Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

 

 

Magnus Ahlström – åtminstone ibland.

 

 

Johan R Norberg – åtminstone ibland.

 

 

JOHAN:

Det finns många orsaker till att Yale Bate sprack våren 1996. Ett av de viktigaste skälen kan enklast förstås med hänvisning till idrottens värld. En ständig fråga inom idrotten är hur man på bästa sätt ska utveckla ungdomar till framtida elitidrottare. Vissa hävdar att man måste börja tidigt med hård, medveten och specialiserad träning. Andra hävdar istället att glädje och variation är viktigt. Yale Bate hade främst handlat om det förstnämnda. Vi hade varit väldigt målmedvetna och ambitiösa. Men någonstans på vägen hade glädjen och den musikaliska kreativiteten gått förlorad. Den första tiden efter Yale Bate ägnade därför jag, Jakob och Pontus åt att jamma och lira Hendrix-covers. Och vi älskade det.

 

MAGNUS:

Att jamma var i regel skittråkigt. Flummigt och tramsigt. Unkna blueslåtar som spretade iväg till ändlöst sura solopartier. Varför skulle man jamma när det fanns nyskrivna låtar att spela? Därefter var det dags att nöta detaljer. Helst varje dag. Givakt!

 

JOHAN:

Efter bara några veckor hade Lifeline skapat en hel repertoar med nya och bra låtar. Dessutom hade jag börjat utvecklas som gitarrist igen. Skillnaden mellan Yale Bates sista demo och de inspelningar som vi gjorde med Lifeline är milsvida. Det kan naturligtvis ha varit en tillfällighet – men kanske är det så enkelt att glädje är nödvändig för att utvecklas.

 

MAGNUS:

Men för mig var det just skärpan och målmedvetenheten som var den verkliga glädjen. I min värld blev det varken bättre eller roligare om man räknade in låtarna med en axelryckning.

 

JOHAN:

De här olika synsätten vittnar även om en märklig och komplex sammansättning i våra personligheter. Magnus kunde vara enormt strulig och nyckfull. Men när det handlade om hans musik var han extremt noggrann. Under alla år vi spelade tillsammans, var han aldrig någonsin försenad till ett rep.

 

MAGNUS:

Johan, å sin sida, var i normala fall bror duktig. Han skötte skolan och tyckte om att förklara hur det förhöll sig i den internationella politiken. Men som musiker var han ibland plågsamt ambivalent. Helt utan förvarning, kunde han plötsligt säga att han ville börja spela piano istället.

 

 

MAGNUS:

Det var en kväll som de allra flesta, våren 1986. På väg till replokalen. Jag gjorde alltid sällskap med Johan, men idag var jag ensam, eftersom han hade något ärende och skulle komma dit själv från ett annat håll. Det slog mig inte att det skulle finnas en tanke bakom det (min paranoja hade glädjande nog en gräns). När jag öppnade dörren till lokalen, stod resten av bandet redan där. Att till och med Jakob var i tid, gjorde mig omedelbart fundersam. Och mycket riktigt – de hade något viktigt att berätta.

 

JOHAN:

Magnus stod still i dörröppningen och tittade misstänksamt på oss. Han hade händerna nedtryckta i byxfickorna i en trotsig försvarsställning. Han anande väl att den senaste tidens tjafs hade nått någon sorts kulmen. Troligtvis trodde han att det var dags att snacka allvar. Men vi andra var redan långt förbi det stadiet.

 

MAGNUS:

Jakob var befälhavare ikväll och tog till orda:

”Jag, Johan och Pontus tänker lämna bandet.”

 

JOHAN:

Jag räknade med bråk. Magnus tillhörde vanligtvis den svenska eliten i konsten att inte kunna ta kritik. Ofta utmynnade minsta lilla anmärkning i ett totalt motangrepp av högljudda motargument, motanklagelser och svavelosande svordomar. Men denna gång nickade han bara. Det blev en antiklimax. Ungefär som att göra slut – och tjejen inte blir sur.

 

MAGNUS:

Jag åkte raka vägen hem och ringde Andy och meddelade att platsen som basist i Yale Bate var ledig igen.

 

JOHAN:

En vecka senare hade Magnus skaffat ny replokal. Han och Andy var i full gång med att söka andra musiker. Och det sved ju inte det minsta.

MAGNUS:

I vår serie om musikaliska injektioner ska vi idag avhandla ett band som plötsligt gav alla unga, tvivlande rockmusiker nytt hopp.

 

JOHAN:

Conny Blomqvist var ett välkänt namn bland rockers i det tidiga 1980-talets Stockholm. Hans band, Road Rats, var ett av de mest populära av den nya vågen glamband som uppstått i kölvattnet av Hanoi Rocks. Road Rats bestod av Conny på gitarr, Andy Christell på bas och Jeppe ”Gyp Casino” Sporre på trummis. Jag såg dem spela flera gånger, bland annat på en gratisfestival i Rålambshovsparken. En gång gjorde de även en uppmärksammad spelning i Kungsträdgården. Giget, som sändes i lokalradion, spelades in av min punkpolare Mårten Sahlin. Jag tjatade till mig kassetten – utan intentioner att någonsin lämna den tillbaka.

 

MAGNUS:

Jag kände inte till Conny vid denna tid. Jag hade bara något senare sett en affisch med hans nya band Rolene.

