Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

 

 

JOHAN:

Mick Mars är ett bra exempel. Ingen kan ens med lite god vilja kalla honom för en bra gitarrist. Men samtidigt går det ju inte att tänka sig Mötley Crüe utan honom. Vem hade kunnat ersätta Mick Mars? Yngwie Malmsteen? Crüe hade aldrig blivit sig likt med en riktig gitarrist.

Yale Bate hade lite av detta problem. Andy var en cool basist. Dessutom var han en av våra bästa vänner. Men han kunde inte lira. Han var grabben som älskade att tillhöra ett band – men som aldrig övade och alltid lämnade replokalen före alla andra. Till slut fick vi nog. Jag och Jakob enades om att Andy måste bort. Pontus Egberg, som numera tillhör The Poodles, var redan tillfrågad som ersättare. Frågan var bara hur vi skulle övertyga Magnus om saken.

 

MAGNUS:

Till skillnad från Johan och Jakob, tyckte inte jag att Andy var ett så kallat problem. Jag var helt övertygad om att han skulle växa med uppgiften och jag vägrade att gå med att han skulle sparkas ut. Men jag överöstes med argument som gjorde att jag till slut kapitulerade. Och eftersom jag var den som var närmast kompis med Andy, tog jag på mig den otacksamma uppgiften att meddela vad som hade bestämts. Det var mycket plågsamt och jag kände mig tvingad att bryta mot en klassiskt, etisk regel. Jag gjorde slut på telefon.

 

JOHAN:

Med Pontus som ny medlem hade vi äntligen en av Lidingös bästa basister i bandet. Därmed återstod bara ett problem. Pontus gillade inte alls vår glammiga stil. Smink och scenkläder var inte att tänka på. Det kanske inte var så genomtänkt, trots allt.

 

MAGNUS:

Smart drag, Johan.

 

JOHAN:

Förra veckans tips följs nu upp av tre nya underbart stinkande genvägar in i rockrebellernas värld.

 

MAGNUS:

Och bli inte ledsen om du inte uppfyller alla regler och krav. Det går att reparera. Kom ihåg att det aldrig är för sent att ha en dålig barndom.

 

MAGNUS & JOHAN:

 

4. Bussen

 

Att sitta på bussen är en tämligen enkel men ack så ädel konst. De bästa platserna finns långt bak. Ta gärna upp två platser på en gång och försök även att trycka upp knäna mot ryggstödet framför. Det är väldigt obekvämt men ser tufft ut. Om det dyker upp en polare så hälsar du med en lätt nick och ett överlägset ryck i ena mungipan.

Får du syn på en producent eller musikjournalist som sitter och trycker någonstans i mitten, samtidigt som det inte finns några balla platser kvar där bak, bör du överväga att stiga av.

 

Så lyckades Yale Bate i denna disciplin:

Denna uppgift löstes med bravur. Det var otänkbart att sitta någon annanstans. Bussens bakre regioner kunde ibland förvandlas till en fritidsgård i miniformat. Det var vår värld där andra människor, som inte ansträngde sig för att vara stöddiga, inte hade access.

 

5. Litteratur

 

Böcker borde utplånas för alltid. Denna bergfasta regel drabbas dock av ständiga överträdelser. Men det går inte att komma ifrån att om du ska lyckas med din ”fuck-you-attityd” måste du vänja dig vid att skita i allt som är nyttigt och viktigt här i livet. Om du nu prompt måste läsa en bok, bör du välja en tragisk biografi som beskriver ett liv som antingen inte är särskilt sant, alternativt långt mycket mer dekadent än du skulle klara av. Boken om Yale Bate kommer aldrig att platsa. Lägg absolut inga pengar på den.

 

Så lyckades Yale Bate i denna disciplin:

Här åker vi på en rejäl dos minuspoäng. De flesta i bandet slukade en hel del litteratur. Böcker analyserades inte sällan på repen. Och från tidig ålder spenderade några av oss till och med åtskilliga timmar på diverse bibliotek.

