Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

MAGNUS:

Augusti 1984. Monsters Of Rock var i stan. Denna gång med det svårslagna programmet Mötley Crüe, Van Halen och AC/DC.

    Några dagar innan konserten ringde min kompis Tina och frågade om jag ville hänga på henne och Mimmi till Radio Stockholm för att försöka träffa Mötley Crüe i samband med en intervju. Jag var en dålig autografjägare, men det lät kul och jag följde med. När vi kom dit i god tid innan de skulle anlända, stod två halvpackade hårdrockare med varsin påse öl utanför och väntade:

    ”Tjena brudar, snart kommer’rom och då lär ni bli jävligt blöta i fittan.”

    Dagen till ära hade jag köpt augustinumret av rocktidningen Faces Rocks. I magasinet fanns ett sex sidor långt bildreportage om hur Mötley Crüe spelade in videon till ”Too Young To Fall In Love”.

    Snart stannade en limousin framför entrén och Vince Neil och Nikki Sixx klev ut. Jag lät dem kladda ner hela bildreportaget med min medtagna silverpenna. Herr Sixx tittade lyckligt på mina många armringar och frågade var jag hade köpt dem. Jag erbjöd honom genast att ta några. Det gjorde ingenting – jag hade ju så många. Han avböjde mycket vänligt men bestämt. Men jag lyssnade inte. Så snabbt som jag bara kunde krängde jag av mig tre stycken och räckte över dem till honom och försäkrade att jag inte kände mig rånad.

    I en därpå följande porträttserie om Mötley Crüe i det svenska rockmagazinet OKEJ, gick Nikki Sixx att beskåda hur han håller upp sina händer för att göra något slags tecken med fingrarna. Någonstans i röran syntes mina kära armringar.

    Ursäkta, men vem behöver Viagra?

MAGNUS:

Långt innan jag själv började spela i band, läste jag i en intervju med Kiss att ett stort mått på framgång var att få åka limousin.

    Peter Criss berättade hur han, inför ytterligare ett litet gig, stod vid samma vanliga gathörn för att bli upplockad av de andra i deras gamla bil. Men den här dagen hade Gene Simmons planerat en överraskning. Och plötsligt dök han upp i en hyrd limo. Peter Criss tänkte: ”Wow! Vi är verkligen grymma!”

    Vi kunde inte annat än att instämma. Problemet var att vi, trots att vi kom från stenrika  

Lidingö, inte ens var i närheten av att kunna lägga några pengar på den sortens lyx. Så när det var dags att spy efter en kräftskiva eller nåt, fick det ske i ett så kallat kommunalt färdmedel.

JOHAN:

Arbetet med boken har framförallt inneburit att jag återupptäckt det tidiga 80-talets glamrockscen med akter som Hanoi Rocks, Johnny Thunders och Lords Of The New Church.

    Till saken hör att jag var allt annat än hårdrockare när jag, år 1984, lärde känna Magnus. Jag var en 15-årig "rocker" och sångare/gitarrist i bandet Baby Dolls (jo, det var en medveten hälsning till New York dolls).

    Både musikaliskt och estetiskt var Andy McCoy, gitarriskt i Hanoi Rocks, min viktigaste förebild. Jag var visserligen en ung, blond grabb med äppelrunda kinder, men drömde om att ha långt korpsvart hår, likblek hy, knarkarsmala ben och rynkor likt en sliten Iggy Pop.
   

Här är ett axplock av de viktigaste låtarna skivsamlingen 1984:

1. Lost In The City – Hanoi Rocks

Den tuffaste låten från världens bästa debutalbum (jag är och har alltid varit fullkomligt befriad från distans och saklighet när det gäller Hanoi Rocks).

2. Born To Loose – Johnny Thunders

Man kan inte säga att Thunders låtar efter Dolls-åren har åldrats med heder. Men då, i början av 1980-talet, lät de oerhört bra.

3. Come Back Baby – The Protectors

Hela Köpings och Sveriges svar på Generation X med en av 80-talets bästa låtar.

