Brev från en "manager"
MAGNUS:
Den senaste tiden har jag gått igenom en hel drös av saker. Affischer, artiklar, kvitton backstage-pass, kontrakt och inte minst foton. Alltihop ger en genuin glädje i hela kroppen.
Andra saker är inte fullt lika skojiga. Men när man skriver en bok, kan man också bli tvungen att berätta om sånt som mamma helst inte vill känna till.
För några dagar sedan hittade jag några gamla brev från Anders Carlsson – en man som erbjöd sig att bli vår så kallade manager. Vad vi inte visste var att hans enda syfte var att få styckmörda unga rockmusiker. Han hade kontakt med åtskilliga band under den här perioden.
I mitten av juni 1987, hade Yale Bate ett möte med honom. Naturligtvis var vi inte ens i närheten av att ana hans avsikter, men mötet ledde till att vi inte ville ha med honom att göra. Jag minns tydligt hur han bland annat sa att han gillade låten Turbo Lover med Judas Priest, men att han samtidigt hade svårt för sångaren Rob Halford – med motiveringen att denne var ”jävligt bögig”. Det var onekligen ett ganska märkligt uttalande med tanke på vad han snart skulle göra sig skyldig till.
1988 dömdes Anders Carlsson till sluten psykiatrisk vård för ett bestialiskt sexualmord på en rockgitarrist. Hur Aftonbladet fick nys om oss i den här frågan, vet jag inte, men de ringde som galningar och ville att vi skulle ställa upp i tidningen. Vi vägrade så klart.
Senare kallades jag till polisförhör. Jag satt i flera timmar och svarade på olika frågor. Och en av detaljerna som utredaren ville veta mer om, har etsat sig fast i minnet. Jag ryser varje gång jag tänker på det.
Men det tar vi en annan gång.
Glitter och betong
JOHAN:
Tänk dig följande personlighetsexperiment:
Året är 1984 och framför dig, har du en 15 årig glamrockare (jag själv), som säger sig hata allt vad hårdrock heter. Nu ska du försöka omvandla och vägleda min vilsna själ till den rätta läran. Vad gör du?
MAGNUS:
Johan har alltid hävdat att jag högst medvetet försökte bredda hans musikaliska perspektiv. Och det har han jävligt rätt i.
Trots vår frostiga relation, hade vi börjat bli polare. Och någonstans långt bak i huvudet fanns en ännu omedveten idé om att kanske börja spela tillsammans. Detta faktum gjorde att Johan till varje pris måste bli en bättre gitarrist, vilket är en omöjlighet om man ägnar dagarna åt att lyssna på Johnny Thunders.
JOHAN:
1. Plöj igenom valda delar av de tidiga KISS-plattorna fram till Alive II. Avsluta gärna varje låt med påpekandet att Ace Frehley har ”ett jävla häng på guran”.
2. Om glamrockaren (som i mitt fall) gillar tidiga Bowie med vackra melodier och orkestrala inslag, presenterar du Queen. Om jag skulle trilskas, kan du alltid ljuga och säga att vi i själva verket lyssnar på några okända plattor av Sparks.
3. Vid det här laget har jag troligtvis börjat vackla i min övertygelse om hårdrockens dekadens. Då är det hög tid att bevisa att bra musik varken behöver kråsskjortor eller smink. Släng på Highway To Hell med AC/DC. Här kan du även tjata om att Phil Rudd är en fantastisk trummis, trots att han aldrig gör ett enda brejk och konsekvent håller sig till världens enklaste komp.
4. Här kommer dödsstöten. Ain’t Talkin’ ’Bout Love med Van Halen. Jag garanterar att jag, som före detta glamrockare, redan samma kväll kommer att headbanga mig till sömns. Dörren är inslagen och snart kan du låta Judas Priest ringa mina öron. Har du varit riktigt övertygande kommer också snart drömmarna om ”tuffa” fjunmustascher à la Joey Tempest, som han med stolthet bär på första Europe-plattan.
MAGNUS:
För mig var det egentligen inte viktigt att Johan skulle konvertera till hårdrockare eftersom jag själv börjat snegla alltmer på Glam Metal, som snart skulle växa sig stark – framför allt i Los Angeles. Band som Mötley Crüe, Ratt och Rough Cutt var på gång.
JOHAN:
En sak till: Det är betydligt svårare att skapa en glamrockare av en hårdrockare. Magnus ville visserligen se ut som Michael Monroe i Hanoi Rocks – men jag har inget minne av att han någonsin lyssnade på dem.
MAGNUS
Snacka skit! Johan har tydligen glömt bort att en av våra första funderingar på covers snart skulle vara Lost In The City med... just det, ovanstående glitterpojkar från Finland.
Diggad trots denna stolthet
Höst 1984.
Fredag eftermiddag och Pontus – duktig gitarrist och god vän – ringde. Det skulle bli ett gig med Baby Dolls på Torsviksgården. Hade jag lust att följa med?
”Baby Dolls?” undrade jag. ”Menar du Johan Norbergs band?”
”Ja.”
”Fan, han är ju skitdålig.”
”Jag vet, det kan bli kul.”
Torsviksgården var ett tillhåll för barn och ungdomar som bodde i det trygga och välbärgade området. Stället drevs av Stompe och Göran, som till skillnad från många andra fritidsgårdsledare, varken rökte braj eller bar typiska träslöjdsmagister-skägg. Med andra ord, regerade ordning och reda. Jag förstod inte riktigt varför jag hade åkt hit. Stället var allt annat än Rock ’n Roll.
