Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

 

 

MAGNUS:

Det är bara att konstatera faktum: vi har blivit slöare med åren. Vi har därmed bestämt oss för att stämpla ut för den här säsongen.

I mitten på 80-talet, däremot, hade vi varken vett eller intelligens att ens kunna stava till ledighet. Vi brukade repa på nyårsdagen – almanackans bakfullaste dag.

 

JOHAN:

Apropå bakfull. När vi är tillbaka med nästa inlägg, måndag 4 januari 2010, ska vi redovisa lite av innehållet i Magnus julklapp som han skickade till sin mamma och familjen i USA, vintern 1985. Han ville i all ”välmening” visa hur det stod till här hemma i Sverige.

 

MAGNUS & JOHAN:

Tills dess: Sill och nubbe och kinapuffar till alla.

 

 

JOHAN:

Jörgen – polare och råddare, kom farande nedför trappan som ledde ner till logen under den stora scenen i Källängens skola.

”Det är helt sjukt. Nästan fullt och det står fortfarande folk utanför som vill in.”

Vi tog det med en nypa salt. Den relativt stora matsalen rymde hundratals personer och att fylla den, vore att hoppas på lite för mycket. Inte ens Reeperbahn hade lyckats med det när de hade spelat här på en festival två år tidigare.

Jörgen fortsatte upphetsat:

"Ni måste skjuta fram spelningen en kvart eller nåt, så att alla kommer in innan ni börjar.”

Jag tittade på Magnus. Han skakade bara på huvudet.

 

MAGNUS:

Ur högtalarna däruppe dånade I Wanna Be Somebody med WASP. Det var den näst sista låten på blandbandet jag spelat in. Det började bli dags.

 

JOHAN:

Att be Magnus komma med några ändringar i programmet nu, var fullständigt lönlöst.

”Du får be vakterna snabba på i dörren. Vi kör om fem minuter”, sa Magnus.

Inledningen blev magnifik. När ridån drogs isär, hade vi gömt oss bakom lagerhyllorna längs bak på scenen. Det enda som syntes var trummorna i mitten av scenen och de svarta draperierna som hängde över den långa väggen av hyllor.

Sedan började introt Also Sprach Zarathustra – känt från Stanley Kubriks film 2001: A Space Odyssey.  Det var signalen för Jakob att klättra upp på trumpodiet. Från mitt trånga gömställe såg jag honom ställa sig på trumpallen och snurra med trumpinnarna. Därefter drog han igång pukvandringen som inledde vår öppningslåt London After Midnight.

Och det bästa av allt: När jag kom ut på scenen såg jag att Jörgen inte hade överdrivit. Det var knökfullt.

 

MAGNUS:

Samtidigt som jag brände av de första rökbomberna, kastade sig Johan och Andy fram igenom några slitsar i draperierna. Därefter skulle jag, som siste man, springa in på scenen. Effekten blev total. Mitt enda misstag var att inte kunna låta bli att stirra rakt in en av de exploderande magnesiumbomberna där ute. Det tog mig säkert två låtar innan jag blev kvitt eldkloten som flög omkring varje gång jag blinkade.

 

 

 

JOHAN:

Förutom att Andy drog av en sträng i sista låten, finns tyvärr inga skandaler eller fadäser att rapportera.

 

MAGNUS:

Nej, det stämmer. Vi fick strålande recensioner i Dagen Nyheter. Och morgonen därpå hade vi två nya spelningar inbokade. Tråkigt nog, gick allt som en dans.

Jakob prickade inte en stackars tjej i ena örat när han kastade ut sina trumpinnar.

Johan behövde inte uppleva skräcken av att få syn på två av brandförsvarets rökdykare, plötsligt stå bredvid hans förstärkare.

Andy grämde sig inte över att det var TV-sändning, ackompanjerat av ett praktfullt, handlöst magplask mot scengolvet.

Och jag själv lyckades inte med konststycket att röja för mycket med stativet och slå ut en bit av ena framtanden med micken.

Allt detta hände vid helt andra tillfällen.

Men det får boken ta hand om.

 

MAGNUS:

Debutgiget den 9 november 1985 närmade sig. Våra förberedelser intensifierades.

Hela tanken med att inte spela på ett väl inkört rockställe i stan, utan i en matsal med en stor scen ute på Lidingö, var att få total kontroll på hela evenemanget – allt från utformningen av showen till alla ekonomiska detaljer. Men det fanns naturligtvis en baksida. Vi var samtidigt tvungna att ansvara för precis allting helt själva. Inget fick gå fel. Och det började bli dyrt. Väldigt dyrt.

 

JOHAN:

Ett stort arbete ägnades åt själva scenbygget. Magnus hade fått låna ett gäng hyllor från lagret på hans farsas jobb. Tanken var nu att klä dessa med svart tyg och därefter placera dem som en vägg framför våra förstärkare och all annan elektronik.

I övrigt var ingen detalj för liten. Som exempel irriterade sig Magnus över min gula gitarrsladd. Den var verkligen ful, men jag hade inte råd att köpa en ny. Magnus löste det genom att göra sladden randig med lite svart tejp. Jag invände att den såg ut som en avlång AIK-halsduk.

”Nej, nu är den cool. Ser ut som Mick Mars kabel ungefär”, sa Magnus belåtet.

