”Högre baskagge!”
JOHAN:
Mars 1985.
Många band bildas genom att olika musiker träffas, repar och därefter anordnar en debutspelning. Inte Yale Bate. Vi bildades genom att jag och Magnus spelade in en demotape. Till saken hör att vi klarade oss ganska bra som en duo. Båda kunde sjunga. Jag var gitarrist och Magnus hade lirat trummor i många år. Det enda vi inte hade erfarenhet av var att spela bas – men hur svårt kunde det vara?
MAGNUS:
Det var inga problem. Åtminstone inte för mig. Efter otaliga timmar av kompande på din akustiska gitarr hade jag gunget i kroppen. Du, däremot, hade lite svårt med de tjocka strängarna.
JOHAN:
Vi spelade in sammanlagt fyra låtar i studion hemma hos Magnus gamla klasskompis, den blivande soulmästarproducenten Magnus Frykberg. Han hade inte ännu blivit tillsammans med Titiyo, och ibland hade han tid över till mindre projekt.
Två av låtarna hade skrivits av mig redan under perioden i mitt tidigare band Baby Dolls. Den första, London After Midnight, hade inspirerats av en gammal stumfilms-skräckis med Bela Lugosi i huvudrollen. Den andra, In Cold Blood, handlade om att jag och de andra glamrockarna i Baby Dolls ständigt riskerade att åka på spö av hårdrockgängen från södra Lidingö.
De andra låtarna var nyskrivna av Magnus. Den ena hette Scratch House Movie och var en rip-off av Shout At The Devil med Mötley Crüe. Titeln hade Magnus hittat i ett amerikanskt slanglexikon.
MAGNUS:
Ja, det stämmer. Det där slanglexikonet har varit till stor hjälp. Jag vet inte om ”Scratch” var så lik ”Shout”, men den hade ett parti med en melodislinga som jag snodde rakt av från ABBA-låten Eagle. Tufft!
JOHAN:
Om sanningen ska fram, så tillhörde vår första demotape inte någon av Frykbergs största prestationer som musikproducent. Ljudet motsvarade nämligen inte alls våra förväntningar. Vi ville ha samma gitarrljud som Eddie Van Halen. Dessutom skulle körerna vara fetare än Def Leppards. Resultatet var naturligtvis inte ens i närheten. Det måste ha varit Frykbergs fel.
MAGNUS:
Ja, man kan ju tycka att en av Sveriges mest musikaliska talanger, skulle kunna locka fram det bästa ur oss. Men ack nej. Det största problemet var att han lät oss bestämma. Det borde han inte ha gjort.
”Högre sång!” kommenderade jag.
”Okej”, sa Frykberg.
”Högre gitarr!” väste Johan.
”Ska bli”, sa Frykberg.
Och så där höll det på. Till slut var varje enskilt instrument så högt det kunde bli. Allt hade nått taket. Frykberg hörde naturligtvis att det lät skit för länge sedan, men han lät oss hållas.
Det skulle även ta ytterligare några år innan vi passerade den tydliga tröskel som innebar att det musikaliska framträdandet gick att acceptera.
Det våras för Andy Clarke
Andreas Claeson (Andy Clarke), backstage 1986.
23 år senare skulle han fylla 40 och få sitt första barn.
MAGNUS:
Egentligen är det inte riktigt dags än att låta nästa musikaliska kraft stiga in i handlingen. Men eftersom vår blivande basist fyllde 40 för några dagar sedan, tyckte vi att det var ett lämpligt tillfälle att presentera honom. Dessutom blev han pappa för några veckor sedan när han och Lisa fick en dotter tillsammans. Grattis.
JOHAN:
Alla i Yale Bate skulle komma att få olika, men tydliga roller. Andy blev mycket snart bandets charmige och speedade clown. Han hade en närmast outtröttlig energi – inte minst uppe på scenen. Han var överallt på en och samma gång, ofta med ett stort garv i hela ansiktet.
MAGNUS:
Andy och jag hade känt varandra sedan tidig ålder och vi är fortfarande så nära bröder man kan komma utan biologisk koppling. Vi skulle kunna ringa varandra mitt i natten och be om vad som helst. Han är mycket skönare än du, Johan. Men det är klart, du skulle antagligen säga samma sak om mig.
Hur som helst, trots den täta vänskapen, tror jag inte att jag någonsin träffat någon som var lika nervöst fladdrig som Andy. Vi kunde till exempel hänga i min soffa och kolla någon grym video med Judas Priest. Plötsligt, helt utan förvarning, kunde Andy vräka sig upp med blixtens hastighet och svinga sig ut genom dörren, med den vrålande motiveringen att han glömt att ge katten mat. Och om framgångspotentialen kunde påverkas av hur sällan man bäddar sin säng, borde Andy ha fått sin egen stjärna på Sunset Boulevard för länge sen.
