Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

 

 

 

MAGNUS:

Ironiskt nog var Andy den av oss som kände Pontus allra bäst och visste hur mycket skickligare han var. Dessutom var Andy väl bekant med Pontus arbetskapacitet. De hade spelat i samma hockeylag tillsammans sedan 10-årsåldern och Andy förstod att han inte skulle få tillbaka platsen som bandets basist så länge han konkurrerade med Pontus.

 

JOHAN:

Att Pontus hade svårt att anamma våra glammiga inslag var oroande. Men å andra sidan hade det blivit dags att spela in en ny demo och vi var i behov av musikalisk utveckling. Till skillnad från Andy var Pontus ödmjuk, pålitlig och lärde sig snabbt de nya låtarna.

 

MAGNUS:

Med tanke på Andys tidigare nonchalanta inställning och den situation han nu befann sig i, förväntade sig nog de allra flesta att han skulle börja leva som Johnny Thunders och därefter lägga av. Men då hände plötsligt något mycket oväntat. Istället för att se dekadent på saken, tog han sig snabbt i kragen och fick kontakt med ett hårdrockband från en helt annan del av stan.

 

JOHAN:
Det gick inte att komma ifrån – skillnaden var påtaglig med en riktig basist i bandet. Särskilt mina solon lät mycket bättre eftersom de nu kunde luta sig mot en helt annan stomme. Och det var viktigt, eftersom jag någon gång i framtiden tänkte pryda omslaget på Guitar Player.

 

MAGNUS:

Andy provspelade och fick platsen. Flera dagar i veckan satte han sig på bussen ute på Lidingö, tog tunnelbanan från Ropsten, klev av vid T-centralen, gick trapporna ner till den blå linjen, bytte tåg och fortsatte ut till replokalen i Rinkeby. Eftersom Andy, särskilt på den här tiden, var en av de mest rastlösa människor man kunde tänka sig, fördrev han tiden på tunnelbanan med att packa upp sin bas och sätta sig och öva innan han äntligen var framme. En märklig förvandling var ett faktum.

 

JOHAN:

Trots diverse imagemässiga meningsskiljaktigheter, var allting frid och fröjd. Det var egentligen bara ett problem. Hur skulle vi bli av med Magnus?

 

Om Tony bara visste vad han betytt för ett glammigt
hårdrockband från Lidingö (Sweden).

 

JOHAN:

En stor del av våren 1986 ägnades åt att omvandla Pontus från en vanlig hårdrocksdiggande Lidingösnubbe till en glammig värsting. Det var sannerligen inte enkelt. Pontus delade vår musiksmak och han tyckte det var kul att spela med oss. Men han var helt enkelt inte grabben som trivdes i kråsskjortor och smink. Vad var det för fel på gympadojor och blå jeans?

 

MAGNUS:

Pontus var och är en riktigt jordnära och reko grabb. Så mycket mer kan man egentligen inte begära av en kompis. Men kanske var det just det som var problemet. Det kan låta konstigt, men ofta handlar rock ’n’ roll om att försöka framstå som coolare än vad man egentligen är. Det är fullständigt normalt. Men just på den punkten var Pontus allt annat än normal.

 

JOHAN:

Det var som vanligt Magnus som beslutade om vad Pontus skulle ha för artistnamn. Efter moget övervägande meddelades att Tommy Alva var perfekt. Jag antar att han låtit sig inspireras av Tommy Lee i Mötley Crüe. Och Magnus var väldigt noga med att vi skulle uttala namnet ”Tammie” med tydliga amerikanska diftonger. Pontus sa inte ett ljud, men vi såg i hans blick att han inte tänkte uttala sitt nya namn över huvud taget.

 

MAGNUS:

I vanlig ordning har Johan missat en viktig poäng. Tommy Lee var visserligen en ruskigt skön trummis, men det var inte därifrån namnet togs. Som förebild stod istället Tony Alva – en av 70-talets stora skateboardikoner. Hans eget brädmärke slog dessutom knock på mig som redan då var en sucker för grafisk estetik.

 

JOHAN:

Debutgiget med Tommy Alva på bas, skedde efter veckor av hårt jobb med att få honom att acceptera en märklig mockaskjorta med långa fransar. Därmed återstod bara kajalpennan och en tuperad kalufs och – voilà – en fullfjädrad rockstjärna!

 

MAGNUS:

Jag minns att Pontus – förlåt, Tommy Alva – inte spelade ett enda fel på den där konserten. Men vad hjälpte det när han efter sista låten sprang in logen för att byta om och gnugga bort sminket så snabbt han kunde.