 

MAGNUS:

Vi trasslade med ansökningsblanketter uppe på kommunkontoret. Vi hyrde ljud och ljusrigg med tillhörande tekniker. Vi tjatade på polare som kunde ställa upp som råddare. Vi åkte runt på nätterna och satte upp affischer. Vi anställde egna vakter. Vi hyrde lastbilar på OK för att frakta all utrustning.  Vi designade och tryckte upp egna biljetter. Och så vidare och så vidare. Jag hade inte kunnat föreställa mig vilket slit som skulle krävas. Dessutom började det kännas extra tungt eftersom vi hittills sålt alldeles för få förköpsbiljetter.

 

JOHAN:

När det var en vecka kvar ringde Magnus till Dagen Nyheters bilaga Runt Stan. Och utan att blinka, meddelade han att Yale Bate skulle göra något som aldrig tidigare gjorts på Lidingö.

”En rockkonsert är väl inte så himla nytt”, hånade journalisten.

”Nej, men en bra rockkonsert”, svarade Magnus.

Redaktionen gillade hans attityd och skrev omgående en artikel.

 

MAGNUS:

Tidningen kom ut torsdagen 7 november. Senare samma kväll hade vi sålt slut på närmare hälften av biljetterna. Vi trodde knappt att det var sant. Skulle det bli fullsatt?

 

JOHAN:

Fredagen den 8 november spenderade jag och Magnus i hans lilla etta i Skärsätra. Vi käkade pizza, drack cola och laddade inför morgondagens spelning. Magnus plockade fram en C60-kassett och meddelade stolt att den skulle sättas på exakt en timme innan ridån gick upp. Det visade sig att han i detalj planerat hur olika låtar skulle spelas i en specifik ordning för att skapa precis rätt stämning när det var dags att kliva upp på scenen. Ljuset i lokalen skulle släckas ned när sista ackordet ebbat ut från AC/DC-låten There’s Gonna Be Some Rockin’.

 

MAGNUS:

Håll i hatten.

JOHAN:

Hösten 1985 ägnades åt förberedelser för Yale Bates debutspelning. Naturligtvis ville vi alla att det skulle bli ett riktigt bra gig. Men med Magnus i bandet, sattes ribban betydligt högre än så. Jag vill inte kalla det hybris – men troligtvis är Magnus en ättling till Napoleon Bonaparte. Nu skulle världen erövras.

 

MAGNUS:

Hybris är nog, trots allt, en korrekt benämning.

 

JOHAN:

Redan tidigt på hösten sattes låtlistan. Därefter ägnade vi varje rep, fem gånger i veckan, åt att köra igenom hela giget – gång på gång. Scenkläder syddes upp och alla släktingar och bekanta som kunde hantera nål och tråd ombads att hjälpa till. En särskild fotosession för att ta fram promotionsmaterial anordnades.

Nu fattades bara ett bra ställe att spela på. Varje gång ämnet kom på tal, sa Magnus lugnt att han höll på att undersöka saken.

 

MAGNUS:

När jag såg vår första spelning framför mig, fantiserade jag inte i första hand om det geografiska läget, utan snarare om alla de oväntade möjligheter som kunde chocka en publik.

 

JOHAN:

Magnus kom ner till replokalen med ett papper i handen. Det var något slags underskrivet kontrakt som bekräftade var och när vår första spelning skulle äga rum. Vi övriga i bandet tittade på varandra. Vad hade han nu hittat på? Skulle vi debutera på någon cool klubb inne i stan? Ritz eller Studion? Grymt!

 

MAGNUS:

Jag har full förståelse för att de andra till en början blev besvikna.

 

JOHAN:

Först kändes Magnus idé lite oväntad för att komma från en rocksångare med storhetsvansinne: matsalen i Källängen skola. Va fan! Det var ju mitt gamla högstadieplugg. Fast vid närmare eftertanke förstod vi att det var just de högt flygande drömmarna som faktiskt låg till grund för beslutet.

Vi började långsamt fatta vad som var på gång.

 

 

 

Ett gungande litet mästerverk

 

MAGNUS:

Vi kan nu konstatera att Hempo Hildén inte bidrog med någon draghjälp. Antalet läsare låg på ungefär samma nivå som vanligt.

Men vi skulle ändå vilja ta tillfället i akt att hänga oss kvar vid denna trumslagare ett tag till. I en tid där i princip alla svenska hårdrockband trånade efter syntljudet i Europes låt Carrie, släppte Hempo, tillsammans med bandet Trash, en av Sveriges bästa rock ’n roll-plattor någonsin.

 

JOHAN:

Jag minns att vi såg Trash spela i matsalen på Torsviks mellanstadieskola på Lidingö en senhöst, troligen 1988. Det var samma kväll som Paul McCartney skulle spela i Stockholm (antagligen på Hovet men det kan även ha varit på ett nyöppnat Globen). Som extrem fan av Beatles sedan dagis så var det lite märkligt att jag istället valt att spana in Trash. Och inte blev det bättre av att Clara Kempff, trummis i Yeah Bop Station, dök upp innan Trash äntrade scenen och meddelade att McCartney hade varit kanon. Hon hade tydligen hunnit se båda spelningarna. Det är typiskt. Mitt starkaste minne från den kvällen handlar om en spelning som jag aldrig fick se.

