Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

 För vilken gång i ordningen någon pajas spiller ut sin dricka, är omöjligt att fastslå.

Men en sak är säker – den nakna pappershållaren vittnar om att det inte är premiär.

MAGNUS:

Att skriva en bok om ett virrvarr av saker som hände för ganska länge sedan, kräver planering struktur och en rejäl dos research. I syfte att låta alla bandmedlemmarna komma till tals och bidra med olika minnen, ordnade vi därför en träff.

    I vår vildaste fantasi trodde vi att det var en bra idé. Men glöm det!

    På nolltid förvandlades alla fem till sina gamla roller i bandet. Enda skillnaden från förr var att vi under alla dessa år av så kallad mognad blivit värre. Och tyvärr finns det ingenting av värde att rapportera från träffen.

    Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har varit på en ”tillställning” där så många glas med vin, sprit och öl spillts ut – det ena klumpigare än det andra. Det hade varit fullt förståeligt om vi befunnit oss på en svettig fest med 50 dansande tonåringar. Men vi var fem stillasittande medelålders män som skulle upp och jobba dagen efter.

JOHAN:

Jag håller Andy ensamt ansvarig till att kvällen urartade. Det var ju han som hade köpt Jack Daniel’s. Vad tänkte han egentligen på?
Det är ju visserligen klassisk rock n roll-dricka (precis som att alla rockare med heder skulle röka Lucky Strike) – men det var samtidigt något som vi aldrig kom i närheten av i tonåren.

    Vi drack alltid Star gin (billigare än Gordons). Och rökte Marlboro. Rock n roll på svenska...

MAGNUS:

När jag kom hem sent på natten upptäckte jag att jag inte hade några strumpor på mig. Efter en stunds fundering mindes jag att jag, ganska tidigt under kvällen, tagit av mig dem eftersom jag tvingats kladda runt på det blöta golvet där i Andys lägenhet på Östermalm.

    Strax innan midnatt började grannarna att klaga. Några av oss var okänsliga nog att besvara elden med att greppa en gitarr och bege sig ut i trapphuset för att knacka dörr och dra några låtar.

    Dessutom: På klassiskt manér hann i stort sett alla bli irriterade eller förbannade under kvällen.

    Jag själv blev grinig när jag insåg att den här kvällen var totalt värdelös ur litterär synvinkel.

    Johan lackade ur när han aldrig fick tala till punkt (vilket han själv aldrig lät någon annan göra).

    Jakob hade ingen som helst förståelse för att jag inte ville dela taxi med honom.

    Andy fick spelet när han insåg att hans designade bord i ljus, obehandlad björk var på väg att förstöras av alla vinfläckar.

    Christian var den enda som höll ett balanserat humör. Men det hade varit lätt att ändra på om någon av oss börjat prata skit om reverb*.

    Mitt i all bedrövelse fick vi ändå chansen att garva oss närmast harmynta.

    Det är väl ändå "that's what friends are for"?

* Reverb är en ljudeffekt som skapar ett konstgjort rum med dess efterklang.

Andy Clarke som vi var vana att se

honom – en hypokondrisk fanbärare

både i replokal och på turné.

Var det inte stafylokocker, var det

alltid något annat.

Jake Samuel, ständigt upptagen

med att öva arga metal-moves inför

kommande festivaler.

Chris Di Neen, cirka en halv sekund

efter att ytterligare ett glas har välts

omkull. Andy försöker ingripa, men

förgäves.

Johans anteckningsbok. Inte ens de

få rader som skrevs under kvällen,

kunde vara säkra på att klara sig

från att bli vanställda av rödvin.