Om att förvandlas till världens coolaste basist (del 1)
Andy Clarke i åttonde klass – drygt ett år
innan det började hända saker.
JOHAN:
En kväll när Magnus och jag som vanligt satt hemma hos mig och skrev låtar, lade Magnus gitarren åt sidan och började försiktigt närma sig frågan om en lämplig basist som kunde utöka vår duo. Efter några inledande och säljande resonemang om att attityd och kamratskap var minst lika viktigt som musikaliskt kunnande, kom han slutligen till saken.
MAGNUS:
Att hitta nya musiker att spela med kan vara bland det svåraste som finns. Själva letandet är ofta extremt tidsödande. Och att sedan pricka rätt kräver att många saker klaffar. Inte minst måste den här personen vara någon som man orkar leva med.
Frågan var bara var vi skulle hitta våra blivande bandmedlemmar. Att de skulle finnas på Lidingö var i stort sätt uteslutet. Ön kryllade visserligen av kompetenta instrumentalister. Men fanns det någon som på allvar var beredd att ”sälja sin egen morsa” för att få jobbet?
Ja, kanske.
JOHAN:
”Vad tror du om Andy?” sa Magnus.
Jag kände hur luften gick ur mig. Menade han allvar? Andreas Claeson, som han egentligen hette, var närmast som en lillebror till Magnus och definitivt ingen potentiell bandmedlem. Okej, han gick i nian och hade börjat få långt hår, men han spelade ju inte ens bas. Jag hade hört rykten om att han nyligen börjat spela gitarr. Med andra ord var han alldeles för orutinerad för oss. Dessutom mindes jag honom som en typisk hårdrockare med gympadojor, blåjeans och avklippta collegetröjor. Även om han sa sig gilla Mötley Crüe, var det snarare Iron Maiden han signalerade. Vad hade Steve Harris i vårt band att göra?
MAGNUS:
Johans okunskap i ämnet gick inte att klandra. Han hade helt rätt i att Andy inte var basist, utan gitarrist. Men samtidigt var det uppenbart att han inte träffat Andy på ett tag.
JOHAN:
”Vänta, du ska få se”, sa Magnus och lyfte telefonluren.