 

MAGNUS:

Här undrar jag vad Johan egentligen pratar om. Ett eventuellt gig med Paul McCartney kunde aldrig ha varit tapeten, oavsett Trash eller inte. Jag är nämligen ganska säker på att vi själva hade en sen svartklubbsspelning den natten. Och Johan missade aldrig ett soundcheck.

Hur som helst kommer jag ihåg när jag, en vanlig eftermiddag, stötte ihop med Hempo på vår gemensamma managers kontor. Då spelade Hempo för tillfället med John Norum. Vi började prata om inspelningen av Burnin’ Rock och Hempo berättade med stor inlevelse hur det gick till ute i den stora världen. Efter ungefär den tolfte tagningen av låten Hot Legs Black Stockings, visade producenten Max Norman sin glädje genom att göra tummen upp där inne i kontrollrummet. Han böjde sig fram mot mikrofonen på mixerbordet så att Hempo skulle höra honom i lurarna:

”That was very good, Hempo."

Hempo pustade ut. Norman fortsatte:

”Now, gimme a better one.”

Som sagt, Hempo Hildén

 

JOHAN:

För några veckor sedan upptäckte Magnus en oväntad peak i antalet läsare av vår blogg. Först trodde vi att det berodde på att intresset för vårt bokprojekt helt enkelt hade ökat. Men eftersom antalet läsare återgick till det normala redan veckan därpå, började vi fundera på vad som hade hänt.

 

MAGNUS:

Kanske fanns det något särskilt sökord som skapat trafik till sidan – en inte helt oviktigt parameter i dagens kamp om antalet träffar.

 

JOHAN:

Vi behövde inte läsa mer än rubriken för att bilda en stark misstanke. Där hade vi klart och tydligt skrivit: ”Håll Guantanamo på avstånd”. Vi kanske borde börja flörta med sådant som inte har med oss att göra överhuvudtaget. Allt för att få fler att besöka bloggen.

 

MAGNUS:

Ja, varför inte? Vi kanske skulle byta inriktning och försöka kliva upp på en högre nivå. Ett exempel på hur det skulle kunna se ut är det (i skrivande stund) senaste inlägget på den mest besökta sidan på Blogg.se:

”Hello! ♥
Jag är i skolan just nu! Har haft lunchrast för ett tag sedan och nu sitter jag i lektionssalen, ska strax påbörja ett nytt kapitel i Biologi! ..Kul! (Ja, det är kul!) Senare idag måste jag åka in till stan och handla lite saker. T.ex strumpor!.. Alltså jag förstår inte var alla mina strumpor tar vägen, det känns som att dem bara försvinner! Just nu går jag runt i ett par strumor som ej hör ihop! Hihi. :s”

 

JOHAN:

Fantastiskt! Visserligen är tanken att alla sorters människor ska kunna ha glädje av vår kommande bok. Men vid närmare eftertanke finns ju ändå en anledning att tro att boken i första hand kommer att intressera dem som gillar kultig rockmusik och har en nära relation till det svenska 80-talet. Jag föreslår att vi smyger in trummisen i Trash. Alla som av någon anledning googlar honom nuförtiden är hyfsat nära vår primära målgrupp.

 

MAGNUS:

Ingen dum idé. För övrigt är det på sin plats att nämna hur snuskigt bra han spelar på Burning Rock. Hur som helst, nu återstår det att se om taktiken kan locka till sig nya läsare. I så fall, vilket djupsinnigt inlägg de kommer att hitta.

 

JOHAN:

Hösten 1985 spelade Yale Bate in sin andra demotejp – den första med hela bandet. Vi hittade inte Bob Ezrins nummer i telefonkatalogen så Magnus Frykberg fick återigen axla rollen som producent. Resultatet blev hela sex låtar.

 

MAGNUS:

Absolut inget ont om Frykberg. Han var makalöst musikalisk. Men vi ville så gärna chocka världen med att spela in en ny Kiss Destroyer.

Låtarna var mycket olika varandra. Det var typiskt för Yale Bate vid den här tiden. Vi vägrade att fastna i ett specifikt hårdrockfack. Ett gig eller en inspelning med oss skulle vara en totalupplevelse.

 

JOHAN:

I snabb takt avverkade vi en metall-rökare med kyrkorgel i versen och konstiga tempoändringar, en smörig ballad, ett instrumentalt verk med ett långt gitarrsolo och därefter två lite glammigare rocklåtar med fotbollskörer i refrängerna.

Men vi inledde med Magnus låt Dance To The Boogie. Det var AC/DC rakt av. Den byggde på ett enkelt riff i A och hade en refräng som inleddes med frasen ”Bang your head”.

Lät det bra? Nja, vi kan väl säga att Yale Bates storhetstid fortfarande låg framför oss. Men det var genomtänkt. Väldigt genomtänkt.

 

MAGNUS:

Ett av Johans bidrag till den andra demotapen skrevs efter en gemensam kväll framför TV:n. Vi satt och tittade på en trist westernrulle och snart skulle Johan få titeln till sin nya låt alldeles gratis. En dammig cowboy visade plötsligt sin respekt för ett iögonfallande kjoltyg genom kommentaren ”she’s a hell of a lady”.

Det lät tufft och rockigt. Dessutom var det en slags flört med ockultism som gjorde oss lite obehagliga. Black Sabbath light.