Baby Dolls gjorde sig klara. Jag kände mig obehaglig. Det här kunde bli pinsamt. Dessutom var det alldeles för lite folk. Jag ville helst inte att Johan skulle se att jag kommit hit.
JOHAN:
Baby Dolls gjorde en massa balla gig på sköna ställen. Men tyvärr gjorde vi även några som inte var lika minnesvärda. Nu hade Magnus valt att dyka upp på Lidingös kanske mesigaste ungdomsgård. Ingen riktig scen, ingen riktigt ljudanläggning och ingen riktig publik. Lite småungar längs väggarna och längst bak, tillsammans med några polare, stod Magnus och hängde. Jag bestämde mig direkt för att inte avslöja att jag såg honom.
MAGNUS:
När sista ackordet ringt färdigt, tittade Pontus på mig.
”Vad tycker du?” sa han.
Jag letade efter en bra formulering, men Pontus var rastlös:
”Jag vet att du tänker säga att det var Rock ’n Roll, men tycker du att det var bra?”
”Vad tycker du själv?”
”De skulle behöva börja ta lektioner allihop.
”Jo, men allvarligt talat, när hörde du ett band senast med så bra låtar?”
Ungefär en vecka senare råkade jag träffa Johan på bussen. Jag försökte undvika honom, men det var omöjligt. Han satt där med en LP-platta i handen. Vi nickade synkroniserat. Men ingen sa någonting.
Jag pekade mot plattan. Han höll upp den. Sylvain Sylvain.
JOHAN:
Syl Sylvains karriär efter New York Dolls var faktiskt ganska trist. Men han såg cool ut. Det var helt rätt platta att gå och bära på. Men jag tror aldrig jag orkade att lyssna igenom den.
MAGNUS:
Tystnaden ringde i öronen. Det började bli jobbigt. Vad fan skulle jag säga. Nöden hade ingen lag och till slut sa jag:
”Jag såg er på Torsviksgården förra veckan.”
”Å fan. Det visste jag inte.”
Två nollor från helvetet
Maj 1984.
Jag tittade mig omkring. Vad gjorde jag här? En hel drös av halvpunkiga rockers, som jag egentligen aldrig umgicks med, stannade för att få pimpla folköl.
Mitt i bland oss satt en liten grabb med en akustisk gitarr i knät. Han hade kort spretigt hår, röd jeansjacka och ett tvåradigt nitbälte med en dödskalle i spännet. Jag visste nästan ingenting om honom förutom att han hade en snygg tjej och att han var gitarrist i Baby Dolls.
Han nickade och satte igång att spela någon låt med Jimi Hendrix. Det var helt uppenbart att han ville imponera. Jag uppskattade visserligen hans framåtanda. Men det lät skit. Jag jämförde honom direkt med gitarristen i mitt eget band och skillnaden var löjeväckande.
Om någon hade talat om för mig att Johan och jag snart skulle bilda ett band, turnera, släppa skivor och drygt tjugo år senare skriva en bok om vår musikaliska resa, hade jag skrattat mig harmynt.
Jag ryckte på axlarna och frågade Veronica om hon hade en cigg.
JOHAN:
Det var här vi drack öl, snackade musik, hånglade och lärde oss att röka. En lekstuga vid Nyckelviksskolan, nedanför Torsvik. Området hade utvecklats till hemmaplan för Lidingös unga punkare och rockers.
En kväll när jag kom dit satt en utböling på verandan. Problemet var egentligen inte att han inte hörde hemma här – även om vi generellt sett var restriktiva med vilka som fick hänga vid stugan. Felet var inte heller att han hade en jäkla attityd. Nej, problemet var att Magnus var hårdrockare. I vår värld var det lika fel som att spela fotboll. Han hade inte ens vett att skämmas för denna böjelse, utan diskuterade ohämmat svåra trumsolon och fingerfärdiga gitarrister.
Vem brydde sig?
Men samtidigt kunde jag inte låta bli att göra utbölingen intresserad.
Jag tog gitarren som någon släpat med sig och körde några strofer ur Hey Joe. Målet var att glänsa som gitarrist och att markera lite musikalisk bredd genom att välja en låt som kanske även en hårdrockare kunde uppskatta.
Magnus sa inte så mycket – men han var helt klart imponerad.
En skandal då och då
Nej, precis som Johan säger här nedan, har vi inte ens funderat på att försöka bräcka The Dirt. Och även om vi skulle vilja, vore det en omöjlighet.
Ta bara en så enkel sak som den rådande matkulturen när vi växte upp. Det var hamburgare och pizza som gällde. I Los Angeles, hos Tommy, Nikki, Vince och Mick, hade den sydamerikanska invandringen satt sina tydliga spår. Det vimlade av mexikanska restauranger. Men här hos oss var de lika med noll.
Med andra ord fanns det inga buritos att stoppa kukarna i när vi hade varit otrogna.
Så den som förväntar sig den typen av kulinariska beskrivningar, kommer att bli besviken. Okej, mellan varven lovar vi att bjuda på en och annan spya. Till exempel drabbades Max Martins gitarrist (på den tiden i It’s Alive) och dennes bil ganska hårt under en svindlade färd från Hard Rock Café i oktober 1988.
Men den historien kommer jag berätta en annan gång.
