Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

MAGNUS:

Debutgiget den 9 november 1985 närmade sig. Våra förberedelser intensifierades.

Hela tanken med att inte spela på ett väl inkört rockställe i stan, utan i en matsal med en stor scen ute på Lidingö, var att få total kontroll på hela evenemanget – allt från utformningen av showen till alla ekonomiska detaljer. Men det fanns naturligtvis en baksida. Vi var samtidigt tvungna att ansvara för precis allting helt själva. Inget fick gå fel. Och det började bli dyrt. Väldigt dyrt.

 

JOHAN:

Ett stort arbete ägnades åt själva scenbygget. Magnus hade fått låna ett gäng hyllor från lagret på hans farsas jobb. Tanken var nu att klä dessa med svart tyg och därefter placera dem som en vägg framför våra förstärkare och all annan elektronik.

I övrigt var ingen detalj för liten. Som exempel irriterade sig Magnus över min gula gitarrsladd. Den var verkligen ful, men jag hade inte råd att köpa en ny. Magnus löste det genom att göra sladden randig med lite svart tejp. Jag invände att den såg ut som en avlång AIK-halsduk.

”Nej, nu är den cool. Ser ut som Mick Mars kabel ungefär”, sa Magnus belåtet.

 

MAGNUS:

Vi trasslade med ansökningsblanketter uppe på kommunkontoret. Vi hyrde ljud och ljusrigg med tillhörande tekniker. Vi tjatade på polare som kunde ställa upp som råddare. Vi åkte runt på nätterna och satte upp affischer. Vi anställde egna vakter. Vi hyrde lastbilar på OK för att frakta all utrustning.  Vi designade och tryckte upp egna biljetter. Och så vidare och så vidare. Jag hade inte kunnat föreställa mig vilket slit som skulle krävas. Dessutom började det kännas extra tungt eftersom vi hittills sålt alldeles för få förköpsbiljetter.

 

JOHAN:

När det var en vecka kvar ringde Magnus till Dagen Nyheters bilaga Runt Stan. Och utan att blinka, meddelade han att Yale Bate skulle göra något som aldrig tidigare gjorts på Lidingö.

”En rockkonsert är väl inte så himla nytt”, hånade journalisten.

”Nej, men en bra rockkonsert”, svarade Magnus.

Redaktionen gillade hans attityd och skrev omgående en artikel.

 

MAGNUS:

Tidningen kom ut torsdagen 7 november. Senare samma kväll hade vi sålt slut på närmare hälften av biljetterna. Vi trodde knappt att det var sant. Skulle det bli fullsatt?

 

JOHAN:

Fredagen den 8 november spenderade jag och Magnus i hans lilla etta i Skärsätra. Vi käkade pizza, drack cola och laddade inför morgondagens spelning. Magnus plockade fram en C60-kassett och meddelade stolt att den skulle sättas på exakt en timme innan ridån gick upp. Det visade sig att han i detalj planerat hur olika låtar skulle spelas i en specifik ordning för att skapa precis rätt stämning när det var dags att kliva upp på scenen. Ljuset i lokalen skulle släckas ned när sista ackordet ebbat ut från AC/DC-låten There’s Gonna Be Some Rockin’.

 

MAGNUS:

Håll i hatten.

JOHAN:

Hösten 1985 ägnades åt förberedelser för Yale Bates debutspelning. Naturligtvis ville vi alla att det skulle bli ett riktigt bra gig. Men med Magnus i bandet, sattes ribban betydligt högre än så. Jag vill inte kalla det hybris – men troligtvis är Magnus en ättling till Napoleon Bonaparte. Nu skulle världen erövras.

 

MAGNUS:

Hybris är nog, trots allt, en korrekt benämning.

 

JOHAN:

Redan tidigt på hösten sattes låtlistan. Därefter ägnade vi varje rep, fem gånger i veckan, åt att köra igenom hela giget – gång på gång. Scenkläder syddes upp och alla släktingar och bekanta som kunde hantera nål och tråd ombads att hjälpa till. En särskild fotosession för att ta fram promotionsmaterial anordnades.

