Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

 

MAGNUS:

Veckans inlägg, är startskottet på en miniserie som kommer att dyka upp då och då här på sidan. Det kommer i första hand handla om andra musiker. Det kan vara idoler, kollegor eller helt enkelt de där jävlarna som på olika sätt gjort intryck på oss.

 

JOHAN:

Givetvis väljer vi att ägna debuten åt en riktig hjälte: Lars Johan Yngve Lannerbäck – mer känd som virtuosen Yngwie Malmsteen.

I Stockholms musikkretsar var namnet Yngve välkänt långt innan han slog igenom på allvar. Inte minst Magnus tjatade alltid om att det fanns en gitarrist som var snabbare än självaste John Norum.

 

MAGNUS:

Jag hade själv aldrig hört Yngve spela eftersom varken jag eller någon av mina vänner lyckats skaffa plattorna med Steeler och Alcatrazz, där Yngve spelade. Men i min jakt på att nå stjärnorna träffade jag ständigt olika rockmusiker från Stockholms undergroundvärld, som kände Yngve och kunde vittna om hur vidrigt skicklig han var.

Dessutom hade jag sett en kort artikel om honom i ett av mina gamla nummer av Guitar Player (februari 1983). Ibland har jag tänkt på just den där tidningen. Men hur jag än har letat, har jag inte kunnat hitta den.

 

JOHAN:

En dag visade Magnus mig ett nummer av Guitar Player. Det visade sig att Yngve skickat in en demo och fått ett fint omnämnande i deras talangserie ”Spotlight”. Det kändes overkligt att en svensk 19-åring kunde få beröm i amerikansk gitarrpress.

 

Guitar Player Magazine – februari 1983. I kolumnen ”Spotlight” presenterades
en stor begåvning som bodde på Lundagatan 39 i Stockholm i Sverige.

 

 

MAGNUS:

Jag hade som sagt inte hört Yngve spela. Men däremot hade jag märkligt nog hört en av hans låtar. För i ett av mina tidigare band, spelade jag tillsammans med en gitarrist som hette Afro Santunione. Han var lillebror till Franco som i sin tur spelade med Glory Bells Band och några år senare skulle ”Fralle” även återfinnas i Electric Boys.

 

JOHAN:

Jag tog med mig tidningen hem och läste artikeln säkert 100 gånger, särskilt omdömet om att ”Yngwie ”could very well be one of the most exciting new rock guitarists around”.

 

MAGNUS:

Kvällen då Afro provspelade, brände han av hela sitt register. Vi höll på långt in på natten och Afro briljerade med det ena Michael Schenker/Ace Frehley/Eddie Van Halen-solot efter det andra.

Plötsligt kom Yngve på tal och jag frågade Afro om han visste något om honom. Afro tog ett bloss på cigarretten, greppade sin bruna Gibson Explorer och började spela något fullständigt obegripligt. Jag hade aldrig hört något liknade.

 

JOHAN:

När soloplattan Yngwie J. Malmsteen’s Rising Force släpptes 1984, beordrade Magnus mig att omedelbart införskaffa ett exemplar.

 

MAGNUS:

Ja, vad skulle jag göra? Själv hade jag inte råd eftersom jag just köpt mig en skitball dödskallering i silver.

 

JOHAN:

Jag tog ledigt från plugget och drog in till stan.

 

MAGNUS:

Stopp ett tag, Johan. ”Tog ledigt”, säger du. Men din mamma lär ju knappast ha lämnat in en regelrätt ifylld ansökan till rektorn.

 

JOHAN:

Låt mig få tala till punkt.

Samma eftermiddag sammanstrålade vi hemma hos mig och lyssnade. Vi tittade på varandra och började skratta. Gitarrspelet var osannolikt.

 

MAGNUS:

När vi kommit fram till plattans tredje spår, kände jag omedelbart igen det som Afro hade spelat upp i replokalen. Det var för bra för att vara sant – här kom låten som Afro hade hört på en tidig konsert i Stockholm och memorerat på rent gehör och som nu alltså fanns med på den första soloplattan av Yngwie Malmsteen.

Låten var ”Now Your Ships Are Burned”.

 

 

JOHAN:

Magnus, det är synd att din Guitar Player försvunnit.

 

MAGNUS:

Kul. Tänkte just fråga om jag skulle få tillbaka den någon gång.

 

JOHAN.

Tyvärr, men bilden här på sidan, är inte från ditt specifika exemplar. Det är mitt, som jag skaffade vid ett senare tillfälle.

 

MAGNUS:

Visst. Men då kanske jag skulle kunna få låna ”din” tidning?

 

JOHAN:

Skulle inte tro det.