Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

JOHAN: 

Senhösten 1984. Jag hade börjat hänga hos Magnus. Han bodde med sin farsa i ett radhus bara några minuters gångväg från mig och det var enkelt att stanna till en stund efter plugget för en cigg och lite musiksnack.

    Magnus var två år äldre, självsäker som en hårt uppskruvad David Lee Roth och minst sagt bångstyrig. Han älskade exempelvis att spela plattor så högt att håret fladdrade och han njöt skamlöst när grannarna klagade. Dessutom rökte han och drack öl utan invändningar från farsan (men i nästan alla andra avseende var de i luven på varandra). Mycket snart skulle Magnus hoppa av gymnasiet för andra gången och visa sig fullständigt oförmögen att kunna behålla ett jobb.

    I min värld var Magnus både rebell och vuxen. Men det fanns vissa irriterande personlighetsdrag som utmanade bilden av en potentiell rockstjärna. Framförallt var han hopplöst pedant. Pojkrummet var minutiöst städat med kläder och böcker snyggt förpackade i sina skåp och hyllor. Askkoppen var alltid noga ursköljd och placerad på sin rätta plats på skrivbordet. Hur tufft var det? Var det rock ’n roll att inleda varje morgon med att bädda sängen (bland annat bestående av ett luddigt överkast i leopardmönster)? Och vem orkade sortera sina skivor i perfekt bokstavs- och årtalsordning?

    Jag betraktade ordningssinnet som en skavank i en annars trevlig personlighet. Idag inser jag att dessa motstridiga karaktärsdrag hos Magnus snarare sammanfattar själva kärnan i det som blev Yale Bate. Alla i bandet bar nämligen på en motsättning mellan ungdomsrevolt och mognad. Och det var faktiskt det som framöver skulle ta oss upp ur källaren. Traktens övriga garageband, som snackade strippor och Jack Daniel’s istället för att stämma gitarrerna, fick inte ens spela på den töntigaste fritidsgården.