 

6. Sport

 

I grunden är sport töntigt. Helt enkelt därför att det inte rimmar med föreställningen om den snabba vägen till undergång som är så viktig för att vinna respekt. En vältränad och sund kropp har sällan glädjen att kunna dö tidigt och bli ett vackert lik. Men även här går meningarna isär. Och det finns många exempel på rockstjärnor som älskar sport. Några av dem har till och med syndat ordentligt och varit lovande idrottare i ett tidigare liv.

 

Så lyckades Yale Bate i denna disciplin:

Här uppstår en klassisk fifty-fifty-situation. Magnus och Andy var bandets sportfånar samtidigt som Johan och Jakob inte brydde sig det minsta. Men en gång ville Johan trots allt ”bevisa” att han hade koll och berättade stolt och världsvant att hans favoritlag i fotboll var Modo.

 

MAGNUS
Att tycka om musik är visserligen en bra egenskap. Men när det kommer till att skapa ett band med attityd, bör du uppfylla åtminstone några kriterier i konsten att vara en upprorsmakare.

 

JOHAN:

Det har blivit dags för vår gemensamma lista över tips till den tonåring som vill bli kvarterets rockrebell.

 

MAGNUS:

Den som är uthållig kan mycket väl lyckas med att byta ut kvarteret mot den världsomfattande nöjesbranschen.

 

JOHAN:

Våra rekommendationer bygger på erfarenheter från 1980-talets första hälft, men vi är övertygade om att de fortfarande har aktualitet.

 

MAGNUS & JOHAN:

 

1. Kläder

Grundprincipen är att sticka ut och väcka uppseende. Ett bra tips är att imitera dina idoler. Om du gillar Crüe är det följaktligen sjalar och smink som gäller medan ett Maiden-fan med fördel väljer randiga spandexbyxor och stripigt hår. Och kom ihåg: det är aldrig någonsin okej med pösiga jeans.

 

Så lyckades Yale Bate i denna disciplin:
När det var dags för show var det full pott. Däremot var det lite si och så med imagen vid sidan av scenen. Vid minusgrader, hade Jakob inga svårigheter att tänka praktiskt och gå omkring i ljusblåa snowjoggers. Detta berodde troligen på att Kiss, som var stora förebilder, levde en tämligen anonym tillvaro till vardags. Det sägs att Gene Simmons tandläkare inte ens visste att hans patient jobbade med att vara monsterutklädd basist i ett av världens största hårdrockband.

 

2. Skolan

Skolans främsta uppgift är att tillhandahålla en rökruta. Det är där du hänger, ser ointresserad ut och spanar in det motsatta könet. Cigaretter snor du med fördel från polarna. Har du egna, är märket Lucky Strike att föredra. Om du inte tycker om att röka, klagar du högljutt över att du tvingat dig själv att sluta och hur svårt det är. Och skulle du mot förmodan tycka att vissa skolämnen är intressanta, håller du detta för dig själv.

 

Så lyckades Yale Bate i denna disciplin:
De flesta i bandet var flitiga besökare av rökrutan. Men dessvärre var de genomsnittliga resultaten på proven lite för höga för att få rebellpoängen att skjuta i höjden. Och om sanningen ska fram, var nog röda Prince ett vanligare cigarettfabrikat – vilket på sätt och vis var tuffare eftersom de var betydligt starkare än Lucky Strike.

 

3. Föräldrar

Att dina föräldrar ska känna sig uppretade är en självklarhet. Det är ett kvitto på att du är mogen för att hänga på dig en elgitarr. Men för att få fram ett fläskigt sound, bör du även vara den där ynglingen som dina kompisars mammor alltid varnade för. Och helst ska du göra så dåligt intryck att kompisarnas pappor hellre vill slå dig på käften än att få löneförhöjning.

 

Så lyckades Yale Bate i denna disciplin:
Att som tonåring bli osams med föräldrar i parti och minut kan vara känsligt. Glöm inte att de fortfarande sitter på en hel del makt. Vill det sig illa, kan de sätta käppar i hjulen. I bandet fanns det bara en person som inte hade vett att förstå detta. Och det är väl inte särskilt svårt att räkna ut vem det var. Men lyckligtvis klarade han ofta att vända sina klavertramp till något positivt.

 

Shure SM 58?

