Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

JOHAN:

Mick Mars är ett bra exempel. Ingen kan ens med lite god vilja kalla honom för en bra gitarrist. Men samtidigt går det ju inte att tänka sig Mötley Crüe utan honom. Vem hade kunnat ersätta Mick Mars? Yngwie Malmsteen? Crüe hade aldrig blivit sig likt med en riktig gitarrist.

Yale Bate hade lite av detta problem. Andy var en cool basist. Dessutom var han en av våra bästa vänner. Men han kunde inte lira. Han var grabben som älskade att tillhöra ett band – men som aldrig övade och alltid lämnade replokalen före alla andra. Till slut fick vi nog. Jag och Jakob enades om att Andy måste bort. Pontus Egberg, som numera tillhör The Poodles, var redan tillfrågad som ersättare. Frågan var bara hur vi skulle övertyga Magnus om saken.

MAGNUS:

Till skillnad från Johan och Jakob, tyckte inte jag att Andy var ett så kallat problem. Jag var helt övertygad om att han skulle växa med uppgiften och jag vägrade att gå med att han skulle sparkas ut. Men jag överöstes med argument som gjorde att jag till slut kapitulerade. Och eftersom jag var den som var närmast kompis med Andy, tog jag på mig den otacksamma uppgiften att meddela vad som hade bestämts. Det var mycket plågsamt och jag kände mig tvingad att bryta mot en klassiskt, etisk regel. Jag gjorde slut på telefon.

JOHAN:

Med Pontus som ny medlem hade vi äntligen en av Lidingös bästa basister i bandet. Därmed återstod bara ett problem. Pontus gillade inte alls vår glammiga stil. Smink och scenkläder var inte att tänka på. Det kanske inte var så genomtänkt, trots allt.

MAGNUS:

Smart drag, Johan.