Spegel, spegel...
MAGNUS:
Att Johan och jag var övertygade om att vi hade något stort på gång, handlade naturligtvis om vår musikaliska grund. Men det fanns andra saker som var minst lika viktiga. Jag pratar bland annat om idiotisk fåfänga.
Jag själv vägrade till exempel att bära glasögon (vilket naturligtvis inte innefattar solglasögon) Och Johan vinglade fram i högklackade boots. Den här typen av beteenden kom högt upp på våra listor över saker som kunde vara avgörande för om man hade potential att lyckas eller inte. Vi såg detta självmedvetna koketteri som en stor merit.
JOHAN:
Första gången jag insåg hur närsynt Magnus faktiskt var, satt vi på bussen – längst bak som vanligt. Plötsligt började en tjej att vinka utanför fönstret. Hon stod inte mer än en meter bort. Magnus nickade tillbaka så där halvstöddigt, som bara Magnus kunde, samtidigt som han väste till mig genom ena mungipan:
”Vem fan är det där?”
Jag fick då förklara att det var hans före detta flickvän.
”Aha”, sa Magnus. ”Har hon ny frisyr?”
”Nej”, sa jag.
För egen del handlade det om längden. Jag försökte dölja detta med ett par svarta platåpjuck i läder. Klacken måste ha varit minst 7-8 centimeter. Jag slet ut ett par i halvåret under gymnasieåren, men lyckades alltid hitta nya par i någon skoaffär för äldre damer. Såg jag längre ut? Knappast.
MAGNUS:
Ja, sulan försvann ganska snabbt, vill jag minnas. Och i klackarna samlades all världens grus, som sedan trillade ut på golvet i min hall. Det gjorde farsan irriterad, och en dag fick han nog och började inspektera bootsen.
Han gjorde en fantastisk upptäckt. Ena klacken hade nämligen förvandlats till ett tryggt litet ide för en glödlampa av mindre modell. Farsan, som var av den bestämda åsikten att ingen skulle behöva gå runt i trasiga skor, tyckte inte att det var det minsta roligt. Medan han bökade fram dammsugaren ur städskåpet gjorde han fullständigt klart att Johan inte skulle komma tillbaka innan han köpt nya skor.
”Och sluta köra högklackat”, sa han.
”Glöm det!” sa Johan.
