdrock om morsan plöjde stans second-handbutiker efter snygga kråsskjortor eller om farsan förde protokoll på att jag övade mina skalor tillräckligt?

Rockmusik är bra på det sättet. Det krävs hårt jobb för att bli bra. Samtidigt bygger rock på en sorts naturlig distans till föräldragenerationen eftersom deras musiksmak alltid per definition är mossig och förlegad.

MAGNUS:

Mycket ska man höra. Johan säger säkert tankeväckande saker. Men lever han som han lär? De första fyra ord som hans son, Elton (bara sug på det namnet), uttalade var typ ”mamma”, ”pappa” och ”Hanoi Rocks”. Och det första klädesplagg som Johan köpte till sin andra son, Adam (inte fullt lika förpliktande), var en T-shirt med ett stort Led Zeppelin-märke.

Föräldrapress var ordet, sa Bull.

MAGNUS:

Erdtman stängde av kassetten och sa:

”Jag gillar er inställning och ni har talang. Men ärligt talat är ni inte i närheten av ett skivkontrakt än. Och hur gärna jag än skulle vilja kan jag inte jobba för er i alla fall. All min tid går åt till Europe.

JOHAN:

Typiskt. Mina värsta farhågor besannades. Det här kunde vara den skoningslösa dödsstöten för bandets framtid.

MAGNUS:

Erdtman fortsatte:

”Och ibland undrar jag vad jag sysslar med när jag kunde sitta på ett stort skivbolag och jobba med artister som man vet funkar. Varför slita ihjäl sig på ett osäkert kort när man kan dra in miljoner på Bruce Springsteen? Men vi säger så här. Jag håller gärna kontakten med er och ser vad som händer i framtiden. Okay?”

JOHAN:

Vid närmare eftertanke borde vem som helst inse att vi faktiskt hade fått beröm. Självaste Thomas Erdtman hade sagt att vi skulle höras framöver. Nu gällde det att avluta mötet på ett snyggt sätt – och därefter dra hem och öppna champagnen. Sa han inte att vi hade talang? Hade han inte spelat luftgitarr, kanske?

Jag vände mig mot Magnus och räknade med att han skulle säga något avslutande coolt om våra stora ambitioner och storstilade framtidsplaner. Men Magnus reste sig långsamt upp, blåste bort luggen ur ögonen och vände sig därefter mot Erdtman med en min full av förakt och sa kort och gott:

”Springsteen är en sopa.”

Ridå.

Det var första och sista gången vi träffade Thomas Erdtman. Ungefär ett år senare släpptes The Final Countdown.

MAGNUS:

Även om jag idag gillar Springsteen, så står jag för vad jag sa. 1985 tyckte jag att Bruce Springsteen var bland det tråkigaste man överhuvudtaget kunde lyssna på. Han var bara en i mängden av de där oerhört intetsägande artisterna som kom till Sverige för att göra en meningslös sommarkonsert på Ullevi. Han var en av de där artisterna vars publik egentligen inte var intresserad av musik. Deras obefintliga skivsamlingar bekräftade denna fördom.