 

 

MAGNUS:

Okej, dags för några nördiga rader igen. Kanske inte så roligt för den som inte är fullt insatt. Men faktum är att nördigheten fungerande som en alldeles nödvändig medicin vid jämna mellanrum.

Antalet ägnade timmar åt rock ’n roll tog ofta sådana gigantiska proportioner att de flesta i ens omgivning tyckte att ”men nu får det väl för helvete vara nog”. Det handlade givetvis om föräldrar och andra släktingar, men även kompisar och till och med andra musiker. Detta faktum gjorde att man då och då faktiskt började fundera på vad man höll på med. Men det var då man tog hjälp av det som vi kallar Knock Out-låtarna. Det vill säga de låtar som slår en till marken redan första gången man hör dem. Som de nördar vi är, tar vi självklart tillfället i akt och rankar våra fem favoriter

 

JOHAN:

Här skulle man möjligen kunna tro att jag och Magnus har mognat med åren. Men när jag till exempel hör Michael Schenker stämpla igång wha wha-pedalen (givetvis live-versionen från Budokan), börjar jag återigen planera för en karriär i rampljuset. Hur lång tid kan den ta att odla fram en pudelfrissa igen?
Och Magnus är inte ett dugg bättre. Sätt på ”Secrets Of Steel” med Manowar och han är villig att sjunga för idoljuryn. På allvar.

 

MAGNUS:

1. Generation Landslide – Alice Cooper

2. Johnny The Fox Meets Jimmy The Weed – Thin Lizzy

3. Hotter Than Hell – Kiss

4. Out On The Tiles – Led Zeppelin

5. Over The Mountain – Ozzy Osbourne

 

JOHAN:

1. Runnin’ With The Devil – Van Halen

2. Victims Of The Future – Gary Moore

3. Doctor Doctor – UFO

4. Far Beyond The Sun – Yngwie Malmsteen

5. Death On Two Legs – Queen

 

 

JOHAN:

Vi har kommit till en av de mer komplicerade sakerna med att spela i ett hårdrockband på 1980-talet, nämligen artistnamn. Å ena sidan var artistnamn lika självklart som att sjunga på engelska och att varje låt skulle ha ett gitarrsolo efter andra refrängen. Å andra sidan fanns ett utpräglat förakt hos den icke förstående omgivningen. Dessutom gällde det att finna ett namn det gick att leva med för lång tid framåt. Vem vill närma sig femtio och fortfarande kallas för typ Kee Marcello?

 

MAGNUS:

Som sagt, artistnamn var en självklarhet, ja. Men bara för vissa. Några behövde helt enkelt inte. Och andra vågade inte. För oss var det aldrig något snack. Klart som fan att vi skulle ha artistnamn. I det avseendet såg vi ingen skillnad på oss och Bob Dylan, Pelé eller Gene Simmons.

Förresten, är det förmodligen mer eller mindre omöjligt att som svensk rockmusiker skaffa ett ballt artistnamn som ska fungera i all evighet. Men det är just här som styrkan i karaktären sätts på prov. Det gäller nämligen att utstå en hel del bespottning.

 

JOHAN:

I stor utsträckning valde vi att göra engelska varianter av våra riktiga namn. Vår basist, Andreas Claeson, fick därmed heta Andy Clarke medan trummisen Jakob Samuelsson blev Jake Samuel. Magnus hade det också enkelt. På grund av sitt efternamn, kallades han inte för någonting annat än Alis. Det enda han därmed behövde göra var att lägga sitt mer eller mindre riktiga förnamn sist: Alis Magnum. Senare gjorde han det ännu enklare och behöll bara Alis. Men när det gällde mig var det inte lika självklart.

 

MAGNUS:

För Johans del hämtade vi inspiration av Jonah Hex, en gammal seriefigur med cowboyhatt och hopväxta läppar.

 

JOHAN:

Jag ville helst sno namnet rakt av, men Magnus föreslog Jonah Dee Hex. Det lät glammigare.

Kort därefter tog vi dock förnuftet till fånga och tog bort Hex. Någon måtta fick det vara.

 

MAGNUS:

Apropå Kee Marcello. Han heter ju egentligen Kjell Lövbom och enligt legenden fick även hans farsa smaka på kändisskapets baksida när sonen lämnade Easy Action för att ta plats i Europe. Plötsligt började jobbarpolarna uppe i Umeå att kalla gubben för Hilding Marcello.

Hårda bud.

 

”Du måste öva på Sus4-ackorden, ungjävel.”

 

JOHAN:

Jag har ägnat merparten av mitt yrkesliv åt idrottsforskning. En ständigt återkommande fråga är den så kallade föräldrapressen, det vill säga olika former av stress och negativa effekter hos barn och ungdomar till följd av deras föräldrars stränga krav och höga förväntningar på idrottsliga prestationer.

 

MAGNUS:

Gäsp...

 

JOHAN:

Utifrån ett rockmusikerperspektiv är detta alltid lika märkligt. Yale Bate var definitivt en elitsatsning. Vi repade nästan varje dag efter plugget. Därtill spenderade vi oändlig tid med att öva på våra respektive instrument (ja, åtminstone jag), gigga och jobba i studio. Våra föräldrar tyckte naturligtvis att det var kul. Ibland kom de även och såg våra spelningar. Men hade de varit mer aktiva än så hade vi nog lagt av allihop. Jag menar: hur kul vore det att spela hårdrock om morsan plöjde stans second-handbutiker efter snygga kråsskjortor eller om farsan förde protokoll på att jag övade mina skalor tillräckligt?