 

 

JOHAN:

Jag är fortfarande besviken på Magnus för att han vägrade köpa den där mikrofonen.

 

MAGNUS:

Istället hittade jag ett svinhäftigt armband i silver med en turkos på. Som frontman behövde jag det. Johan fattar inte att jag gjorde det för bandets bästa.

 

JOHAN:

Visst, vi hade en mick i replokalen. Och det gick att få fram ljud med hjälp av den. Men det viktigaste i allt det här, var själva uppfostringsmomentet. Alla Magnus pengar gick alltid till annat. Och det börjande bli irriterande. Han behövde lära sig att veta hut. Ett uppfriskande kompanistryk hade gjort honom gott. Han ställde en massa krav på oss. Vi skulle öva jämnt och helst skolka från plugget för att kunna repa redan tidigt på eftermiddagen.

Förresten var det inte det där silverarmbandet jag tänkte på i första hand.

 

MAGNUS:

Nu hänger jag inte med.

 

JOHAN:

Det finns värre saker som förhindrade att Magnus gjorde rätt för sig. Men det sparar jag till boken.

 

MAGNUS:

Jaha, dags för skamvrån igen. Och det är väl ingen idé att ens försöka låta trovärdig och säga att jag aldrig ville att någon av er skulle skolka. Sanningen är den att jag tyckte att ni skulle sköta er skolgång.

 

JOHAN:

Okej, jag minns säkert fel. Du var en ängel på alla sätt och vis.

 

Pontus Egberg – osminkad men trots allt mycket

duktig – numera i The Poodles

Foto: Hasse Sukis, Rockphoto

 

MAGNUS:

Efter det lyckade debutgiget, borde vi ha sett ganska ljust på den närmaste framtiden. Men om sanningen ska fram, fanns det ett antal irritationsmoment som börjat skapa allt värre spänningar inom bandet.

 

JOHAN:

Problemet med Jakob, vår trummis, handlade om otrohet. Han hade nämligen även börjat spela med Högsätra-bandet Crystal Clear. Vi protesterade irriterat mot detta vänsterprassel och tillade att hans rykte som cool glamtrummis à la Tommy Lee skamfilades när han ställde sig på scen med grabbar som vägrade bära både glitter och ögonskugga.

 

MAGNUS:

Med Andy var problemet ett annat. Han brann visserligen för bandet. Men han övade ogärna. Fingrar och strängar kunde ibland åstadkomma de mest oväntade kombinationer av missljud. Och inte blev det bättre av att bassisten i Crystal Clear, en viss Pontus Egberg, verkade totalt oförmögen att någonsin spela fel.

 

JOHAN:

Och så hade vi Magnus – bandets sångare och frontman. Var ska man börja? Tjurskalligheten. Skulle alltid ha sista ordet. Gillade Elton John. Fast det som irriterade mest var nog att Magnus vägrade skaffa en mikrofon. Han hade hoppat av plugget och hade alla möjligheter att tjäna ihop tillräckligt med pengar till en Shure SM 57. Men lyckades han behålla ett jobb längre än en förmiddag? Inte. Vi tvingades låna en mikrofon som min farsa fått på köpet när han handlat en billig kassettbandspelare.

 

MAGNUS:

Att Johan aldrig lär sig. Det var en SM 58 det gällde. FemtioÅTTA.

Anyway, som han själv just sa, så hade vi ju redan en mikrofon. Så vad var egentligen problemet? Jag behövde ju pengarna till annat.

 

 

Mikrofonskolan – lektion 1: Shure SM 57

 

Mikrofonskolan – lektion 2: Shure SM 58

JOHAN:
Vintern 1985 bodde den då artonårige Magnus i en egen etta med kokvrå. Hans mamma med familj hade flyttat till USA.
Julen stod snart för dörren och Magnus ville skicka en present som gav en djuplodande inblick i hur hans liv såg ut hemma i Sverige.

MAGNUS:
Jag var pank och hade inte råd att köpa något. Så jag tänkte att ett välskrivet brev med några fina foton kunde bidra till en välsignad jul.

JOHAN:
Tanken var god. Men om man i första hand vill få sin mamma på andra sidan atlanten att inte vara orolig, borde urvalet av bilder kanske vara därefter.



