Håll Guantanamo på avstånd
”Du måste öva på Sus4-ackorden, ungjävel.”
JOHAN:
Jag har ägnat merparten av mitt yrkesliv åt idrottsforskning. En ständigt återkommande fråga är den så kallade föräldrapressen, det vill säga olika former av stress och negativa effekter hos barn och ungdomar till följd av deras föräldrars stränga krav och höga förväntningar på idrottsliga prestationer.
MAGNUS:
Gäsp...
JOHAN:
Utifrån ett rockmusikerperspektiv är detta alltid lika märkligt. Yale Bate var definitivt en elitsatsning. Vi repade nästan varje dag efter plugget. Därtill spenderade vi oändlig tid med att öva på våra respektive instrument (ja, åtminstone jag), gigga och jobba i studio. Våra föräldrar tyckte naturligtvis att det var kul. Ibland kom de även och såg våra spelningar. Men hade de varit mer aktiva än så hade vi nog lagt av allihop. Jag menar: hur kul vore det att spela hårdrock om morsan plöjde stans second-handbutiker efter snygga kråsskjortor eller om farsan förde protokoll på att jag övade mina skalor tillräckligt?
Rockmusik är bra på det sättet. Det krävs hårt jobb för att bli bra. Samtidigt bygger rock på en sorts naturlig distans till föräldragenerationen eftersom deras musiksmak alltid per definition är mossig och förlegad.
MAGNUS:
Mycket ska man höra. Johan säger säkert tankeväckande saker. Men lever han som han lär? De första fyra ord som hans son, Elton (bara sug på det namnet), uttalade var typ ”mamma”, ”pappa” och ”Hanoi Rocks”. Och det första klädesplagg som Johan köpte till sin andra son, Adam (inte fullt lika förpliktande), var en T-shirt med ett stort Led Zeppelin-märke.
Föräldrapress var ordet, sa Bull.
