Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

 

 

 

 

JOHAN:

För första gången är det dags att bjuda in ytterligare en röst. Det är ingen mindre än vår trummis Jakob som ska få komma till tals. Anledningen är att jag behöver en sidekick i veckans känsliga ämne. Våren 1986 hade vi bestämt att bilda ett nytt band utan Magnus. Men varför?

 

JAKOB:

Det var mycket enkelt. Magnus fick sparken eftersom vi andra ruttnade fullständigt på honom. Han var ju helt hopplös under den här perioden.

 

JOHAN:

Men fanns det inga särskilda orsaker?

 

JAKOB:

Det var väl allt och ingenting. Kommer du till exempel ihåg sprayburken?

 

MAGNUS:

Jaha. Jag visste väl att det skulle komma förr eller senare. Och innan någon säger något, vill jag passa på, så här 24 år efteråt, att be alla berörda om ursäkt.

 

JOHAN:

Av någon anledning fanns en sprayburk med svart färg i replokalen. Förmodligen hade vi använt den till att måla trummorna. Plötsligt en kväll fick Magnus fnatt och sprejade könsord på alla väggar. Och det var ju inte ens vår lokal.

 

MAGNUS:

Det är klart att jag inte hade klottrat om det hade varit min replokal. Man var väl inte dum heller. Jag var förbannad på den där gitarristen som hade förstahandskontraktet. Han hade förstört Andys förstärkare och vägrade att ersätta den.

 

JAKOB:

Man kan väl säga att vi befann oss i lite olika faser i livet. Jag hängde mycket med mina bröder under den tiden och hade just upptäckt klassisk musik, teater och kultur. Och du, Johan, ägnade ju all ledig tid till att spela gitarr och utvecklas som musiker. Men Magnus… han var väl ambitiös men samtidigt otålig, frustrerad och tjurskallig. Det är väl klart att vi inte stod ut med honom.

 

MAGNUS:

För övrigt var det inte bara könsord.

 

JOHAN:

Yeah, right.

 

 

 

Tyvärr innehåller inte veckans inlägg någon intressant bild.
Detta för att fokusera på det aktuella temat.

 

JOHAN:

Det var Magnus och jag som var bandets låtskrivare och vi ägnade mycket tid åt att diskutera ordens betydelse. Det kan tyckas onödigt eftersom Yale Bate i huvudsak var ett enkelt och glammigt hårdrockband. Hur svårt kunde det vara? Brudar och sprit. Klart.

 

MAGNUS:

Texterna skulle vara dåliga i den bemärkelsen att de skulle vara osofistikerade och smutsiga. I början trodde vi att ju skitigare en text var, desto mindre behövde vi anstränga oss. Men snart blev vi varse att riktigt så enkelt var det inte.

 

JOHAN:

Stora förebilder på det här området var bland annat Kiss och AC/DC. Här fanns ingen som helst ambition att briljera med intelligenta berättelser. Tvärtom skulle de beskriva dina mest direkta och primitiva känslor – utan dem skulle människan riskera att dö ut. Låtarna skulle alltså utan omsvep handla om det viktigaste här i livet: parningsriter. Men som sagt, mitt upp i denna enkelhet, krävdes ändå dessvärre något slags genomtänkt författarskap.

 

MAGNUS:

Så gott som alltid balanserar sådana låtar på en hårfin gräns mellan skrattretande pekoral och mästerlig kärlekslyrik. Så här valde till exempel Paul Stanley att säga 1974:

She looked good
She looked hotter than hell
All dressed in satins and lace
I looked at her and it was just too clear
I had to get on the case

 

JOHAN:

Det var sådana texter vi ville skriva. Men vi hade svårt att få till det. Vi sökte all tänkbar inspiration och ofta var det själva låtnamnen som triggade oss. Under en period gillade vi bland annat coola titlar som innehöll någon slags omskrivning eller ordlek – till exempel Shoot To Thrill med AC/DC.

 

MAGNUS:

Jag tog tag i saken och skrev Pyromanic On Fire. Titeln innehöll tre bra ord:

1. Pyromaniac = tufft substantiv

2. On = läcker preposition

3. Fire = ballt substantiv

 

Men trots dessa perfekta beståndsdelar, var det något som inte stämde. Det kändes långsökt och krystat.

 

JOHAN:

Men du spottade upp dig. Många år senare skrev du ju både Steamin’ ’N’ Pumpin’ och Me ’N’ My Mean Machine.

 

MAGNUS:

Ja, älskog i ångloksmiljö låg mig varmt om hjärtat ett tag – något som bröderna Young härmade nästan 20 år senare när de skrev Rock ’N’ Roll Train.

 

JOHAN:

Dessutom hade du ju upptäckt hur ballt det kunde vara med apostrofer.

 

M’GNUS:

Det tycker jag fortfarande.