Nu fattades bara ett bra ställe att spela på. Varje gång ämnet kom på tal, sa Magnus lugnt att han höll på att undersöka saken.

 

MAGNUS:

När jag såg vår första spelning framför mig, fantiserade jag inte i första hand om det geografiska läget, utan snarare om alla de oväntade möjligheter som kunde chocka en publik.

 

JOHAN:

Magnus kom ner till replokalen med ett papper i handen. Det var något slags underskrivet kontrakt som bekräftade var och när vår första spelning skulle äga rum. Vi övriga i bandet tittade på varandra. Vad hade han nu hittat på? Skulle vi debutera på någon cool klubb inne i stan? Ritz eller Studion? Grymt!

 

MAGNUS:

Jag har full förståelse för att de andra till en början blev besvikna.

 

JOHAN:

Först kändes Magnus idé lite oväntad för att komma från en rocksångare med storhetsvansinne: matsalen i Källängen skola. Va fan! Det var ju mitt gamla högstadieplugg. Fast vid närmare eftertanke förstod vi att det var just de högt flygande drömmarna som faktiskt låg till grund för beslutet.

Vi började långsamt fatta vad som var på gång.

 

 

 

Ett gungande litet mästerverk

 

MAGNUS:

Vi kan nu konstatera att Hempo Hildén inte bidrog med någon draghjälp. Antalet läsare låg på ungefär samma nivå som vanligt.

Men vi skulle ändå vilja ta tillfället i akt att hänga oss kvar vid denna trumslagare ett tag till. I en tid där i princip alla svenska hårdrockband trånade efter syntljudet i Europes låt Carrie, släppte Hempo, tillsammans med bandet Trash, en av Sveriges bästa rock ’n roll-plattor någonsin.

 

JOHAN:

Jag minns att vi såg Trash spela i matsalen på Torsviks mellanstadieskola på Lidingö en senhöst, troligen 1988. Det var samma kväll som Paul McCartney skulle spela i Stockholm (antagligen på Hovet men det kan även ha varit på ett nyöppnat Globen). Som extrem fan av Beatles sedan dagis så var det lite märkligt att jag istället valt att spana in Trash. Och inte blev det bättre av att Clara Kempff, trummis i Yeah Bop Station, dök upp innan Trash äntrade scenen och meddelade att McCartney hade varit kanon. Hon hade tydligen hunnit se båda spelningarna. Det är typiskt. Mitt starkaste minne från den kvällen handlar om en spelning som jag aldrig fick se.

 

MAGNUS:

Här undrar jag vad Johan egentligen pratar om. Ett eventuellt gig med Paul McCartney kunde aldrig ha varit tapeten, oavsett Trash eller inte. Jag är nämligen ganska säker på att vi själva hade en sen svartklubbsspelning den natten. Och Johan missade aldrig ett soundcheck.

Hur som helst kommer jag ihåg när jag, en vanlig eftermiddag, stötte ihop med Hempo på vår gemensamma managers kontor. Då spelade Hempo för tillfället med John Norum. Vi började prata om inspelningen av Burnin’ Rock och Hempo berättade med stor inlevelse hur det gick till ute i den stora världen. Efter ungefär den tolfte tagningen av låten Hot Legs Black Stockings, visade producenten Max Norman sin glädje genom att göra tummen upp där inne i kontrollrummet. Han böjde sig fram mot mikrofonen på mixerbordet så att Hempo skulle höra honom i lurarna:

”That was very good, Hempo."

Hempo pustade ut. Norman fortsatte:

”Now, gimme a better one.”

Som sagt, Hempo Hildén

 

JOHAN:

För några veckor sedan upptäckte Magnus en oväntad peak i antalet läsare av vår blogg. Först trodde vi att det berodde på att intresset för vårt bokprojekt helt enkelt hade ökat. Men eftersom antalet läsare återgick till det normala redan veckan därpå, började vi fundera på vad som hade hänt.

