Möte med Europes manager (del 3)
MAGNUS:
Erdtman stängde av kassetten och sa:
”Jag gillar er inställning och ni har talang. Men ärligt talat är ni inte i närheten av ett skivkontrakt än. Och hur gärna jag än skulle vilja kan jag inte jobba för er i alla fall. All min tid går åt till Europe.
JOHAN:
Typiskt. Mina värsta farhågor besannades. Det här kunde vara den skoningslösa dödsstöten för bandets framtid.
MAGNUS:
Erdtman fortsatte:
”Och ibland undrar jag vad jag sysslar med när jag kunde sitta på ett stort skivbolag och jobba med artister som man vet funkar. Varför slita ihjäl sig på ett osäkert kort när man kan dra in miljoner på Bruce Springsteen? Men vi säger så här. Jag håller gärna kontakten med er och ser vad som händer i framtiden. Okay?”
JOHAN:
Vid närmare eftertanke borde vem som helst inse att vi faktiskt hade fått beröm. Självaste Thomas Erdtman hade sagt att vi skulle höras framöver. Nu gällde det att avluta mötet på ett snyggt sätt – och därefter dra hem och öppna champagnen. Sa han inte att vi hade talang? Hade han inte spelat luftgitarr, kanske?
Jag vände mig mot Magnus och räknade med att han skulle säga något avslutande coolt om våra stora ambitioner och storstilade framtidsplaner. Men Magnus reste sig långsamt upp, blåste bort luggen ur ögonen och vände sig därefter mot Erdtman med en min full av förakt och sa kort och gott:
”Springsteen är en sopa.”
Ridå.
Det var första och sista gången vi träffade Thomas Erdtman. Ungefär ett år senare släpptes The Final Countdown.
MAGNUS:
Även om jag idag gillar Springsteen, så står jag för vad jag sa. 1985 tyckte jag att Bruce Springsteen var bland det tråkigaste man överhuvudtaget kunde lyssna på. Han var bara en i mängden av de där oerhört intetsägande artisterna som kom till Sverige för att göra en meningslös sommarkonsert på Ullevi. Han var en av de där artisterna vars publik egentligen inte var intresserad av musik. Deras obefintliga skivsamlingar bekräftade denna fördom.