 

MAGNUS:

Veckans inlägg, är startskottet på en miniserie som kommer att dyka upp då och då här på sidan. Det kommer i första hand handla om andra musiker. Det kan vara idoler, kollegor eller helt enkelt de där jävlarna som på olika sätt gjort intryck på oss.

 

JOHAN:

Givetvis väljer vi att ägna debuten åt en riktig hjälte: Lars Johan Yngve Lannerbäck – mer känd som virtuosen Yngwie Malmsteen.

I Stockholms musikkretsar var namnet Yngve välkänt långt innan han slog igenom på allvar. Inte minst Magnus tjatade alltid om att det fanns en gitarrist som var snabbare än självaste John Norum.

 

MAGNUS:

Jag hade själv aldrig hört Yngve spela eftersom varken jag eller någon av mina vänner lyckats skaffa plattorna med Steeler och Alcatrazz, där Yngve spelade. Men i min jakt på att nå stjärnorna träffade jag ständigt olika rockmusiker från Stockholms undergroundvärld, som kände Yngve och kunde vittna om hur vidrigt skicklig han var.

Dessutom hade jag sett en kort artikel om honom i ett av mina gamla nummer av Guitar Player (februari 1983). Ibland har jag tänkt på just den där tidningen. Men hur jag än har letat, har jag inte kunnat hitta den.

 

JOHAN:

En dag visade Magnus mig ett nummer av Guitar Player. Det visade sig att Yngve skickat in en demo och fått ett fint omnämnande i deras talangserie ”Spotlight”. Det kändes overkligt att en svensk 19-åring kunde få beröm i amerikansk gitarrpress.

 

Guitar Player Magazine – februari 1983. I kolumnen ”Spotlight” presenterades
en stor begåvning som bodde på Lundagatan 39 i Stockholm i Sverige.

 

 

MAGNUS:

Jag hade som sagt inte hört Yngve spela. Men däremot hade jag märkligt nog hört en av hans låtar. För i ett av mina tidigare band, spelade jag tillsammans med en gitarrist som hette Afro Santunione. Han var lillebror till Franco som i sin tur spelade med Glory Bells Band och några år senare skulle ”Fralle” även återfinnas i Electric Boys.

 

JOHAN:

Jag tog med mig tidningen hem och läste artikeln säkert 100 gånger, särskilt omdömet om att ”Yngwie ”could very well be one of the most exciting new rock guitarists around”.

 

MAGNUS:

Kvällen då Afro provspelade, brände han av hela sitt register. Vi höll på långt in på natten och Afro briljerade med det ena Michael Schenker/Ace Frehley/Eddie Van Halen-solot efter det andra.

Plötsligt kom Yngve på tal och jag frågade Afro om han visste något om honom. Afro tog ett bloss på cigarretten, greppade sin bruna Gibson Explorer och började spela något fullständigt obegripligt. Jag hade aldrig hört något liknade.

 

JOHAN:

När soloplattan Yngwie J. Malmsteen’s Rising Force släpptes 1984, beordrade Magnus mig att omedelbart införskaffa ett exemplar.

 

MAGNUS:

Ja, vad skulle jag göra? Själv hade jag inte råd eftersom jag just köpt mig en skitball dödskallering i silver.

 

JOHAN:

Jag tog ledigt från plugget och drog in till stan.

 

MAGNUS:

Stopp ett tag, Johan. ”Tog ledigt”, säger du. Men din mamma lär ju knappast ha lämnat in en regelrätt ifylld ansökan till rektorn.

 

JOHAN:

Låt mig få tala till punkt.

Samma eftermiddag sammanstrålade vi hemma hos mig och lyssnade. Vi tittade på varandra och började skratta. Gitarrspelet var osannolikt.

 

MAGNUS:

När vi kommit fram till plattans tredje spår, kände jag omedelbart igen det som Afro hade spelat upp i replokalen. Det var för bra för att vara sant – här kom låten som Afro hade hört på en tidig konsert i Stockholm och memorerat på rent gehör och som nu alltså fanns med på den första soloplattan av Yngwie Malmsteen.

Låten var ”Now Your Ships Are Burned”.

 

 

JOHAN:

Magnus, det är synd att din Guitar Player försvunnit.

 

MAGNUS:

Kul. Tänkte just fråga om jag skulle få tillbaka den någon gång.

 

JOHAN.

Tyvärr, men bilden här på sidan, är inte från ditt specifika exemplar. Det är mitt, som jag skaffade vid ett senare tillfälle.

 

MAGNUS:

Visst. Men då kanske jag skulle kunna få låna ”din” tidning?

 

JOHAN:

Skulle inte tro det.