 

 

JOHAN:

Mick Mars är ett bra exempel. Ingen kan ens med lite god vilja kalla honom för en bra gitarrist. Men samtidigt går det ju inte att tänka sig Mötley Crüe utan honom. Vem hade kunnat ersätta Mick Mars? Yngwie Malmsteen? Crüe hade aldrig blivit sig likt med en riktig gitarrist.

Yale Bate hade lite av detta problem. Andy var en cool basist. Dessutom var han en av våra bästa vänner. Men han kunde inte lira. Han var grabben som älskade att tillhöra ett band – men som aldrig övade och alltid lämnade replokalen före alla andra. Till slut fick vi nog. Jag och Jakob enades om att Andy måste bort. Pontus Egberg, som numera tillhör The Poodles, var redan tillfrågad som ersättare. Frågan var bara hur vi skulle övertyga Magnus om saken.

 

MAGNUS:

Till skillnad från Johan och Jakob, tyckte inte jag att Andy var ett så kallat problem. Jag var helt övertygad om att han skulle växa med uppgiften och jag vägrade att gå med att han skulle sparkas ut. Men jag överöstes med argument som gjorde att jag till slut kapitulerade. Och eftersom jag var den som var närmast kompis med Andy, tog jag på mig den otacksamma uppgiften att meddela vad som hade bestämts. Det var mycket plågsamt och jag kände mig tvingad att bryta mot en klassiskt, etisk regel. Jag gjorde slut på telefon.

 

JOHAN:

Med Pontus som ny medlem hade vi äntligen en av Lidingös bästa basister i bandet. Därmed återstod bara ett problem. Pontus gillade inte alls vår glammiga stil. Smink och scenkläder var inte att tänka på. Det kanske inte var så genomtänkt, trots allt.

 

MAGNUS:

Smart drag, Johan.

 

JOHAN:

Förra veckans tips följs nu upp av tre nya underbart stinkande genvägar in i rockrebellernas värld.

 

MAGNUS:

Och bli inte ledsen om du inte uppfyller alla regler och krav. Det går att reparera. Kom ihåg att det aldrig är för sent att ha en dålig barndom.

 

MAGNUS & JOHAN:

 

4. Bussen

 

Att sitta på bussen är en tämligen enkel men ack så ädel konst. De bästa platserna finns långt bak. Ta gärna upp två platser på en gång och försök även att trycka upp knäna mot ryggstödet framför. Det är väldigt obekvämt men ser tufft ut. Om det dyker upp en polare så hälsar du med en lätt nick och ett överlägset ryck i ena mungipan.

Får du syn på en producent eller musikjournalist som sitter och trycker någonstans i mitten, samtidigt som det inte finns några balla platser kvar där bak, bör du överväga att stiga av.

 

Så lyckades Yale Bate i denna disciplin:

Denna uppgift löstes med bravur. Det var otänkbart att sitta någon annanstans. Bussens bakre regioner kunde ibland förvandlas till en fritidsgård i miniformat. Det var vår värld där andra människor, som inte ansträngde sig för att vara stöddiga, inte hade access.

 

5. Litteratur

 

Böcker borde utplånas för alltid. Denna bergfasta regel drabbas dock av ständiga överträdelser. Men det går inte att komma ifrån att om du ska lyckas med din ”fuck-you-attityd” måste du vänja dig vid att skita i allt som är nyttigt och viktigt här i livet. Om du nu prompt måste läsa en bok, bör du välja en tragisk biografi som beskriver ett liv som antingen inte är särskilt sant, alternativt långt mycket mer dekadent än du skulle klara av. Boken om Yale Bate kommer aldrig att platsa. Lägg absolut inga pengar på den.

 

Så lyckades Yale Bate i denna disciplin:

Här åker vi på en rejäl dos minuspoäng. De flesta i bandet slukade en hel del litteratur. Böcker analyserades inte sällan på repen. Och från tidig ålder spenderade några av oss till och med åtskilliga timmar på diverse bibliotek.

 

6. Sport

 

I grunden är sport töntigt. Helt enkelt därför att det inte rimmar med föreställningen om den snabba vägen till undergång som är så viktig för att vinna respekt. En vältränad och sund kropp har sällan glädjen att kunna dö tidigt och bli ett vackert lik. Men även här går meningarna isär. Och det finns många exempel på rockstjärnor som älskar sport. Några av dem har till och med syndat ordentligt och varit lovande idrottare i ett tidigare liv.

 

Så lyckades Yale Bate i denna disciplin:

Här uppstår en klassisk fifty-fifty-situation. Magnus och Andy var bandets sportfånar samtidigt som Johan och Jakob inte brydde sig det minsta. Men en gång ville Johan trots allt ”bevisa” att han hade koll och berättade stolt och världsvant att hans favoritlag i fotboll var Modo.