Rockmusik är bra på det sättet. Det krävs hårt jobb för att bli bra. Samtidigt bygger rock på en sorts naturlig distans till föräldragenerationen eftersom deras musiksmak alltid per definition är mossig och förlegad.

 

MAGNUS:

Mycket ska man höra. Johan säger säkert tankeväckande saker. Men lever han som han lär? De första fyra ord som hans son, Elton (bara sug på det namnet), uttalade var typ ”mamma”, ”pappa” och ”Hanoi Rocks”. Och det första klädesplagg som Johan köpte till sin andra son, Adam (inte fullt lika förpliktande), var en T-shirt med ett stort Led Zeppelin-märke.

Föräldrapress var ordet, sa Bull.

 

 

 

MAGNUS:

Erdtman stängde av kassetten och sa:

”Jag gillar er inställning och ni har talang. Men ärligt talat är ni inte i närheten av ett skivkontrakt än. Och hur gärna jag än skulle vilja kan jag inte jobba för er i alla fall. All min tid går åt till Europe.

 

JOHAN:

Typiskt. Mina värsta farhågor besannades. Det här kunde vara den skoningslösa dödsstöten för bandets framtid.

 

MAGNUS:

Erdtman fortsatte:

”Och ibland undrar jag vad jag sysslar med när jag kunde sitta på ett stort skivbolag och jobba med artister som man vet funkar. Varför slita ihjäl sig på ett osäkert kort när man kan dra in miljoner på Bruce Springsteen? Men vi säger så här. Jag håller gärna kontakten med er och ser vad som händer i framtiden. Okay?”

 

JOHAN:

Vid närmare eftertanke borde vem som helst inse att vi faktiskt hade fått beröm. Självaste Thomas Erdtman hade sagt att vi skulle höras framöver. Nu gällde det att avluta mötet på ett snyggt sätt – och därefter dra hem och öppna champagnen. Sa han inte att vi hade talang? Hade han inte spelat luftgitarr, kanske?

Jag vände mig mot Magnus och räknade med att han skulle säga något avslutande coolt om våra stora ambitioner och storstilade framtidsplaner. Men Magnus reste sig långsamt upp, blåste bort luggen ur ögonen och vände sig därefter mot Erdtman med en min full av förakt och sa kort och gott:

”Springsteen är en sopa.”

Ridå.

Det var första och sista gången vi träffade Thomas Erdtman. Ungefär ett år senare släpptes The Final Countdown.

 

MAGNUS:

Även om jag idag gillar Springsteen, så står jag för vad jag sa. 1985 tyckte jag att Bruce Springsteen var bland det tråkigaste man överhuvudtaget kunde lyssna på. Han var bara en i mängden av de där oerhört intetsägande artisterna som kom till Sverige för att göra en meningslös sommarkonsert på Ullevi. Han var en av de där artisterna vars publik egentligen inte var intresserad av musik. Deras obefintliga skivsamlingar bekräftade denna fördom.

Thomas Erdtman anno 1979, när han

arbetade på skivbolaget CBS.

I förgrunden syns Frank Zappa.

 

MAGNUS:

Thomas Erdtman lutade sig tillbaka i fåtöljen, lyfte långsamt upp sina ben, placerade sina cowboyboots på det stora konferensbordet och böjde sig fram för att aska sin feta cigarr i närmaste blomkruka. Det var inget snack om saken. Den här mannen var en sann manager. Han bad oss berätta om vårt band.

 

JOHAN:

Andy och jag hade drabbats av tunghäfta. Det spelade mindre roll eftersom Magnus hade en lång utläggning om vår grundläggande inställning och vad underhållning egentligen innebär. Han pratade utan andningspauser och förstärkte sin vision med ett yvigt gestikulerande. Vi skulle bli större och ännu ballare än Kiss. Punkt slut.

 

MAGNUS:

Erdtman nickade:

”Ja, pyroteknik är ballt. Men det gäller att vara försiktig. På förra turnén fick Norum problem med sin gitarrkabel, precis i början av ett gig. Jag sprang ut på scenen för att hjälpa honom. Då exploderade en jävla rökbomb rakt upp i arslet på mig. Brände hål i jeansen på nolltid. Jag kan vara glad som sitter här idag.”

 

JOHAN:

Han spände plötsligt ögonen i oss. Kunde vi spela också? Jag halade fram kassetten, tillika vår första demo, som bara jag och Magnus medverkade på.

Erdtman lyssnade koncentrerat och diggade lätt med ena cowboydojan. Hans tuggande på cigarren blev allt intensivare och i slutet av fjärde låten for han upp ur stolen och började spela luftgitarr. Yes! Det var väl det vi visste. Skivkontrakt!

 

 

MAGNUS:

Musikbranschens absolut hetaste ord under mitten på 80-talet var skivkontrakt.

Alla band som saknade ett sådant, visste att det skulle bli fred på jorden om man bara kunde fixa: skivkontrakt.

 

JOHAN:

Nu var det vår tur. Vi var ett komplett band som hade allt vi behövde: egen demotjep (fyra låtar!) och ett coolt namn. Det enda som saknades var en fet deal.

