Yale Bate – Live at Wembley Stadium (part 1)
JOHAN:
Hösten 1985 ägnades åt förberedelser för Yale Bates debutspelning. Naturligtvis ville vi alla att det skulle bli ett riktigt bra gig. Men med Magnus i bandet, sattes ribban betydligt högre än så. Jag vill inte kalla det hybris – men troligtvis är Magnus en ättling till Napoleon Bonaparte. Nu skulle världen erövras.
MAGNUS:
Hybris är nog, trots allt, en korrekt benämning.
JOHAN:
Redan tidigt på hösten sattes låtlistan. Därefter ägnade vi varje rep, fem gånger i veckan, åt att köra igenom hela giget – gång på gång. Scenkläder syddes upp och alla släktingar och bekanta som kunde hantera nål och tråd ombads att hjälpa till. En särskild fotosession för att ta fram promotionsmaterial anordnades.
Nu fattades bara ett bra ställe att spela på. Varje gång ämnet kom på tal, sa Magnus lugnt att han höll på att undersöka saken.
MAGNUS:
När jag såg vår första spelning framför mig, fantiserade jag inte i första hand om det geografiska läget, utan snarare om alla de oväntade möjligheter som kunde chocka en publik.
JOHAN:
Magnus kom ner till replokalen med ett papper i handen. Det var något slags underskrivet kontrakt som bekräftade var och när vår första spelning skulle äga rum. Vi övriga i bandet tittade på varandra. Vad hade han nu hittat på? Skulle vi debutera på någon cool klubb inne i stan? Ritz eller Studion? Grymt!
MAGNUS:
Jag har full förståelse för att de andra till en början blev besvikna.
JOHAN:
Först kändes Magnus idé lite oväntad för att komma från en rocksångare med storhetsvansinne: matsalen i Källängen skola. Va fan! Det var ju mitt gamla högstadieplugg. Fast vid närmare eftertanke förstod vi att det var just de högt flygande drömmarna som faktiskt låg till grund för beslutet.
Vi började långsamt fatta vad som var på gång.