Lugn bara lugn. Nu har jag bestämt mig för vad jag
ska bli när jag blir stor.



Lugn bara lugn. Jag har köpt en ny kajalpenna och
humöret är på topp.



Lugn bara lugn. Köket är fullt av näringsrik kost.


MAGNUS:
Som sagt, jag menade inget illa.

 

 

MAGNUS:

Det är bara att konstatera faktum: vi har blivit slöare med åren. Vi har därmed bestämt oss för att stämpla ut för den här säsongen.

I mitten på 80-talet, däremot, hade vi varken vett eller intelligens att ens kunna stava till ledighet. Vi brukade repa på nyårsdagen – almanackans bakfullaste dag.

 

JOHAN:

Apropå bakfull. När vi är tillbaka med nästa inlägg, måndag 4 januari 2010, ska vi redovisa lite av innehållet i Magnus julklapp som han skickade till sin mamma och familjen i USA, vintern 1985. Han ville i all ”välmening” visa hur det stod till här hemma i Sverige.

 

MAGNUS & JOHAN:

Tills dess: Sill och nubbe och kinapuffar till alla.

 

 

JOHAN:

Jörgen – polare och råddare, kom farande nedför trappan som ledde ner till logen under den stora scenen i Källängens skola.

”Det är helt sjukt. Nästan fullt och det står fortfarande folk utanför som vill in.”

Vi tog det med en nypa salt. Den relativt stora matsalen rymde hundratals personer och att fylla den, vore att hoppas på lite för mycket. Inte ens Reeperbahn hade lyckats med det när de hade spelat här på en festival två år tidigare.

Jörgen fortsatte upphetsat:

"Ni måste skjuta fram spelningen en kvart eller nåt, så att alla kommer in innan ni börjar.”

Jag tittade på Magnus. Han skakade bara på huvudet.

 

MAGNUS:

Ur högtalarna däruppe dånade I Wanna Be Somebody med WASP. Det var den näst sista låten på blandbandet jag spelat in. Det började bli dags.

 

JOHAN:

Att be Magnus komma med några ändringar i programmet nu, var fullständigt lönlöst.

”Du får be vakterna snabba på i dörren. Vi kör om fem minuter”, sa Magnus.

Inledningen blev magnifik. När ridån drogs isär, hade vi gömt oss bakom lagerhyllorna längs bak på scenen. Det enda som syntes var trummorna i mitten av scenen och de svarta draperierna som hängde över den långa väggen av hyllor.

Sedan började introt Also Sprach Zarathustra – känt från Stanley Kubriks film 2001: A Space Odyssey.  Det var signalen för Jakob att klättra upp på trumpodiet. Från mitt trånga gömställe såg jag honom ställa sig på trumpallen och snurra med trumpinnarna. Därefter drog han igång pukvandringen som inledde vår öppningslåt London After Midnight.

Och det bästa av allt: När jag kom ut på scenen såg jag att Jörgen inte hade överdrivit. Det var knökfullt.

 

MAGNUS:

Samtidigt som jag brände av de första rökbomberna, kastade sig Johan och Andy fram igenom några slitsar i draperierna. Därefter skulle jag, som siste man, springa in på scenen. Effekten blev total. Mitt enda misstag var att inte kunna låta bli att stirra rakt in en av de exploderande magnesiumbomberna där ute. Det tog mig säkert två låtar innan jag blev kvitt eldkloten som flög omkring varje gång jag blinkade.

 

 

 

JOHAN:

Förutom att Andy drog av en sträng i sista låten, finns tyvärr inga skandaler eller fadäser att rapportera.

 

MAGNUS:

Nej, det stämmer. Vi fick strålande recensioner i Dagen Nyheter. Och morgonen därpå hade vi två nya spelningar inbokade. Tråkigt nog, gick allt som en dans.

Jakob prickade inte en stackars tjej i ena örat när han kastade ut sina trumpinnar.

Johan behövde inte uppleva skräcken av att få syn på två av brandförsvarets rökdykare, plötsligt stå bredvid hans förstärkare.

Andy grämde sig inte över att det var TV-sändning, ackompanjerat av ett praktfullt, handlöst magplask mot scengolvet.

