Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

JOHAN:

Mars 1985.

    Många band bildas genom att olika musiker träffas, repar och därefter anordnar en debutspelning. Inte Yale Bate. Vi bildades genom att jag och Magnus spelade in en demotape. Till saken hör att vi klarade oss ganska bra som en duo. Båda kunde sjunga. Jag var gitarrist och Magnus hade lirat trummor i många år. Det enda vi inte hade erfarenhet av var att spela bas – men hur svårt kunde det vara?

MAGNUS:

Det var inga problem. Åtminstone inte för mig. Efter otaliga timmar av kompande på din akustiska gitarr hade jag gunget i kroppen. Du, däremot, hade lite svårt med de tjocka strängarna.

JOHAN:

Vi spelade in sammanlagt fyra låtar i studion hemma hos Magnus gamla klasskompis, den blivande soulmästarproducenten Magnus Frykberg. Han hade inte ännu blivit tillsammans med Titiyo, och ibland hade han tid över till mindre projekt.

    Två av låtarna hade skrivits av mig redan under perioden i mitt tidigare band Baby Dolls. Den första, London After Midnight, hade inspirerats av en gammal stumfilms-skräckis med Bela Lugosi i huvudrollen. Den andra, In Cold Blood, handlade om att jag och de andra glamrockarna i Baby Dolls ständigt riskerade att åka på spö av hårdrockgängen från södra Lidingö.

    De andra låtarna var nyskrivna av Magnus. Den ena hette Scratch House Movie och var en rip-off av Shout At The Devil med Mötley Crüe. Titeln hade Magnus hittat i ett amerikanskt slanglexikon.

MAGNUS:

Ja, det stämmer. Det där slanglexikonet har varit till stor hjälp. Jag vet inte om ”Scratch” var så lik ”Shout”, men den hade ett parti med en melodislinga som jag snodde rakt av från ABBA-låten Eagle. Tufft!

JOHAN:

Om sanningen ska fram, så tillhörde vår första demotape inte någon av Frykbergs största prestationer som musikproducent. Ljudet motsvarade nämligen inte alls våra förväntningar. Vi ville ha samma gitarrljud som Eddie Van Halen. Dessutom skulle körerna vara fetare än Def Leppards. Resultatet var naturligtvis inte ens i närheten. Det måste ha varit Frykbergs fel.

MAGNUS:

Ja, man kan ju tycka att en av Sveriges mest musikaliska talanger, skulle kunna locka fram det bästa ur oss. Men ack nej. Det största problemet var att han lät oss bestämma. Det borde han inte ha gjort.

    ”Högre sång!” kommenderade jag.

    ”Okej”, sa Frykberg.

    ”Högre gitarr!” väste Johan.

    ”Ska bli”, sa Frykberg.

    Och så där höll det på. Till slut var varje enskilt instrument så högt det kunde bli. Allt hade nått taket. Frykberg hörde naturligtvis att det lät skit för länge sedan, men han lät oss hållas.

    Det skulle även ta ytterligare några år innan vi passerade den tydliga tröskel som innebar att det musikaliska framträdandet gick att acceptera.