4. Cleveland Rocks – Ian Hunter

Om jag måste välja en låt av Hunter blir det denna. Men nästan allt han gjort är bra.

5. Growing Up And I’m Fine – Mick Ronson

Ronson klarade sig aldrig särskilt bra som soloartist. Förutom när Bowie gav honom låtar...

6. Suffragette City – David Bowie

...och typiskt nog även lät Bowie bäst när han blev uppbackad av "the spider with the platinum hair", det vill säga Mick Ronson.

7. I'm Eighteen – Alice Cooper

"I've got a baby's brain and an old man's heart. Took eighteen years to get this far". Genialiskt.

8. Personality Crisis – New York Dolls

Vem behöver Mick Jagger när David Johansen är i toppform?

9. Om Jag Vore Kung – Easy Action

Popdänga från det riktiga Easy Action med Pelle Almgren på sång innan Peo Thyrén och Bosse "Zinny" Stagman snodde namnet.

10. Open Your Eyes – Lords Of The New Church

Var det glam, depprock eller New Wave? Jag undrar fortfarande.

P.S. Vill du läsa om och lyssna på svenska glamband som Road Rats (föregångare till Electric Boys) och Capitol Rockers, rekommenderas en visit på www.farbrorpunk.blogg.se. Kolla särskilt upp inläggen från hösten 2008.

 För vilken gång i ordningen någon pajas spiller ut sin dricka, är omöjligt att fastslå.

Men en sak är säker – den nakna pappershållaren vittnar om att det inte är premiär.

MAGNUS:

Att skriva en bok om ett virrvarr av saker som hände för ganska länge sedan, kräver planering struktur och en rejäl dos research. I syfte att låta alla bandmedlemmarna komma till tals och bidra med olika minnen, ordnade vi därför en träff.

    I vår vildaste fantasi trodde vi att det var en bra idé. Men glöm det!

    På nolltid förvandlades alla fem till sina gamla roller i bandet. Enda skillnaden från förr var att vi under alla dessa år av så kallad mognad blivit värre. Och tyvärr finns det ingenting av värde att rapportera från träffen.

    Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har varit på en ”tillställning” där så många glas med vin, sprit och öl spillts ut – det ena klumpigare än det andra. Det hade varit fullt förståeligt om vi befunnit oss på en svettig fest med 50 dansande tonåringar. Men vi var fem stillasittande medelålders män som skulle upp och jobba dagen efter.

JOHAN:

Jag håller Andy ensamt ansvarig till att kvällen urartade. Det var ju han som hade köpt Jack Daniel’s. Vad tänkte han egentligen på?
Det är ju visserligen klassisk rock n roll-dricka (precis som att alla rockare med heder skulle röka Lucky Strike) – men det var samtidigt något som vi aldrig kom i närheten av i tonåren.

    Vi drack alltid Star gin (billigare än Gordons). Och rökte Marlboro. Rock n roll på svenska...

MAGNUS:

När jag kom hem sent på natten upptäckte jag att jag inte hade några strumpor på mig. Efter en stunds fundering mindes jag att jag, ganska tidigt under kvällen, tagit av mig dem eftersom jag tvingats kladda runt på det blöta golvet där i Andys lägenhet på Östermalm.

    Strax innan midnatt började grannarna att klaga. Några av oss var okänsliga nog att besvara elden med att greppa en gitarr och bege sig ut i trapphuset för att knacka dörr och dra några låtar.

    Dessutom: På klassiskt manér hann i stort sett alla bli irriterade eller förbannade under kvällen.

    Jag själv blev grinig när jag insåg att den här kvällen var totalt värdelös ur litterär synvinkel.

    Johan lackade ur när han aldrig fick tala till punkt (vilket han själv aldrig lät någon annan göra).

    Jakob hade ingen som helst förståelse för att jag inte ville dela taxi med honom.

    Andy fick spelet när han insåg att hans designade bord i ljus, obehandlad björk var på väg att förstöras av alla vinfläckar.

    Christian var den enda som höll ett balanserat humör. Men det hade varit lätt att ändra på om någon av oss börjat prata skit om reverb*.