Och jag själv lyckades inte med konststycket att röja för mycket med stativet och slå ut en bit av ena framtanden med micken.

Allt detta hände vid helt andra tillfällen.

Men det får boken ta hand om.

 

MAGNUS:

Debutgiget den 9 november 1985 närmade sig. Våra förberedelser intensifierades.

Hela tanken med att inte spela på ett väl inkört rockställe i stan, utan i en matsal med en stor scen ute på Lidingö, var att få total kontroll på hela evenemanget – allt från utformningen av showen till alla ekonomiska detaljer. Men det fanns naturligtvis en baksida. Vi var samtidigt tvungna att ansvara för precis allting helt själva. Inget fick gå fel. Och det började bli dyrt. Väldigt dyrt.

 

JOHAN:

Ett stort arbete ägnades åt själva scenbygget. Magnus hade fått låna ett gäng hyllor från lagret på hans farsas jobb. Tanken var nu att klä dessa med svart tyg och därefter placera dem som en vägg framför våra förstärkare och all annan elektronik.

I övrigt var ingen detalj för liten. Som exempel irriterade sig Magnus över min gula gitarrsladd. Den var verkligen ful, men jag hade inte råd att köpa en ny. Magnus löste det genom att göra sladden randig med lite svart tejp. Jag invände att den såg ut som en avlång AIK-halsduk.

”Nej, nu är den cool. Ser ut som Mick Mars kabel ungefär”, sa Magnus belåtet.

 

MAGNUS:

Vi trasslade med ansökningsblanketter uppe på kommunkontoret. Vi hyrde ljud och ljusrigg med tillhörande tekniker. Vi tjatade på polare som kunde ställa upp som råddare. Vi åkte runt på nätterna och satte upp affischer. Vi anställde egna vakter. Vi hyrde lastbilar på OK för att frakta all utrustning.  Vi designade och tryckte upp egna biljetter. Och så vidare och så vidare. Jag hade inte kunnat föreställa mig vilket slit som skulle krävas. Dessutom började det kännas extra tungt eftersom vi hittills sålt alldeles för få förköpsbiljetter.

 

JOHAN:

När det var en vecka kvar ringde Magnus till Dagen Nyheters bilaga Runt Stan. Och utan att blinka, meddelade han att Yale Bate skulle göra något som aldrig tidigare gjorts på Lidingö.

”En rockkonsert är väl inte så himla nytt”, hånade journalisten.

”Nej, men en bra rockkonsert”, svarade Magnus.

Redaktionen gillade hans attityd och skrev omgående en artikel.

 

MAGNUS:

Tidningen kom ut torsdagen 7 november. Senare samma kväll hade vi sålt slut på närmare hälften av biljetterna. Vi trodde knappt att det var sant. Skulle det bli fullsatt?

 

JOHAN:

Fredagen den 8 november spenderade jag och Magnus i hans lilla etta i Skärsätra. Vi käkade pizza, drack cola och laddade inför morgondagens spelning. Magnus plockade fram en C60-kassett och meddelade stolt att den skulle sättas på exakt en timme innan ridån gick upp. Det visade sig att han i detalj planerat hur olika låtar skulle spelas i en specifik ordning för att skapa precis rätt stämning när det var dags att kliva upp på scenen. Ljuset i lokalen skulle släckas ned när sista ackordet ebbat ut från AC/DC-låten There’s Gonna Be Some Rockin’.

 

MAGNUS:

Håll i hatten.

JOHAN:

Hösten 1985 ägnades åt förberedelser för Yale Bates debutspelning. Naturligtvis ville vi alla att det skulle bli ett riktigt bra gig. Men med Magnus i bandet, sattes ribban betydligt högre än så. Jag vill inte kalla det hybris – men troligtvis är Magnus en ättling till Napoleon Bonaparte. Nu skulle världen erövras.

 

MAGNUS:

Hybris är nog, trots allt, en korrekt benämning.