 

MAGNUS:

Vi slog upp ”Grammofonbolag” i telefonkatalogen och började ringa runt för att boka möten. Det gick förvånansvärt lätt. Ett av de bolag som visade intresse var Hot Records, som endast startats för att ge ut plattor med Europe. Vi skulle få träffa bandets manager, Thomas Erdtman, som tidigare arbetat på CBS (numera SONY). Han hade redan hunnit bli en legend i den svenska hårdrockbranschen eftersom han var på väg att göra ett långhårigt band från Upplands Väsby till stjärnor.

 

JOHAN:

Det kändes som vi hade perfekt tajming. Europe hade ännu inte släppt Final Countdown och det florerade ju rykten om att Joey Tempest hade förstört sin hals genom att sjunga på fel sätt. Kanske var Europes saga över? Kanske var Thomas Erdtman på jakt efter nya (yngre, hungrigare och givetvis mycket tuffare) förmågor?

Kontoret låg i närheten av Odenplan i Stockholm och när vi kom dit möttes vi av en söt receptionist i svart läderkjol. På något märkligt sätt kändes hon bekant, utan att vi någonsin hade sett henne. Jag och Andy blev omedelbart nervösa eftersom Magnus i vanlig ordning var aggressivt trevlig mot henne. Han kunde inte låta henne vara.

 

MAGNUS:

Alltså, allvarligt talat. Varför måste det alltid vara så här att jag utmålas som värsta sortens limmare? I just det här fallet kom hon ju fram när vi väntade på att Erdtman äntligen skulle bli färdig med sitt pågående toalettbesök. Och hon frågade vilket band vi spelade i. Därefter var jag bara lite artig och frågade vem hon var. Det tycker jag att Johan ska vara tacksam över. Annars hade vi ju aldrig fått veta vem vi hade den äran att få träffa.

 

JOHAN:

Okay, okay. Men Magnus var ofta så påstridig och jobbig. Hur som helst tog Andy och jag plats i en soffa längre ner i korridoren och försökte se nonchalant världsvana ut. Efter en stund dök Magnus upp och berättade ivrigt att tjejen var lillsyrra till gitarristen i Europe. Det var stort. Jävligt stort. Och nu hörde vi dessutom hur det plötsligt spolade inne på muggen.

 

MAGNUS:

Showtime!

 

 

John Norums lillasyster, som sedermera fick hits med bland annat
”Can’t You Stay” och ”Stranded” innan det var dags för
”Allt som jag känner” tillsammans med Tommy Nilsson.

 

Magnus amerikanska slanglexikon – en julklapp från mitten av 80-talet.

 

JOHAN:

Häromdagen läste jag att den nya sångaren i Crashdïet närmast kommer från ett band som kallar sig Jailbait. Det är väl ändå ganska märkligt. Jag menar, just det namnet. I ett litet land som Sverige – och dessutom på just glam/sleaze/metal-scenen.

 

MAGNUS:

Nej, det är inte ett dugg konstigt. Det finns en hel drös av band, runt om i världen, som lystrar till Jailbait. Men vi valde ju att stava det på ett annat sätt, vilket även gjorde att det var tvunget att uttalas något annorlunda. Allt det här var så klart ett mycket medvetet beslut. Vi ville bli större än Kiss och såg till att använda en stavning som skilde oss från mängden. Dessutom fanns det en typografisk poäng när det var dags att ta fram en logotype.

 

 

Grundtanken med logotypen var att bokstävernas ändar aldrig skulle mötas.
Detta var särskilt viktigt för A och B, som har ”hål” i mitten. Idén var också att
kunna ta fram mallar och schabloner som såg exakt likadana ut som
logotypen när det var dags att spraya och märka all utrustning.

JOHAN:

Beslutet att döpa bandet till Yale Bate togs efter mycket vånda. Vi ägnade hela sommaren 1985 åt att pröva olika förslag. Eller rättare sagt: vi ägnade sommaren åt att totalsåga varandras urusla idéer. Som vanligt var det Magnus som till slut fick sin vilja igenom.

 

MAGNUS:

Efter mycket hårt arbete hittade vi uttrycket Jailbait i ett amerikanskt slanglexikon. Ordagrant betyder det naturligtvis fängelsebete. Ett fängelsebete, som ord betraktat, används oftast för att beskriva en person (alltid en flicka) som enligt lag är för ung för att ha sex. Vi tyckte att det var det var det ballaste och grymmaste bandnamn som någonsin sett dagen ljus. Att Motörhead dessutom hade en låt med samma titel, gjorde inte saken sämre.

 

JOHAN:

Fast det där med stavningen handlade inte bara om att skilja sig från mängden. Delar av bandet (Magnus och Andy) var ju helt insnöade på Mötley Crüe. Och när de nu stavat sitt namn lite konstigt så skulle vi också göra det. Jag får väl vara tacksam över att de inte försökte stoppa in prickar och grejer här och där. Hur kul hade det blivit? Yälé Bäté.

JOHAN:

När ett band sätts ihop, skapas omedelbart vissa roller. I Yale Bate blev jag den ambitiöse musikern som ständigt övade och ville utvecklas. Magnus blev ledaren som med finkänslighet och god personkännedom fick oss andra att växa – både som människor och musiker. Eller inte.