    Mitt i all bedrövelse fick vi ändå chansen att garva oss närmast harmynta.

    Det är väl ändå "that's what friends are for"?

* Reverb är en ljudeffekt som skapar ett konstgjort rum med dess efterklang.

Andy Clarke som vi var vana att se

honom – en hypokondrisk fanbärare

både i replokal och på turné.

Var det inte stafylokocker, var det

alltid något annat.

Jake Samuel, ständigt upptagen

med att öva arga metal-moves inför

kommande festivaler.

Chris Di Neen, cirka en halv sekund

efter att ytterligare ett glas har välts

omkull. Andy försöker ingripa, men

förgäves.

Johans anteckningsbok. Inte ens de

få rader som skrevs under kvällen,

kunde vara säkra på att klara sig

från att bli vanställda av rödvin.

I maj 1982 anordnades den första riktiga rockfestivalen på Gärdet utanför Stockholm. Det var en fantastisk dag. Nästan hela den svenska rockeliten spelade (även om Ebba Grön lämnade återbud i sista stund). Därtill kröntes kvällen med inget mindre än det engelska postpunkbandet Siouxsie and the Banshees.

    Jag var givetvis först på plats. Bokstavligen.

    Redan vid åttatiden på lördagsmorgonen stod jag ivrig men frusen vid kravallstängslet längst fram vid scenen och väntade på att soundchecken skulle börja. Det blev en lång väntan. Först på eftermiddagen kom banden igång och de bästa spelade naturligtvis sist. Trots detta rörde jag mig inte ur fläcken, livrädd att förlora min centrala position i en publikskara som framåt kvällen uppgick till 40 000 personer.

    Några veckor senare hamnade jag dessutom i rocktidningen Schlager. I deras recension ingick ett foto av mig längst fram i publikhavet. Bilden fångar tydligt den jag var just då: 13 år och världens största rockfan.

Ljusstake, tillverkad av Magnus i träslöjdsalen i
Källängens skola på Lidingö, december 1976.

MAGNUS:

Allting började på allvar med Kiss.   

    Peder tog med sig två kassettband till skolan – ”Hotter Than Hell” och ”Destroyer”.

    Saken var klar. Jag skulle bli rockstjärna.

Därför var det inte svårt att bestämma sig för vilken typ av ljusstake som skulle tillverkas i träslöjden inför jul. Jag satte igång, inspirerad av en eldsprutande Poster, som i sin tur var tagen från den officiella videon till ”C’mon And Love Me”.

    Vad glad mamma skulle bli.

    Året var 1976.

MAJ 1988

Vi mår illa och längtar bara efter en soptunna. Eller vad som helst att spy i.

    Vårt band har gått till final i Rock SM och nu kliver Dave Nerge upp på scenen för att presentera vinnarna.

    Vi kommer på oss själva med att fundera på hur vi egentligen hamnat här. Diffusa bilder från livet flimrar förbi. Det är alltså så här det känns att dö. 

Tjugo år senare har dimman skingrats och det är dags att skriva en bok om hur allt gick till. Det kanske låter väldigt självupptaget.

    Och det är det också.

    Men i första hand kommer boken inte att bli en biografi om Yale Bate. Snarare kommer den att handla om något som i princip alla människor någon gång drömmer om – att starta ett rockband.

    På den här sidan kan du följa det löpande arbetet när vi i förhand publicerar en osorterad blandning av tankar och idéer, utdrag av texter och bilder – ända tills boken är klar. Den kommer att ge dig full insikt i vad som kan hända när man ägnar all vaken (och sovande) tid åt att försöka bli större än Kiss.

    Historien är fullt tänkbar och logisk. Vi tänker nämligen berätta precis vad som hände – utan omsvep.

    Hur vi diskuterade artistnamn innan vi hade en repertoar.

    Hur vi, trots tomma plånböcker, lyckades skaka fram pengar till de två viktigaste sakerna i världen: hårspray och rökbomber.

    Hur en påstridig, så kallad manager, visade sig vara en styckmördare.

    Fuck you (är det rock, så är det) och trevlig läsning.