 

MAGNUS:

Kanske fanns det något särskilt sökord som skapat trafik till sidan – en inte helt oviktigt parameter i dagens kamp om antalet träffar.

 

JOHAN:

Vi behövde inte läsa mer än rubriken för att bilda en stark misstanke. Där hade vi klart och tydligt skrivit: ”Håll Guantanamo på avstånd”. Vi kanske borde börja flörta med sådant som inte har med oss att göra överhuvudtaget. Allt för att få fler att besöka bloggen.

 

MAGNUS:

Ja, varför inte? Vi kanske skulle byta inriktning och försöka kliva upp på en högre nivå. Ett exempel på hur det skulle kunna se ut är det (i skrivande stund) senaste inlägget på den mest besökta sidan på Blogg.se:

”Hello! ♥
Jag är i skolan just nu! Har haft lunchrast för ett tag sedan och nu sitter jag i lektionssalen, ska strax påbörja ett nytt kapitel i Biologi! ..Kul! (Ja, det är kul!) Senare idag måste jag åka in till stan och handla lite saker. T.ex strumpor!.. Alltså jag förstår inte var alla mina strumpor tar vägen, det känns som att dem bara försvinner! Just nu går jag runt i ett par strumor som ej hör ihop! Hihi. :s”

 

JOHAN:

Fantastiskt! Visserligen är tanken att alla sorters människor ska kunna ha glädje av vår kommande bok. Men vid närmare eftertanke finns ju ändå en anledning att tro att boken i första hand kommer att intressera dem som gillar kultig rockmusik och har en nära relation till det svenska 80-talet. Jag föreslår att vi smyger in trummisen i Trash. Alla som av någon anledning googlar honom nuförtiden är hyfsat nära vår primära målgrupp.

 

MAGNUS:

Ingen dum idé. För övrigt är det på sin plats att nämna hur snuskigt bra han spelar på Burning Rock. Hur som helst, nu återstår det att se om taktiken kan locka till sig nya läsare. I så fall, vilket djupsinnigt inlägg de kommer att hitta.

 

JOHAN:

Hösten 1985 spelade Yale Bate in sin andra demotejp – den första med hela bandet. Vi hittade inte Bob Ezrins nummer i telefonkatalogen så Magnus Frykberg fick återigen axla rollen som producent. Resultatet blev hela sex låtar.

 

MAGNUS:

Absolut inget ont om Frykberg. Han var makalöst musikalisk. Men vi ville så gärna chocka världen med att spela in en ny Kiss Destroyer.

Låtarna var mycket olika varandra. Det var typiskt för Yale Bate vid den här tiden. Vi vägrade att fastna i ett specifikt hårdrockfack. Ett gig eller en inspelning med oss skulle vara en totalupplevelse.

 

JOHAN:

I snabb takt avverkade vi en metall-rökare med kyrkorgel i versen och konstiga tempoändringar, en smörig ballad, ett instrumentalt verk med ett långt gitarrsolo och därefter två lite glammigare rocklåtar med fotbollskörer i refrängerna.

Men vi inledde med Magnus låt Dance To The Boogie. Det var AC/DC rakt av. Den byggde på ett enkelt riff i A och hade en refräng som inleddes med frasen ”Bang your head”.

Lät det bra? Nja, vi kan väl säga att Yale Bates storhetstid fortfarande låg framför oss. Men det var genomtänkt. Väldigt genomtänkt.

 

MAGNUS:

Ett av Johans bidrag till den andra demotapen skrevs efter en gemensam kväll framför TV:n. Vi satt och tittade på en trist westernrulle och snart skulle Johan få titeln till sin nya låt alldeles gratis. En dammig cowboy visade plötsligt sin respekt för ett iögonfallande kjoltyg genom kommentaren ”she’s a hell of a lady”.

Det lät tufft och rockigt. Dessutom var det en slags flört med ockultism som gjorde oss lite obehagliga. Black Sabbath light.