Jag minns till exempel en vanlig vardagsnatt. Klockan hade nog redan hunnit bli runt två. Det var plugg dagen efter, men jag hade ändå blivit sittandes med gitarren och inte lyckats komma i säng. Plötsligt ringde telefonen. Det var Magnus.

”Tjena. Vad gör du?”

Jag borde väl ha svarat något syrligt om att det var mitt i natten, men berättade istället att jag satt och övade. Magnus lät nöjd och började genast diskutera något om någon gitarrist som hade kapat kablarna till mikrofonerna på gitarren och fått fram ett fantastiskt ljud.

I vanliga fall var jag ambitiös nog att ta sådana saker på allvar, men det här var helt enkelt för nördigt – till och med för mig.

 

Dagen efter träffades bandet i replokalen som vanligt. Magnus hade tydligen imponerats av att jag suttit uppe och spelat den föregående natten. För redan innan vi hunnit koppla in våra instrument, spände han blicken i vår stackars basist.

”Andy, du är så jävla oseriös. Jag kan ringa Johan mitt i natten och så sitter han och övar. Men om jag ringer dig – då sover du. Vad är det för inställning egentligen? Hur ska vi nånsin kunna komma någon vart?”

Känslig kille.

 

MAGNUS:
Jag har inget att säga till mitt försvar. Men jag vill ändå passa på att nämna att när jag ringde, handlade det inte om vilken gitarrist som helst. Det var Eddie Van Halen. Och ljudet han fick fram finns att höra på bland annat ”Unchained” Skärpning, Johan!

 

Abstinens kan stillas på många olika sätt. För Jake Samuel fungerade
det utmärkt att springa ungefär ett maraton bakom trummorna.

 

JOHAN:

Jag och Andy satt och väntade utanför replokalen. Snart skulle Magnus dyka upp tillsammans med där trummis-typen från Skåne. Skulle han kunna spela bra? Skulle han se cool ut? Och skulle man förstå vad han sa?

Plötsligt stod han där.

 

MAGNUS:

Blont långt hår, jeansjacka och trumpinnar nedtryckta i bakfickan. Det hade ju inte skadat med en kråsskjorta också. Men det kanske kunde ordna sig på sikt. Ett plus i kanten var ju alla fall att han pratade svenska (jo, jag får faktiskt säga så för jag har själv bott i Åkarp i tre år och pratade därefter).

 

JOHAN:

Rockvärlden består av två sorters trummisar: de som gillar att spela trummor – och de som egentligen vill vara sångare. Den senare kategorin uppstår när grabbar (det är alltid grabbar) börjar spela trummor i för unga år. Då är trummor nämligen det coolaste av alla instrument. Först långt senare inser de stackarna sitt misstag när de finner sig själva placerade längst bak på scenen och bakom ett berg av pukor och cymbaler. Hur kul är det?

 

MAGNUS:

Vi satte igång att visa Jakob de låtar vi hade. När vi hade spelat igenom dem, ville Andy ta en rökpaus. Johan och jag som aldrig gick någonstans utan ett ciggpaket i jackfickan, tyckte att det var ett lysande förslag. Självklart bjöd vi vår nye vän på en cigg. Jakob tog emot den och började blossa.

Väl inne i lokalen igen, hann vi bara spelat en kort stund innan Andy ville röka igen. Återigen bjöds Jakob på en cigg, men den här gången tackade han vänligt men bestämt nej och bad oss också att inte erbjuda honom några fler.
Va fan! Vadå Sveriges svar på Tommy Lee? En enda cigg på ett rep. Det här bådade inte gott.

 

JOHAN:

När en trummis nu inser hur undanskuffad han är när han sitter där längst bak på scenen, kan han lösa problemet på två sätt. Antingen slänga trumpinnarna och bli sångare istället (längst fram på scenen, strålkastare, tjejer) eller så kan han försöka röja och göra så mycket oväsen bakom trummorna att han ändå får publikens uppmärksamhet. Det är sådana trummisar man vill ha. Och Jakob skulle snart visa att han definitivt tillhörde denna kategori och börja leva upp till vad han hade utgett sig för att vara.

 

MAGNUS:

Ja, faktiskt. Plötsligt utgjorde vi ett komplett rockband, bestående av fyra extremt balla grabbar – trots att bara tre av oss var nikotinberoende.

 

MAGNUS:
Idag är Jakob Samuel sångare i Sveriges mest kända pudelrockband. Men det var i Yale Bate som det hela började. Året var 1985 och vi sökte trummis.

 

JOHAN:
På den tiden behövdes varken bloggar eller MySpace för att skapa nätverk mellan musiker. Vi hade Gula tidningen. Vi läste den jämnt och ingående. Först längtade vi efter alla gitarrer, basar och förstärkare som vi inte hade råd att köpa. Därefter kollade vi vilka band som sökte musiker.

 

MAGNUS:
Annonserna till Gula Tidningen ringdes in till redaktionen. Det var alltid någon stackars tjej som fick ta emot de, inte särskilt välformulerade, flosklerna från flottiga headbangare runtom i landet. Den här gången hade vi sneglat på våra kollegor i Mötley Crüe.