 

JOHAN:

Redan tidigt på hösten sattes låtlistan. Därefter ägnade vi varje rep, fem gånger i veckan, åt att köra igenom hela giget – gång på gång. Scenkläder syddes upp och alla släktingar och bekanta som kunde hantera nål och tråd ombads att hjälpa till. En särskild fotosession för att ta fram promotionsmaterial anordnades.

Nu fattades bara ett bra ställe att spela på. Varje gång ämnet kom på tal, sa Magnus lugnt att han höll på att undersöka saken.

 

MAGNUS:

När jag såg vår första spelning framför mig, fantiserade jag inte i första hand om det geografiska läget, utan snarare om alla de oväntade möjligheter som kunde chocka en publik.

 

JOHAN:

Magnus kom ner till replokalen med ett papper i handen. Det var något slags underskrivet kontrakt som bekräftade var och när vår första spelning skulle äga rum. Vi övriga i bandet tittade på varandra. Vad hade han nu hittat på? Skulle vi debutera på någon cool klubb inne i stan? Ritz eller Studion? Grymt!

 

MAGNUS:

Jag har full förståelse för att de andra till en början blev besvikna.

 

JOHAN:

Först kändes Magnus idé lite oväntad för att komma från en rocksångare med storhetsvansinne: matsalen i Källängen skola. Va fan! Det var ju mitt gamla högstadieplugg. Fast vid närmare eftertanke förstod vi att det var just de högt flygande drömmarna som faktiskt låg till grund för beslutet.

Vi började långsamt fatta vad som var på gång.

 

 

 

Ett gungande litet mästerverk

 

MAGNUS:

Vi kan nu konstatera att Hempo Hildén inte bidrog med någon draghjälp. Antalet läsare låg på ungefär samma nivå som vanligt.

Men vi skulle ändå vilja ta tillfället i akt att hänga oss kvar vid denna trumslagare ett tag till. I en tid där i princip alla svenska hårdrockband trånade efter syntljudet i Europes låt Carrie, släppte Hempo, tillsammans med bandet Trash, en av Sveriges bästa rock ’n roll-plattor någonsin.

 

JOHAN:

Jag minns att vi såg Trash spela i matsalen på Torsviks mellanstadieskola på Lidingö en senhöst, troligen 1988. Det var samma kväll som Paul McCartney skulle spela i Stockholm (antagligen på Hovet men det kan även ha varit på ett nyöppnat Globen). Som extrem fan av Beatles sedan dagis så var det lite märkligt att jag istället valt att spana in Trash. Och inte blev det bättre av att Clara Kempff, trummis i Yeah Bop Station, dök upp innan Trash äntrade scenen och meddelade att McCartney hade varit kanon. Hon hade tydligen hunnit se båda spelningarna. Det är typiskt. Mitt starkaste minne från den kvällen handlar om en spelning som jag aldrig fick se.

 

MAGNUS:

Här undrar jag vad Johan egentligen pratar om. Ett eventuellt gig med Paul McCartney kunde aldrig ha varit tapeten, oavsett Trash eller inte. Jag är nämligen ganska säker på att vi själva hade en sen svartklubbsspelning den natten. Och Johan missade aldrig ett soundcheck.

Hur som helst kommer jag ihåg när jag, en vanlig eftermiddag, stötte ihop med Hempo på vår gemensamma managers kontor. Då spelade Hempo för tillfället med John Norum. Vi började prata om inspelningen av Burnin’ Rock och Hempo berättade med stor inlevelse hur det gick till ute i den stora världen. Efter ungefär den tolfte tagningen av låten Hot Legs Black Stockings, visade producenten Max Norman sin glädje genom att göra tummen upp där inne i kontrollrummet. Han böjde sig fram mot mikrofonen på mixerbordet så att Hempo skulle höra honom i lurarna:

”That was very good, Hempo."

Hempo pustade ut. Norman fortsatte:

”Now, gimme a better one.”

Som sagt, Hempo Hildén

 

JOHAN:

För några veckor sedan upptäckte Magnus en oväntad peak i antalet läsare av vår blogg. Först trodde vi att det berodde på att intresset för vårt bokprojekt helt enkelt hade ökat. Men eftersom antalet läsare återgick till det normala redan veckan därpå, började vi fundera på vad som hade hänt.