Förresten, märkligt att du plötsligt nämner Mårten Sahlin. Nyligen hamnade jag på hans Facebook och lyssnade på några av hans nya låtar. Fantastiskt bra.

 

JOHAN:

Road Rats bytte alltså namn till Rolene och spelade in en platta. Jag hittade den i en liten finsk skivaffär i Gamla Stan. Låtarna var bra – särskilt Satisfaction In Jeans – men produktionen var hopplöst polerad och återspeglade inte alls den energi som Road Rats hade haft som liveband.

 

 

 

MAGNUS:

Men så hände det något. En vacker dag under den senare delen av 80-talet ringde min tidigare bandkollega Afro och berättade att hans brorsa Franco hade börjat spela i ett nytt band och att de skulle vara med på TV samma kväll. De kallade sig Electric Boys. Och de hävdade bestämt att de inte spelade rock, utan att de var ett funkband.

Det var en spännande taktik – att så kategoriskt kalla sin musik för något som den färgats av. Som jämförelse skulle till exempel Rolling Stones ha kunnat kalla sina alster för blues. Och Thin Lizzy skulle ha sagt att de inte spelade något annat än gammal irländsk folkmusik.

Hur som helst, den här kvällen brände Electric Boys av en tung låt i Led Zeppelins anda som hette Rough Beat. Jag har sällan blivit så överkörd och det är fortfarande något av det bästa jag har sett och hört på svensk television.

 

JOHAN:

Releasepartyt för Electric Boys debutplatta Funk-O-Metal Carpet Ride hölls på Hard Rock Café i Stockholm. Dörrvakterna delade ut gratisexemplar av skivan redan i entrén. Det var knökfullt när bandet gick upp på scenen och sparkade igång Psychedelic Eyes. Ljudvolymen tvingade hälften av publiken att rusa bakåt med fingrarna i öronen. Resten av oss bara garvade. För det lät ju fantastiskt: hårdrock, funk och Beatles-psykadelika på en och samma gång. Det var nytt, märkligt och väldigt rätt.

 

MAGNUS:

Mitt allra sista minne av dåtidens Electric Boys, var när jag skulle sjunga på Kool Kat Klubs 5-års jubileum 1991. Just innan det var dags att gå upp på scenen, stod jag inne på herrtoaletten och höll andan så gott jag kunde. Plötsligt vräkte trummisen Niclas Sigewall upp dörren och ställde sig bredvid mig vid rännan. Samtidigt som han drog ner gylfen, levererade han en replik som var så mycket rock ’n’ roll att den fick oss alla att omedelbart glömma den rådande doften därinne. Sådan tajming kan bara människor som har sinne för sväng åstadkomma.

 

JOHAN:

Men vad var det han sa?

 

MAGNUS:

Kanske finns att hitta i boken.

 

 

JOHAN:

Många inlägg har under senare tid handlat om mindre hedervärda karaktärsdrag hos Magnus. För att komplettera bilden av hans mångfacetterade personlighet, vill jag denna vecka lyfta fram hans positiva sidor. Det är ju trots allt påsk – en tid för omtanke och försoning.

 

MAGNUS:

Jag är givetvis alltför blygsam för att ha synpunkter på detta. Men jag måste erkänna att min inpiskade skitstövel-image är i fara.

 

JOHAN:

Först och främst ville Magnus alltid hjälpa oss andra att utvecklas som musiker. Hans skivsamling var som ett stort bibliotek där vi alltid kunde låna hem plattor för att förkovra oss i hårdrockens alla mysterier. Och varje gång han träffade någon polare som var bättre än mig på gitarr, så tjatade han om tips och riff som han därefter försökte lära ut till mig. Vanligtvis fattade jag inte ett smack – men det var omtänksamt.

 

MAGNUS:

Jo, det är ju som jag brukar predika: ”Kultur och bildning é aldri tungt å bära.”

 

JOHAN:

För Magnus var det alltid självklart att sätta bandet främst – även om det innebar personliga uppoffringar. Som exempel tvekade han inte att låna ut sin svincoola svarta skinnpaj till mig under våra första spelningar.

 

MAGNUS:

Den där jackan har alla i bandet lånat vid olika tillfällen. Och jag tror aldrig den tvättades. Med tiden luktade den som ett gammalt tält. Men den var snygg.

 

JOHAN:

Och det kanske mest extrema exemplet på hans givmildhet, var när Magnus gav bort sitt trumset till vår egen Jakob. Han hade nyss flyttat till Stockholm och inte hunnit skaffa sig ett eget. Men han fick rubbet

 

MAGNUS:

Ahh, ljuva minnen. Det var ett svart Ludwig Black Panther med dubbla 26-tumsbaskaggar. Jag hade fått syn på trummorna i en musikaffär och blev blixtförälskad. I boken ska jag berätta om hur jag inte hade råd att köpa dem men också om hur en ung kvinna som jag inte kände kom till oväntad undsättning.

 

JOHAN:

Synd bara att Jakob sålde trummorna nästan omedelbart. Men han behövde väl pengarna.

 

MAGNUS:

Hoppas att alla har haft en synnerligen fridsam påsk.

 

Johan med Magnus jacka 1986

 

Jakob med Magnus jacka 1988

 

Andy med Magnus jacka 1990