 

JOHAN:
En kväll ringde telefonen hos Magnus. Han och Andy hade under flera veckor övat sig i konsten att svara tufft. Med en välrepeterad blandning av nonchalans och irritation, lyfte Magnus därför luren och spottade ur sig:

    ”Vem fan är det nu då?”
    Responsen kom lite oväntat:

    ”Hej. Det är jag som är Sveriges svar på Tommy Lee.”
    Det var nästan för bra för att vara sant. Plötsligt ringde en ledig trummis som sa sig vara just precis det vi ville ha. Risken att han skulle fara med osanning i denna fråga slog oss aldrig. Dessutom var han jämngammal med mig och bodde på Lidingö. Redan nästa vecka skulle vi börja gymnasiet i samma plugg. Hur var det möjligt att vi aldrig hört talas om honom förut?

 

MAGNUS:
Det visade sig att Jakob hade bott några år hos sin farsa i Skåne. Nu hade han flyttat tillbaka till huvudstaden för att bli rockstjärna. Och han hade köpt Gula Tidningen som alla andra drömmare.

 

 En av Sveriges skickligaste musiker genom tiderna, basisten

och låtskrivaren Marcel Jacob, kommar att bli saknad.

 

MAGNUS:

I slutet av 80-talet köpte Andy en bas av sin gode vän Marcel Jacob. Han var det instrumentalistiska geniet som just börjat bygga sitt soloprojekt Talisman.

    Marre sa till Andy att han fick köpa basen på ett villkor, nämligen att Marre själv skulle ha förhandsrätt att köpa tillbaka den om Andy någon gång skulle vilja sälja den.

 

Ungefär 20 år senare, närmare bestämt tisdagen den 21 juli, tidigare i somras, ringer Andy till Deluxe Musik i Stockholm för att fråga hur mycket han kan få för basen. De ber att få återkomma. Men just när Andy lägger på luren, kommer han ihåg sitt gamla löfte att kolla med Marre först. De har då inte haft någon kontakt med varandra på många år.

    Andy får tag i Marres mobilnummer genom Hammerfall-gitarristen Pontus Norgren. Signalerna går fram, men inget svar. Bara några timmar senare ringer Norgren tillbaka och berättar att de hittat Marre död, hemma i sin lägenhet.

    Det är svårt att låta bli att tänka på vad den här tillfälligheten vill säga. Jag själv tycker det går i linje med hur det kunde kännas när man såg och hörde honom spela – man visste att man bevittnade något märkligt.

    Marcel Jacob var nämligen en enastående skicklig musiker.

 

JOHAN:

Jag minns särskilt en dag i studion. Yale Bate höll på med någon inspelning och Marre kom dit för att hälsa på. Jag satt i fikarummet och övade på ett gitarrsolo.
    Stycket var svårt som fan med hysteriska arpeggios, snabba skalövningar och andra krångligheter, helt i enlighet med 1980-talets handbok för tuffa hårdrockgitarrister. Marre lyssnade koncentrerat med en uppskattande min. Därefter hämtade han Andys bas och började spela och kopiera mig. Efter bara några minuter drog han igenom hela solot. Jag vet inte vad som var mest knäckande: att han bemästrade musikstycket efter så kort tid eller att han lyckades spela det så perfekt på endast fyra strängar.

 

 

MAGNUS:

Jag glömmer aldrig när han steg in logen före en Yale Bate-spelning. I handen höll han två CD-skivor med Sam Cooke – en stor idol till två av Marres favoritsångare: Jeff Scott Soto och Steve Perry.

    ”Här”, sa Marre och sträckte fram skivorna. ”Låna dem. Jag garanterar att du kommer att bli inspirerad.”

    Och mycket riktigt. En och annan soulplatta har införskaffats därefter. Tack, Marre.

   

Marcel Jacob, backstage på en
Yale Bate-spelning, 3 juni 1989.

 

MAGNUS:

Vi lovade ju att vara tillbaka måndagen 10 augusti. Men så kom vi plötsligt att tänka på när Guns ’N’ Roses var i Stockholm 1992. Då ordnade Axl Rose på egen hand att den andra av två utsålda konserter i Globen försenades med drygt två timmar.

    Drygt var ordet, sa Bull.

    Nu tänker vi ge igen genom att vägra skriva ett skit den här veckan. Vi tänker också bli försenade.

 

JOHAN:
Det känns så himla rätt. En gång rockstjärna, alltid rockstjärna.

    Fast vid närmare eftertanke, skulle ju aldrig en riktig diva annonsera och motivera sitt arroganta beteende.

 

MAGNUS:

Okay, Johan. Du menar att vi inte är lika tuffa som vi tror?

    Fy bubblan alltså!

JOHAN & MAGNUS:
Det har gått 24 år sedan sommarlovet 1985. Det tänkte vi hedra genom att göra ungefär samma sak som då. Försvinna ett tag. Men inte för att vara lediga, utan snarare för att jobba ännu hårdare.

    Vi är tillbaka måndagen den 10 augusti.

 

Fem exempel på saker du kan läsa om i höst:

1. Den blivande sångaren i The Poodles ringer och säger att han är vår nya trummis.
2. Hur vi får Thomas Erdtman (Europes manager) att spela luftgitarr.
3. Ett debutgig, med ambitionen att knäcka Joe Laberos show i Las Vegas.
4. Andy får sparken. Magnus också.  
5. Ännu mer smink, hårspray och rökbomber. Och några stänk av musik.

 

Fuck you och trevlig sommar.