Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

 

 

JOHAN:

Tänk dig följande personlighetsexperiment:

    Året är 1984 och framför dig, har du en 15 årig glamrockare (jag själv), som säger sig hata allt vad hårdrock heter. Nu ska du försöka omvandla och vägleda min vilsna själ till den rätta läran. Vad gör du?

 

MAGNUS:

Johan har alltid hävdat att jag högst medvetet försökte bredda hans musikaliska perspektiv. Och det har han jävligt rätt i.

    Trots vår frostiga relation, hade vi börjat bli polare. Och någonstans långt bak i huvudet fanns en ännu omedveten idé om att kanske börja spela tillsammans. Detta faktum gjorde att Johan till varje pris måste bli en bättre gitarrist, vilket är en omöjlighet om man ägnar dagarna åt att lyssna på Johnny Thunders.

 

JOHAN:

1. Plöj igenom valda delar av de tidiga KISS-plattorna fram till Alive II. Avsluta gärna varje låt med påpekandet att Ace Frehley har ”ett jävla häng på guran”. 

 

2. Om glamrockaren (som i mitt fall) gillar tidiga Bowie med vackra melodier och orkestrala inslag, presenterar du Queen. Om jag skulle trilskas, kan du alltid ljuga och säga att vi i själva verket lyssnar på några okända plattor av Sparks.

 

3. Vid det här laget har jag troligtvis börjat vackla i min övertygelse om hårdrockens dekadens. Då är det hög tid att bevisa att bra musik varken behöver kråsskjortor eller smink. Släng på Highway To Hell med AC/DC. Här kan du även tjata om att Phil Rudd är en fantastisk trummis, trots att han aldrig gör ett enda brejk och konsekvent håller sig till världens enklaste komp.

 

4. Här kommer dödsstöten. Ain’t Talkin’ ’Bout Love med Van Halen. Jag garanterar att jag, som före detta glamrockare, redan samma kväll kommer att headbanga mig till sömns. Dörren är inslagen och snart kan du låta Judas Priest ringa mina öron. Har du varit riktigt övertygande kommer också snart drömmarna om ”tuffa” fjunmustascher à la Joey Tempest, som han med stolthet bär på första Europe-plattan.

 

MAGNUS:

För mig var det egentligen inte viktigt att Johan skulle konvertera till hårdrockare eftersom jag själv börjat snegla alltmer på Glam Metal, som snart skulle växa sig stark – framför allt i Los Angeles. Band som Mötley Crüe, Ratt och Rough Cutt var på gång.

 

JOHAN:

En sak till: Det är betydligt svårare att skapa en glamrockare av en hårdrockare. Magnus ville visserligen se ut som Michael Monroe i Hanoi Rocks – men jag har inget minne av att han någonsin lyssnade på dem.

 

MAGNUS

Snacka skit! Johan har tydligen glömt bort att en av våra första funderingar på covers snart skulle vara Lost In The City med... just det, ovanstående glitterpojkar från Finland.