 

 

 

 

MAGNUS:

Fantastiskt! Det tog 57 inlägg innan ett flertal människor hörde av sig med syfte att ta oss i örat. Piggelin är tydligen ett känsligt ämne. Folk har både mailat och ringt. Någon har till och med gått så långt att han lämnat en kommentar här på bloggsidan – och det var inte vem som helst. Hedrande att den gamla sovjetiska hockeyidolen Fetisov, som lärt sig riktigt bra svenska och numera bor i en gul villa på Lidingö, har kastat sig in i debatten.

Hur som helst, i min enfald trodde jag för det första att alla visste att ett tyskt äppelschampo från dopningspreparatens guldålder, inte luktar äpple. För det andra håller jag inte med om att Piggelin smakar päron. Visst, det är säkert meningen att smaken ska föreställa päron. Missförstå mig rätt. Inget ont om Piggelin. Den har förgyllt åtskilliga 2,5 minuterspass av girigt kladdande – men smaken är påtagligt artificiell och påminner faktiskt snarare om schampots fruktkemiska karaktär.

 

JOHAN:

Jaha. Ännu en påminnelse om varför Magnus och resten av Yale Bate gick skilda vägar våren 1986. Redan i tonåren hade han väldigt svårt att erkänna ett misstag. Och denna egenhet kunde ibland reta gallfeber på oss andra.

Ett tydligt exempel var när Magnus beslutade sig för att förlänga sitt hår. Fråga mig inte varför han fick denna idé. Och än mer märkligt var att han lyckades övertyga någon stackars frisör att fästa en meter spikrakt, silvervitt plasthår i nackhåren.

 

MAGNUS:

Johan, det handlade inte om att övertyga någon stackars frisör. Det finns faktiskt människor som tjänar pengar på att stajla andra människors hår. De arbetar i något som kallas frisörsalonger.

Touché.

En av de få som höll på med det här vid den här tiden, var den största stjärnan på Björn Axéns salong inne på NK i Stockholm. På något märkligt sätt flätade han samman konstgjort hår med mitt underliggande nackhår. Därefter limmades de ihop med något slags klister som började brinna så fort det kom i kontakt med luft. Jag såg i spegeln hur det rök bakom huvudet på mig. Vid vissa tillfällen stod i princip hela salongens personal och granskade processen. Två och en halv timme och 800 spänn senare var det färdigt.

 

JOHAN:

Det såg för jävligt ut. Det gick inte ens att skratta åt eländet. Yale Bate hade plötsligt en frontman med en armé Barbiedockor hängande på ryggen. Men Magnus vägrade frankt att erkänna sitt misstag.

Som tur var, klipptes löshåret bort redan efter två dagar. Men enligt Magnus handlade det absolut inte om att han insåg att folk pekade finger. Tvärtom. Det enda skälet till att han tvingats avstå från denna vackra hårman var att knutarna gjorde ont.

 

MAGNUS:

Som sagt, tyskt äppelschampo doftar allt annat än äpple.

 

 

JOHAN:

Den här vintern har varit en prövning för karaktären. Jag talar givetvis om mössor. Å ena sidan vore det onekligen skönt att hålla huvudet varmt. Å andra sidan är det fullständigt omöjligt att se tuff ut i toppluva. Det vet alla som försökt vara glammiga under 1980-talet. Man skulle ha långt hår. Punkt. Jag vet inte hur många gånger jag sprang till skolbussen tidiga vintermorgnar med dagens första cigarett i munnen och håret fortfarande blött efter en snabb dusch. Ofta var håret en enda stenhård iskaka när jag väl klev på bussen.

 

MAGNUS:

När jag fortfarande gick i högstadiet var det väldigt populärt med äppelschampo. Min styvpappa hade under en vinterresa i Tyskland inhandlat mig en flaska med kryptonitfärgat innehåll. Etiketten pryddes med det tydliga meddelandet ”FÜR FETTIGES HAAR”. Det bästa var att doften var betydligt starkare än de motsvarande produkterna på den svenska marknaden. Det gjorde mig till kung i duschen efter gympalektionerna. Och med denna smaksättning förvandlades kalufsen till en fantastisk Piggelin så fort man klev ut till minusgraderna på skolgården.

 

JOHAN:

För Magnus fanns det egentligen bara en sak som var värre än att bära mössa och vantar. Det var när repen ställdes in för att någon i bandet blivit förkyld eller kommit med någon annan dålig ursäkt för att slippa undan eftermiddagens sedvanliga repertoargenomgång. Med åren blev han därför allt mer bestämd på att hela bandet skulle bära varma kläder under vintermånaderna. Sagt och gjort. Jag tog för vana att ha en mössa i jackfickan som endast plockades fram precis innan jag anlände till replokalen. Men att jag även skulle haft mössa på mig i plugget? Glöm det.

 

MAGNUS:

Typiskt dig, Johan. Att hålla inne med dina koketta svagheter i drygt 20 år innan du vågar avslöja dem.