En lektion i ledarskap
JOHAN:
När ett band sätts ihop, skapas omedelbart vissa roller. I Yale Bate blev jag den ambitiöse musikern som ständigt övade och ville utvecklas. Magnus blev ledaren som med finkänslighet och god personkännedom fick oss andra att växa – både som människor och musiker. Eller inte.
Jag minns till exempel en vanlig vardagsnatt. Klockan hade nog redan hunnit bli runt två. Det var plugg dagen efter, men jag hade ändå blivit sittandes med gitarren och inte lyckats komma i säng. Plötsligt ringde telefonen. Det var Magnus.
”Tjena. Vad gör du?”
Jag borde väl ha svarat något syrligt om att det var mitt i natten, men berättade istället att jag satt och övade. Magnus lät nöjd och började genast diskutera något om någon gitarrist som hade kapat kablarna till mikrofonerna på gitarren och fått fram ett fantastiskt ljud.
I vanliga fall var jag ambitiös nog att ta sådana saker på allvar, men det här var helt enkelt för nördigt – till och med för mig.
Dagen efter träffades bandet i replokalen som vanligt. Magnus hade tydligen imponerats av att jag suttit uppe och spelat den föregående natten. För redan innan vi hunnit koppla in våra instrument, spände han blicken i vår stackars basist.
”Andy, du är så jävla oseriös. Jag kan ringa Johan mitt i natten och så sitter han och övar. Men om jag ringer dig – då sover du. Vad är det för inställning egentligen? Hur ska vi nånsin kunna komma någon vart?”
Känslig kille.
MAGNUS:
Jag har inget att säga till mitt försvar. Men jag vill ändå passa på att nämna att när jag ringde, handlade det inte om vilken gitarrist som helst. Det var Eddie Van Halen. Och ljudet han fick fram finns att höra på bland annat ”Unchained” Skärpning, Johan!
