Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

 

 

JOHAN:

Ofta när man går in i en musikaffär möts man av tongångarna från en gitarrist som testar en gitarr eller förstärkare. Men oavsett om grabben (för det är alltid en grabb) drar några hårdrockriff eller en serie avancerade jazzackord, och oavsett hur spontant och impulsivt det låter så är varenda ton inövad in i minsta detalj. Jag vågar till och med hävda att hans lätt nonchalanta minspel är resultatet av timmar framför badrumsspegeln. Förklaringen är mycket enkel: gitarr är inget instrument. Det är en tävlingsgren. Och musikaffärer är en arena där gitarrister mäter sina krafter.

 

Tro mig – jag har själv varit där. I mitten av 1980-talet spenderade jag otaliga timmar på Soundside, Music Market och andra musikaffärer i Stockholm med syftet att försöka bräcka alla andra gitarrister som stod och hängde i lokalen. Jag hade en uppsjö av varierade riff (snabba, långsamma, bluesiga, svåra och så vidare), vilka inspirerats av gitarrister som Gary Moore, Angus Young och Eddie van Halen. Det höll ända tills Yngwie Malmsteen kom och förändrade en hel generations uppfattning om hur en bra gitarrist skulle låta. Då fick vi alla gå hem och öva.

    Idag är jag naturligtvis äldre och tråkig nog att förstå musik handlar om saker som kreativitet, personlighet och att uttrycka känslor. Jag inser det barnsliga i att tävla med andra musiker. Tills jag hänger på mig min gamla Kramer-gura (helvit med Floyd Rose-stall). Då börjar fingrarna automatiskt att spela precis samma gamla riff som för 20 år sedan och jag undrar oreflekterat om det inte finns en granne i närheten som blir imponerad av mitt vibrato och ”gnistrande” teknik. 

    Vet du förresten hur det går till när tio hårdrockgitarrister bestämmer sig för att skruva i en glödlampa? Jo, en av dem gör själva jobbet och nio står bredvid och tänker: ”Det där kan jag också göra – fast snabbare.”

 

MAGNUS:

Hmm, intressant, det där med glödlampan. För du levererade inte bara en skön gitarristvariant av den gamla klassiska norgehistorien på samma tema, utan du slog också huvudet rätt på spiken. För det fanns ju faktiskt en hel drös musiker som bara gick runt och tänkte att de var bättre än alla andra. Men problemet var ju att många som hade den inställningen aldrig gjorde ett enda gig. De fokuserade enbart på hur dåliga alla andra var.   

MAGNUS:
Den var knäckande bra. Jag spelade den hemma. På jobbet. Och i bilen.

    Jag pratar naturligtvis om den första plattan med Dan Reed Network. Året var 1988.

    Yale Bate spelade i stort sätt aldrig covers, men på klubben Victory på Hornsgatan i Stockholm gjorde vi ett undantag och körde Dan Reed-låten Ritual. Det var ett slags bevis på hur djupt berörda vi var.

    Ganska exakt samtidigt lärde vi känna gitarristen Tommy Denander. Om vi bortser från den där gången när jag jobbade i en musikaffär, som jag snart skulle få sparken ifrån, så träffades vi första gången på ett soundcheck när Yale Bate spelade på Hard Rock Café. Utan att överdriva, är Tommy en av de bästa gitarrister jag någonsin har hört. Det trevliga var att vi kom så bra överens att vi även började jobba ihop. Han producerade bland annat vår första maxi-singel. Och några år senare, när bandets tid var över, hade jag ett låtskrivarkontrakt med BMG, och jag spelade in allting i Tommys studio. Andra sköna minnen är när vi giggade på Kool Kats 5-årsparty tillsammans med Marcel Jacob och Hempo Hildén. Eller när vi körde Walk This Way, rap-ackompanjerad av Max Martin.

    Men plötsligt upphörde vår kontakt. Tills för bara några dagar sedan hade jag inte pratat med honom sedan 1993. Några nya vänner från Arizona, tipsade mig om att Dan Reed var i stan och att Tommy skulle gästspela med honom på Mosebacke. Så jag greppade telefonen.

    Det blev ett kärt återseende och Dan Reeds spelning var bland det märkligaste och bästa jag upplevt på mycket länge. Bland annat klev Tommy upp på scenen och tillsammans gjorde de ett sanslöst extranummer i form av Get To You.

    Efteråt gick hela gänget ut för att festa och när vi kom ner till Folkungagatan och passerade nedgången till Medborgarplatsens tunnelbanestation, låg där en utslagen gammal dam på marken. Jag skäms, men ingen av oss reagerade nämnvärt – förutom Dan Reed, som såg till att hon fick hjälp.

    En stor artist och tydligen en ännu större människa. 

    Tack för en fantastisk kväll.

MAGNUS:

Jag vill ansluta till det föregående inläggets bildtext om Östra Real.

    Jag var tillbaka i skolan efter att ha hoppat av ettan året innan. Men att jag nu satte mig vid skolbänken igen, det var allt annat än upplyftande – det tyckte både jag och omgivningen. För i början av terminen fick vi den klassiska uppgiften att skriva en uppsats på temat ”Mina klasskompisar om tio år”. 

    Alla elever fick sedan gå fram och läsa upp sina alster. En av tjejerna hade en kort men målande beskrivning av hur hon redan nu såg på mig: ”I entrén mötte jag Magnus och hans mycket vulgära flickvän.”

 

JOHAN:
Ursäkta att jag stör, men det är en jäkla bra komplimang. När vi hade en liknande skrivuppgift i femte klass, gissade Sanna – en av mina bästa vänner – att jag skulle sluta mina dagar som en småfet professor i historia. Hur mycket rock ’n roll är det?  

 

MAGNUS:

Du ska inte vara ledsen. För det första blev min fru långt ifrån så vulgär som du nu sitter och fantiserar om. För det andra ska du, till skillnad från mig, vara glad över att någon faktiskt visste att du hade en hjärna.
    Hur känns det att ha en sån?