Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

Andreas Claeson (Andy Clarke), backstage 1986.
23 år senare skulle han fylla 40 och få sitt första barn.

MAGNUS:

Egentligen är det inte riktigt dags än att låta nästa musikaliska kraft stiga in i handlingen. Men eftersom vår blivande basist fyllde 40 för några dagar sedan, tyckte vi att det var ett lämpligt tillfälle att presentera honom. Dessutom blev han pappa för några veckor sedan när han och Lisa fick en dotter tillsammans. Grattis.

 

JOHAN:

Alla i Yale Bate skulle komma att få olika, men tydliga roller. Andy blev mycket snart bandets charmige och speedade clown. Han hade en närmast outtröttlig energi – inte minst uppe på scenen. Han var överallt på en och samma gång, ofta med ett stort garv i hela ansiktet.

 

MAGNUS:

Andy och jag hade känt varandra sedan tidig ålder och vi är fortfarande så nära bröder man kan komma utan biologisk koppling. Vi skulle kunna ringa varandra mitt i natten och be om vad som helst. Han är mycket skönare än du, Johan. Men det är klart, du skulle antagligen säga samma sak om mig.

    Hur som helst, trots den täta vänskapen, tror jag inte att jag någonsin träffat någon som var lika nervöst fladdrig som Andy. Vi kunde till exempel hänga i min soffa och kolla någon grym video med Judas Priest. Plötsligt, helt utan förvarning, kunde Andy vräka sig upp med blixtens hastighet och svinga sig ut genom dörren, med den vrålande motiveringen att han glömt att ge katten mat. Och om framgångspotentialen kunde påverkas av hur sällan man bäddar sin säng, borde Andy ha fått sin egen stjärna på Sunset Boulevard för länge sen.

 

JOHAN:

Ibland gick Andys okontrollerade energi överstyr. Jag kommer särskilt ihåg en spelning i Upplands Väsby hösten 1987. Andy hade lärt sig ett coolt scentrick, som framför allt glam metal-bandet Cinderella gjorde med bravur. Det gick ut på att snurra basen ett helt varv runt kroppen med hjälp av axelbandet. Men den här gången gick något snett.

    Andys scenklädsel bestod av en glittrig långrock med en tillhörande violett volangblus. Därtill bar han en salig blandning av sjalar och halsband. När basen nu svingades iväg med sin inpluggade kabel runt allt detta, visste han inte att han höll på att ordna sin egen avrättning. En mild beskrivning är att han lyckades göra en hyfsat avancerad knut av sig själv. Det krävdes två råddare och en miniräknare att reda ut eländet.

 

MAGNUS:

Det bör också tilläggas att Andreas nyfödda dotter heter Nikki i andranamn. Snacka om att visa respekt för sina gamla idoler.

 

JOHAN:

Apropå det. Med tanke på vad jag själv döpt min förstfödde son till, borde jag kanske inte ha klagat på Goodbye Yellow Brick Road i förra veckans inlägg. Förlåt.