 

MAGNUS:

Kanske fanns det något särskilt sökord som skapat trafik till sidan – en inte helt oviktigt parameter i dagens kamp om antalet träffar.

 

JOHAN:

Vi behövde inte läsa mer än rubriken för att bilda en stark misstanke. Där hade vi klart och tydligt skrivit: ”Håll Guantanamo på avstånd”. Vi kanske borde börja flörta med sådant som inte har med oss att göra överhuvudtaget. Allt för att få fler att besöka bloggen.

 

MAGNUS:

Ja, varför inte? Vi kanske skulle byta inriktning och försöka kliva upp på en högre nivå. Ett exempel på hur det skulle kunna se ut är det (i skrivande stund) senaste inlägget på den mest besökta sidan på Blogg.se:

”Hello! ♥
Jag är i skolan just nu! Har haft lunchrast för ett tag sedan och nu sitter jag i lektionssalen, ska strax påbörja ett nytt kapitel i Biologi! ..Kul! (Ja, det är kul!) Senare idag måste jag åka in till stan och handla lite saker. T.ex strumpor!.. Alltså jag förstår inte var alla mina strumpor tar vägen, det känns som att dem bara försvinner! Just nu går jag runt i ett par strumor som ej hör ihop! Hihi. :s”

 

JOHAN:

Fantastiskt! Visserligen är tanken att alla sorters människor ska kunna ha glädje av vår kommande bok. Men vid närmare eftertanke finns ju ändå en anledning att tro att boken i första hand kommer att intressera dem som gillar kultig rockmusik och har en nära relation till det svenska 80-talet. Jag föreslår att vi smyger in trummisen i Trash. Alla som av någon anledning googlar honom nuförtiden är hyfsat nära vår primära målgrupp.

 

MAGNUS:

Ingen dum idé. För övrigt är det på sin plats att nämna hur snuskigt bra han spelar på Burning Rock. Hur som helst, nu återstår det att se om taktiken kan locka till sig nya läsare. I så fall, vilket djupsinnigt inlägg de kommer att hitta.

 

JOHAN:

Hösten 1985 spelade Yale Bate in sin andra demotejp – den första med hela bandet. Vi hittade inte Bob Ezrins nummer i telefonkatalogen så Magnus Frykberg fick återigen axla rollen som producent. Resultatet blev hela sex låtar.

 

MAGNUS:

Absolut inget ont om Frykberg. Han var makalöst musikalisk. Men vi ville så gärna chocka världen med att spela in en ny Kiss Destroyer.

Låtarna var mycket olika varandra. Det var typiskt för Yale Bate vid den här tiden. Vi vägrade att fastna i ett specifikt hårdrockfack. Ett gig eller en inspelning med oss skulle vara en totalupplevelse.

 

JOHAN:

I snabb takt avverkade vi en metall-rökare med kyrkorgel i versen och konstiga tempoändringar, en smörig ballad, ett instrumentalt verk med ett långt gitarrsolo och därefter två lite glammigare rocklåtar med fotbollskörer i refrängerna.

Men vi inledde med Magnus låt Dance To The Boogie. Det var AC/DC rakt av. Den byggde på ett enkelt riff i A och hade en refräng som inleddes med frasen ”Bang your head”.

Lät det bra? Nja, vi kan väl säga att Yale Bates storhetstid fortfarande låg framför oss. Men det var genomtänkt. Väldigt genomtänkt.

 

MAGNUS:

Ett av Johans bidrag till den andra demotapen skrevs efter en gemensam kväll framför TV:n. Vi satt och tittade på en trist westernrulle och snart skulle Johan få titeln till sin nya låt alldeles gratis. En dammig cowboy visade plötsligt sin respekt för ett iögonfallande kjoltyg genom kommentaren ”she’s a hell of a lady”.

Det lät tufft och rockigt. Dessutom var det en slags flört med ockultism som gjorde oss lite obehagliga. Black Sabbath light.

 

 

MAGNUS:

Okej, dags för några nördiga rader igen. Kanske inte så roligt för den som inte är fullt insatt. Men faktum är att nördigheten fungerande som en alldeles nödvändig medicin vid jämna mellanrum.

