Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

Thomas Erdtman anno 1979, när han

arbetade på skivbolaget CBS.

I förgrunden syns Frank Zappa.

 

MAGNUS:

Thomas Erdtman lutade sig tillbaka i fåtöljen, lyfte långsamt upp sina ben, placerade sina cowboyboots på det stora konferensbordet och böjde sig fram för att aska sin feta cigarr i närmaste blomkruka. Det var inget snack om saken. Den här mannen var en sann manager. Han bad oss berätta om vårt band.

 

JOHAN:

Andy och jag hade drabbats av tunghäfta. Det spelade mindre roll eftersom Magnus hade en lång utläggning om vår grundläggande inställning och vad underhållning egentligen innebär. Han pratade utan andningspauser och förstärkte sin vision med ett yvigt gestikulerande. Vi skulle bli större och ännu ballare än Kiss. Punkt slut.

 

MAGNUS:

Erdtman nickade:

”Ja, pyroteknik är ballt. Men det gäller att vara försiktig. På förra turnén fick Norum problem med sin gitarrkabel, precis i början av ett gig. Jag sprang ut på scenen för att hjälpa honom. Då exploderade en jävla rökbomb rakt upp i arslet på mig. Brände hål i jeansen på nolltid. Jag kan vara glad som sitter här idag.”

 

JOHAN:

Han spände plötsligt ögonen i oss. Kunde vi spela också? Jag halade fram kassetten, tillika vår första demo, som bara jag och Magnus medverkade på.

Erdtman lyssnade koncentrerat och diggade lätt med ena cowboydojan. Hans tuggande på cigarren blev allt intensivare och i slutet av fjärde låten for han upp ur stolen och började spela luftgitarr. Yes! Det var väl det vi visste. Skivkontrakt!

 

 

MAGNUS:

Musikbranschens absolut hetaste ord under mitten på 80-talet var skivkontrakt.

Alla band som saknade ett sådant, visste att det skulle bli fred på jorden om man bara kunde fixa: skivkontrakt.

 

JOHAN:

Nu var det vår tur. Vi var ett komplett band som hade allt vi behövde: egen demotjep (fyra låtar!) och ett coolt namn. Det enda som saknades var en fet deal.

 

MAGNUS:

Vi slog upp ”Grammofonbolag” i telefonkatalogen och började ringa runt för att boka möten. Det gick förvånansvärt lätt. Ett av de bolag som visade intresse var Hot Records, som endast startats för att ge ut plattor med Europe. Vi skulle få träffa bandets manager, Thomas Erdtman, som tidigare arbetat på CBS (numera SONY). Han hade redan hunnit bli en legend i den svenska hårdrockbranschen eftersom han var på väg att göra ett långhårigt band från Upplands Väsby till stjärnor.

 

JOHAN:

Det kändes som vi hade perfekt tajming. Europe hade ännu inte släppt Final Countdown och det florerade ju rykten om att Joey Tempest hade förstört sin hals genom att sjunga på fel sätt. Kanske var Europes saga över? Kanske var Thomas Erdtman på jakt efter nya (yngre, hungrigare och givetvis mycket tuffare) förmågor?

Kontoret låg i närheten av Odenplan i Stockholm och när vi kom dit möttes vi av en söt receptionist i svart läderkjol. På något märkligt sätt kändes hon bekant, utan att vi någonsin hade sett henne. Jag och Andy blev omedelbart nervösa eftersom Magnus i vanlig ordning var aggressivt trevlig mot henne. Han kunde inte låta henne vara.

 

MAGNUS:

Alltså, allvarligt talat. Varför måste det alltid vara så här att jag utmålas som värsta sortens limmare? I just det här fallet kom hon ju fram när vi väntade på att Erdtman äntligen skulle bli färdig med sitt pågående toalettbesök. Och hon frågade vilket band vi spelade i. Därefter var jag bara lite artig och frågade vem hon var. Det tycker jag att Johan ska vara tacksam över. Annars hade vi ju aldrig fått veta vem vi hade den äran att få träffa.

 

JOHAN:

Okay, okay. Men Magnus var ofta så påstridig och jobbig. Hur som helst tog Andy och jag plats i en soffa längre ner i korridoren och försökte se nonchalant världsvana ut. Efter en stund dök Magnus upp och berättade ivrigt att tjejen var lillsyrra till gitarristen i Europe. Det var stort. Jävligt stort. Och nu hörde vi dessutom hur det plötsligt spolade inne på muggen.

 

MAGNUS:

Showtime!

