Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

MAGNUS:

Ironiskt nog var Andy den av oss som kände Pontus allra bäst och visste hur mycket skickligare han var. Dessutom var Andy väl bekant med Pontus arbetskapacitet. De hade spelat i samma hockeylag tillsammans sedan 10-årsåldern och Andy förstod att han inte skulle få tillbaka platsen som bandets basist så länge han konkurrerade med Pontus.

JOHAN:

Att Pontus hade svårt att anamma våra glammiga inslag var oroande. Men å andra sidan hade det blivit dags att spela in en ny demo och vi var i behov av musikalisk utveckling. Till skillnad från Andy var Pontus ödmjuk, pålitlig och lärde sig snabbt de nya låtarna.

MAGNUS:

Med tanke på Andys tidigare nonchalanta inställning och den situation han nu befann sig i, förväntade sig nog de allra flesta att han skulle börja leva som Johnny Thunders och därefter lägga av. Men då hände plötsligt något mycket oväntat. Istället för att se dekadent på saken, tog han sig snabbt i kragen och fick kontakt med ett hårdrockband från en helt annan del av stan.

JOHAN:
Det gick inte att komma ifrån – skillnaden var påtaglig med en riktig basist i bandet. Särskilt mina solon lät mycket bättre eftersom de nu kunde luta sig mot en helt annan stomme. Och det var viktigt, eftersom jag någon gång i framtiden tänkte pryda omslaget på Guitar Player.

MAGNUS:

Andy provspelade och fick platsen. Flera dagar i veckan satte han sig på bussen ute på Lidingö, tog tunnelbanan från Ropsten, klev av vid T-centralen, gick trapporna ner till den blå linjen, bytte tåg och fortsatte ut till replokalen i Rinkeby. Eftersom Andy, särskilt på den här tiden, var en av de mest rastlösa människor man kunde tänka sig, fördrev han tiden på tunnelbanan med att packa upp sin bas och sätta sig och öva innan han äntligen var framme. En märklig förvandling var ett faktum.

JOHAN:

Trots diverse imagemässiga meningsskiljaktigheter, var allting frid och fröjd. Det var egentligen bara ett problem. Hur skulle vi bli av med Magnus?