Antalet ägnade timmar åt rock ’n roll tog ofta sådana gigantiska proportioner att de flesta i ens omgivning tyckte att ”men nu får det väl för helvete vara nog”. Det handlade givetvis om föräldrar och andra släktingar, men även kompisar och till och med andra musiker. Detta faktum gjorde att man då och då faktiskt började fundera på vad man höll på med. Men det var då man tog hjälp av det som vi kallar Knock Out-låtarna. Det vill säga de låtar som slår en till marken redan första gången man hör dem. Som de nördar vi är, tar vi självklart tillfället i akt och rankar våra fem favoriter

 

JOHAN:

Här skulle man möjligen kunna tro att jag och Magnus har mognat med åren. Men när jag till exempel hör Michael Schenker stämpla igång wha wha-pedalen (givetvis live-versionen från Budokan), börjar jag återigen planera för en karriär i rampljuset. Hur lång tid kan den ta att odla fram en pudelfrissa igen?
Och Magnus är inte ett dugg bättre. Sätt på ”Secrets Of Steel” med Manowar och han är villig att sjunga för idoljuryn. På allvar.

 

MAGNUS:

1. Generation Landslide – Alice Cooper

2. Johnny The Fox Meets Jimmy The Weed – Thin Lizzy

3. Hotter Than Hell – Kiss

4. Out On The Tiles – Led Zeppelin

5. Over The Mountain – Ozzy Osbourne

 

JOHAN:

1. Runnin’ With The Devil – Van Halen

2. Victims Of The Future – Gary Moore

3. Doctor Doctor – UFO

4. Far Beyond The Sun – Yngwie Malmsteen

5. Death On Two Legs – Queen

 

 

JOHAN:

Vi har kommit till en av de mer komplicerade sakerna med att spela i ett hårdrockband på 1980-talet, nämligen artistnamn. Å ena sidan var artistnamn lika självklart som att sjunga på engelska och att varje låt skulle ha ett gitarrsolo efter andra refrängen. Å andra sidan fanns ett utpräglat förakt hos den icke förstående omgivningen. Dessutom gällde det att finna ett namn det gick att leva med för lång tid framåt. Vem vill närma sig femtio och fortfarande kallas för typ Kee Marcello?

 

MAGNUS:

Som sagt, artistnamn var en självklarhet, ja. Men bara för vissa. Några behövde helt enkelt inte. Och andra vågade inte. För oss var det aldrig något snack. Klart som fan att vi skulle ha artistnamn. I det avseendet såg vi ingen skillnad på oss och Bob Dylan, Pelé eller Gene Simmons.

Förresten, är det förmodligen mer eller mindre omöjligt att som svensk rockmusiker skaffa ett ballt artistnamn som ska fungera i all evighet. Men det är just här som styrkan i karaktären sätts på prov. Det gäller nämligen att utstå en hel del bespottning.

 

JOHAN:

I stor utsträckning valde vi att göra engelska varianter av våra riktiga namn. Vår basist, Andreas Claeson, fick därmed heta Andy Clarke medan trummisen Jakob Samuelsson blev Jake Samuel. Magnus hade det också enkelt. På grund av sitt efternamn, kallades han inte för någonting annat än Alis. Det enda han därmed behövde göra var att lägga sitt mer eller mindre riktiga förnamn sist: Alis Magnum. Senare gjorde han det ännu enklare och behöll bara Alis. Men när det gällde mig var det inte lika självklart.

 

MAGNUS:

För Johans del hämtade vi inspiration av Jonah Hex, en gammal seriefigur med cowboyhatt och hopväxta läppar.

 

JOHAN:

Jag ville helst sno namnet rakt av, men Magnus föreslog Jonah Dee Hex. Det lät glammigare.

Kort därefter tog vi dock förnuftet till fånga och tog bort Hex. Någon måtta fick det vara.

 

MAGNUS:

Apropå Kee Marcello. Han heter ju egentligen Kjell Lövbom och enligt legenden fick även hans farsa smaka på kändisskapets baksida när sonen lämnade Easy Action för att ta plats i Europe. Plötsligt började jobbarpolarna uppe i Umeå att kalla gubben för Hilding Marcello.

Hårda bud.