Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

 

Det mest uppseendeväckande med den här bilden är att den togs vintern 1986.

 

 

JOHAN:

Jaha. Sommaren 1986. Bandet var sprittrat. Finns inte så mycket mer att säga om det.

 

MAGNUS:

Och här skulle hela historien ha kunnat sluta.

 

JOHAN:

Ja, om det nu inte vore för det faktum att den sista officiella Yale Bate-spelningen ägde rum i januari 1991.

 

MAGNUS:

Vi kanske skulle spara de resterande fem åren till boken?

 

JOHAN:

Ja, varför inte?

 

MAGNUS & JOHAN:

Sagt och gjort. Det här är alltså det sista som händer på den här sidan.

Stort tack till dig som har besökt oss varje vecka.

Vi ses igen i den printade versionen.

 

 

 

 

 

 

 

Andy och Magnus (sommaren 1986). Yale Bate var
åter en duo som planerade för framtiden.

JOHAN:
De forna medlemmarna i Yale Bate befann sig nu alltså i två skilda band. Magnus och Andy var än så länge bara en duo på jakt efter både gitarrist och trummis. Jag, Jakob och Pontus hade bildat Lifeline. Efter några veckor hade vi även kompletterats med Christian ”Kribbe” Sandqvist på keyboard och Micke Törnqvist på sång.

 

MAGNUS:
Det vore väl fel att hävda att banden hatade varandra. Men ingen kunde riktigt slappna av. Båda sidor hade god koll på vad de andra höll på med. Och det var ingen tvekan om att vi använde två helt olika taktiska grepp för att nå stjärnorna så snabbt som möjligt.

 

JOHAN:
Magnus och Andy planerade allting mycket noggrant. De gjorde upp planer på hur Yale Bate skulle agera i framtiden. De höll regelrätta auditions med massor av musiker från när och fjärran. Och när det var dags att spela in nytt material, var de inte nöjda med någon som hade sökt jobbet, utan tog in studiomusiker på kompletterande platser.
Ingen feeling alls.

 

MAGNUS:
Lifeline började snabbt spela live och gjorde sin debutspelning på skolavslutningen 1986. Därefter drog de till Ystad en vecka för att göra en ny demo. De bodde i själva studion som låg i ett industriområde nära hamnen. På dagarna drack de folköl och njöt av sommarvädret. På nätterna drack de mer folköl och somnade på golvet bland sladdar och instrument. Under övrig tid lyckades de spela in några nya låtar. Ibland lär de ha plankat in på Fritidsbadet för att få duscha. Det höll ända tills några fröknar stormade in med en dagisklass och upptäckte ett gäng långhåriga tonåringar i bastun.
Wow! Vem sa att Mötley Crüe var ”The Bad Boys Of Rock ’N’ Roll”?

 

JOHAN:
Lifeline hade fördelen av att vara en full sättning.  Magnus och Andy hade väl inga fördelar alls – förutom att de behållit namnet Yale Bate. Med vilken rätt gjorde de det, förresten? Det var ju jag som kom på det.

 

MAGNUS:
Om man frivilligt lämnar ett band kan man ju knappast räkna med att få behålla namnet. Men var inte ledsen. Lifeline var ju himla tufft. Grattis!

 

Lifeline (sommaren 1986) blev snabbt komplett
och spelade live nästan omgående.

MAGNUS:

Även om vi var alldeles för självupptagna för att reflektera över vad som just hänt när bandet slogs i spillror, kände vi oss naturligtvis tomma inombords. Allting som vi kämpat med tillsammans, var avslutat. Dessutom stod andra tragiska händelser i kö för att äntligen få inträffa. Var det konstigt att man kände sig nervös? Om ledamoten i Svenska Akademien, Peter Englund hade skrivit en tegelsten om oss, skulle han med all säkerhet ha kallat detta kapitel för ”En tid av oro”.

 

JOHAN:

Redan i januari hade den amerikanska rymdfärgan Challenger exploderat endast 73 sekunder efter start. Hela besättningen omkom omedelbart. I Sverige mördades statsminister Olof Palme en sen fredagskväll i slutet av februari. Två månader senare havererade reaktor 4 i Tjernobyls kärnkraftsverk i sovjetiska Ukraina.

 

MAGNUS:

Sverige var inte representerat vid fotbolls VM i Mexiko. Det var inget annat att göra än att försöka hålla fast vid patriotismen så gott det gick och heja på Danmark istället. Men redan i åttondelsfinalen skickades Danskarna all världens väg när de kördes över med 5-1 mot Spanien. Det var sista gången jag höll på Danmark.

 

JOHAN:

Musiken som spelades på radions topplistor var osedvanligt slätstruken. Say You, Say Me (Lionel Richie) och Dover-Calais (Style). Vi som hoppades på lite tuffare tongångar fick nöja oss med Stranded med Tone Norum. Den var åtminstone skriven av Joey Tempest.

 

MAGNUS:

Och glöm inte We Built This City med Starship. Suck.  
På televisionen hade Miami Vice svensk premiär. Dessutom tvingades vi beundra serien V, där utomjordiska grodor invaderade jorden. Märkligt att den fortfarande är på tapeten.

 

JOHAN:

Men det fanns samtidigt ljusglimtar. Allra viktigast var nog att Bon Jovi släppte Slippery When Wet sommaren 1986. Jag vet – det är kanske inte creddigt att gilla Bon Jovi idag. Men plattan slog ned som en bomb.

 

MAGNUS:

Även om plattan var nyskapande, var detta början på att Jon Bon Jovi tordes söka sina rötter i det typiska New Jersey-soundet. Perfekt för alla som inte tyckte att Bruce Springsteen, Little Stevens och Southside Johnny hade tillräckligt balla frisyrer.

 

JOHAN:

Plattan var helt enkelt en genuin crossover. Låtarna var tillräckligt poppiga för att funka på topplistorna – samtidigt tillräckligt tuffa för att få hårdrockpubliken att skråla med i refrängerna. Det var bara att gå hem och sätta sig och skriva likadana låtar.