JOHAN:
Ibland gick Andys okontrollerade energi överstyr. Jag kommer särskilt ihåg en spelning i Upplands Väsby hösten 1987. Andy hade lärt sig ett coolt scentrick, som framför allt glam metal-bandet Cinderella gjorde med bravur. Det gick ut på att snurra basen ett helt varv runt kroppen med hjälp av axelbandet. Men den här gången gick något snett.
Andys scenklädsel bestod av en glittrig långrock med en tillhörande violett volangblus. Därtill bar han en salig blandning av sjalar och halsband. När basen nu svingades iväg med sin inpluggade kabel runt allt detta, visste han inte att han höll på att ordna sin egen avrättning. En mild beskrivning är att han lyckades göra en hyfsat avancerad knut av sig själv. Det krävdes två råddare och en miniräknare att reda ut eländet.
MAGNUS:
Det bör också tilläggas att Andreas nyfödda dotter heter Nikki i andranamn. Snacka om att visa respekt för sina gamla idoler.
JOHAN:
Apropå det. Med tanke på vad jag själv döpt min förstfödde son till, borde jag kanske inte ha klagat på Goodbye Yellow Brick Road i förra veckans inlägg. Förlåt.
Vänsterprassel och grova stölder
JOHAN:
I förra veckans inlägg anklagades jag för att vara en dålig polare eftersom jag vägrade lämna ut Magnus telefonnummer till klassens snygging. Fattar han inte att det enbart var av hänsyn – till Ebba. Magnus var ju helt hopplös under den här perioden. I princip alla varelser som var iklädda läppglans och pyjamasbyxor (standard för många tjejer 1985) riskerade att drabbas av hans stora charmoffensiv. Inte ens bandets egna flickvänner gick säkra. Jag hängde ihop med Veronica tills… ja, Magnus dök upp. Och därefter upptäckte han att vår blivande basist, Andreas, var tillsammans med en söt tjej som hette Madde. Behöver jag säga mer?
MAGNUS:
Nu tycker jag att du överdriver lite. Du ska hålla dig till sanningen. För det första kan jag inte påminna mig om att Veronica hade såna där pyjamasbrallor. För det andra måste jag säga att jag gillade Maddes syrra bättre. Har du redan glömt det? Det är ju bara 24 år sedan.
JOHAN:
Även som bandmedlem var Magnus hopplöst osolidarisk. Trots att vi börjat spela ihop, tog han många tillfällen att pröva för andra band. Mest anmärkningsvärt är att han sökte jobbet som sångare i Heavy Load. Och här vet jag inte vad som var konstigast – att ett så etablerat band var villigt att pröva en spinkig, oerfarenhet 17-åring med tuperat hår, eller att Magnus på fullt allvar var beredd att börja sjunga vikingarock med Ragne och Styrbjörn Wahlquist?
MAGNUS:
Jag sökte faktiskt aldrig jobbet som sångare i Heavy Load. De frågade mig. Varför, vet jag inte. De hade aldrig hört mig sjunga. Jag jobbade i samma musikaffär som deras nya basist, och han frågade mig första dagen om jag ville testa. Heavy Load var ju egentligen inte alls min kopp te, men eftersom jag hade ett ganska gott öga till Manowar och deras första plattor, tyckte jag att det kunde vara kul. Sedan spelade det mindre roll att Heavy Load inte lät som Manowar överhuvudtaget. Apropå Styrbjörn Wahlquist. Någon gång ska jag berätta hur det gick till när han kom till musikaffären för att köpa nya trumpinnar. Det tog över fyra timmar.
JOHAN:
Och än har jag inte nämnt alla andra jobbiga sidor hos Magnus: tjurskalligheten, kompromisslösheten och det dåliga omdömet att gilla Goodbye Yellow Brick Road med Elton John. Ibland hade man bara en sån lust att kicka honom ur bandet.
MAGNUS:
Kicka mig ur bandet? Men det var ju precis vad ni gjorde. Fast det dröjde ju inte länge innan ni kom krypande tillbaka. Mer om det en annan gång. Förresten ska du inte snacka skit om Elton John, för då åker du på en fet smäll när vi ses nästa gång. Större rockstjärnor än jag själv, älskar honom. Fråga Axl Rose, till exempel. Och för övrigt hade du själv en och annan pinsam platta i din samling.
Ambitionen att rocka fett – kärlekens fiende nummer ett
Om Johan R Norberg hade varit lite mer generös,
kunde Magnus Ahlström fått höra rösten från en ljuvlig varelse. Men icke.