 

 

John Norums lillasyster, som sedermera fick hits med bland annat
”Can’t You Stay” och ”Stranded” innan det var dags för
”Allt som jag känner” tillsammans med Tommy Nilsson.

 

Magnus amerikanska slanglexikon – en julklapp från mitten av 80-talet.

 

JOHAN:

Häromdagen läste jag att den nya sångaren i Crashdïet närmast kommer från ett band som kallar sig Jailbait. Det är väl ändå ganska märkligt. Jag menar, just det namnet. I ett litet land som Sverige – och dessutom på just glam/sleaze/metal-scenen.

 

MAGNUS:

Nej, det är inte ett dugg konstigt. Det finns en hel drös av band, runt om i världen, som lystrar till Jailbait. Men vi valde ju att stava det på ett annat sätt, vilket även gjorde att det var tvunget att uttalas något annorlunda. Allt det här var så klart ett mycket medvetet beslut. Vi ville bli större än Kiss och såg till att använda en stavning som skilde oss från mängden. Dessutom fanns det en typografisk poäng när det var dags att ta fram en logotype.

 

 

Grundtanken med logotypen var att bokstävernas ändar aldrig skulle mötas.
Detta var särskilt viktigt för A och B, som har ”hål” i mitten. Idén var också att
kunna ta fram mallar och schabloner som såg exakt likadana ut som
logotypen när det var dags att spraya och märka all utrustning.

JOHAN:

Beslutet att döpa bandet till Yale Bate togs efter mycket vånda. Vi ägnade hela sommaren 1985 åt att pröva olika förslag. Eller rättare sagt: vi ägnade sommaren åt att totalsåga varandras urusla idéer. Som vanligt var det Magnus som till slut fick sin vilja igenom.

 

MAGNUS:

Efter mycket hårt arbete hittade vi uttrycket Jailbait i ett amerikanskt slanglexikon. Ordagrant betyder det naturligtvis fängelsebete. Ett fängelsebete, som ord betraktat, används oftast för att beskriva en person (alltid en flicka) som enligt lag är för ung för att ha sex. Vi tyckte att det var det var det ballaste och grymmaste bandnamn som någonsin sett dagen ljus. Att Motörhead dessutom hade en låt med samma titel, gjorde inte saken sämre.

 

JOHAN:

Fast det där med stavningen handlade inte bara om att skilja sig från mängden. Delar av bandet (Magnus och Andy) var ju helt insnöade på Mötley Crüe. Och när de nu stavat sitt namn lite konstigt så skulle vi också göra det. Jag får väl vara tacksam över att de inte försökte stoppa in prickar och grejer här och där. Hur kul hade det blivit? Yälé Bäté.

JOHAN:

När ett band sätts ihop, skapas omedelbart vissa roller. I Yale Bate blev jag den ambitiöse musikern som ständigt övade och ville utvecklas. Magnus blev ledaren som med finkänslighet och god personkännedom fick oss andra att växa – både som människor och musiker. Eller inte.

Jag minns till exempel en vanlig vardagsnatt. Klockan hade nog redan hunnit bli runt två. Det var plugg dagen efter, men jag hade ändå blivit sittandes med gitarren och inte lyckats komma i säng. Plötsligt ringde telefonen. Det var Magnus.

”Tjena. Vad gör du?”

Jag borde väl ha svarat något syrligt om att det var mitt i natten, men berättade istället att jag satt och övade. Magnus lät nöjd och började genast diskutera något om någon gitarrist som hade kapat kablarna till mikrofonerna på gitarren och fått fram ett fantastiskt ljud.

I vanliga fall var jag ambitiös nog att ta sådana saker på allvar, men det här var helt enkelt för nördigt – till och med för mig.

 

Dagen efter träffades bandet i replokalen som vanligt. Magnus hade tydligen imponerats av att jag suttit uppe och spelat den föregående natten. För redan innan vi hunnit koppla in våra instrument, spände han blicken i vår stackars basist.

”Andy, du är så jävla oseriös. Jag kan ringa Johan mitt i natten och så sitter han och övar. Men om jag ringer dig – då sover du. Vad är det för inställning egentligen? Hur ska vi nånsin kunna komma någon vart?”

Känslig kille.

 

MAGNUS:
Jag har inget att säga till mitt försvar. Men jag vill ändå passa på att nämna att när jag ringde, handlade det inte om vilken gitarrist som helst. Det var Eddie Van Halen. Och ljudet han fick fram finns att höra på bland annat ”Unchained” Skärpning, Johan!