JOHAN:
Spelningen med Nastrovje blev en formidabel succé. Vi hade lyckats fylla hela ungdomsgården Kulan till bristingsgränsen och redan efter den inledande AC/DC-låten Hells Bells, stod det klart att vi hade publiken med oss.
MAGNUS:
Bandets basist Kitte, gick upp på scenen först av alla, iförd svart munkkåpa och med ett stearinljus i handen. Han tog plats framför synthesizern, slog an på någon av tangenterna och lät publiken njuta av ljudet från en klämtande kyrkklocka några gånger innan Pontus började spela riffet. Därefter användes inte synten en enda gång under spelningen.
JOHAN:
Några dagar efter giget kom min klasskompis Ebba Palmcrantz fram till mig. Hon gillade hårdrock och tillhörde topp-tre-listan på Mellansveriges vackraste tjejer. Hennes några år äldre snubbe lirade i ett hårdrockband i Stockholms södra förorter. Hur som helst, berömde Ebba mig för spelningen och berättade att pojkvännens band sökte ny sångare.
Nu undrade hon om Magnus kanske var intresserad? Kunde hon få hans telefonnummer?
”Glöm det!” svarade jag. ”Magnus lirar med mig.”
MAGNUS:
Och det här säger du nu? Jag trodde vi var polare.
Du har helt rätt i att jag aldrig var intresserad av att börja spela med några andra. Men du kunde väl ha varit schysst och gett henne mitt nummer ändå. Tur för dig att jag inte visste om det.
Heavy Metal ackompanjerad av brandkår
JOHAN:
Våren 1985 hade jag och Magnus blivit polare. Successivt hade det även vuxit fram en idé om att vi skulle starta ett band ihop. Men det första steget blev inte att söka bandmedlemmar eller att skriva låtar. Det blev istället ett coverspelning. Magnus gamle vapendragare hade nämligen länge pratat om att göra en spelning med enbart AC/DC- och Judas Priest-låtar. Och nu meddelade Magnus att spelningen skulle genomföras och att han ville ha mig med som kompgitarrist.
MAGNUS:
Jag sa till Pontus att jag ville att Johan skulle vara med. Pontus svarade att det kunde jag glömma, varpå jag hotade med att inte ställa upp om jag inte fick som jag ville.
JOHAN:
Det fanns flera skäl bakom Magnus beslut att förverkliga cover-spelningen. Det skulle bli en markering att han och jag nu spelade ihop. Dessutom skulle ju jag förkovras i konsten att spela hårdrock (något som jag inte var van vid). Men mest av allt gav det Magnus ett efterlängtat tillfälle att hänga på sig trikåerna. Han hade ju genomgått en rejäl förvandling under det senaste året: från hårdrock-trummis till glammig frontman och sångare. Och nu var det hög tid att visa hela världen att Vince Neil fått konkurrens.
MAGNUS:
Pontus kapitulerade. Och när jag ändå var igång med mina utpressningsmetoder, hotade jag med att inte genomföra giget om jag inte fick trycka in en Kiss-låt i repertoaren. Sagt och gjort – snart ekade även tonerna från Detroit Rock City nere i replokalen.
JOHAN:
Det här tillfälliga bandet döptes av någon outgrundlig anledning till Nastrovje, och det är klart att de övriga medlemmarna var tveksamma till mig. De spelade ju helt klart i en högre division. Pontus var tveklöst Lidingös bästa hårdrockgitarrist. Bakom trummorna satt dessutom Uffe Sundberg, som inom ett par år skulle lämna Sverige för att resa världen runt med Yngwie Malmsteen. Slutligen hanterades basen av Kitte. Även han var säkert bra, även om det är svårt att avgöra när man spelar AC/DC-låtar eftersom basistens enda uppgift är att hålla takten på en lös A-sträng.
Vi repade mycket, men la även ned en massa tid på det visuella. Magnus hade mycket bestämda uppfattningar om kläder och smink. Dessutom ville han ha en hel vägg med Marshall-staplar (vilka vi hyrde från Deluxe Musik). Men viktigaste av allt var bomberna.
MAGNUS
Jo, tanken var att det skulle smälla ordentligt. Det gjorde det också. Och för att vara riktigt säker på att explosionerna skulle fungera, köpte jag i studiesyfte, en extra magnesiumbomb som jag sedan fyrade av i källaren hemma hos William. Jag bodde tillfälligt hos honom för jag var så osams med farsan. William var inte hemma och jag tänkte att han inte skulle märka något.
Men det var jävligt ballt.
JOHAN:
Ballt? Du tuttade ju eld på din bästa kompis hus.
