Yale Bate – den fullständigt sannolika historien

Det mest uppseendeväckande med den här bilden är att den togs vintern 1986.

JOHAN:

Jaha. Sommaren 1986. Bandet var sprittrat. Finns inte så mycket mer att säga om det.

MAGNUS:

Och här skulle hela historien ha kunnat sluta.

JOHAN:

Ja, om det nu inte vore för det faktum att den sista officiella Yale Bate-spelningen ägde rum i januari 1991.

MAGNUS:

Vi kanske skulle spara de resterande fem åren till boken?

JOHAN:

Ja, varför inte?

MAGNUS & JOHAN:

Sagt och gjort. Det här är alltså det sista som händer på den här sidan.

Stort tack till dig som har besökt oss varje vecka.

Vi ses igen i den printade versionen.

Andy och Magnus (sommaren 1986). Yale Bate var
åter en duo som planerade för framtiden.

JOHAN:
De forna medlemmarna i Yale Bate befann sig nu alltså i två skilda band. Magnus och Andy var än så länge bara en duo på jakt efter både gitarrist och trummis. Jag, Jakob och Pontus hade bildat Lifeline. Efter några veckor hade vi även kompletterats med Christian ”Kribbe” Sandqvist på keyboard och Micke Törnqvist på sång.

MAGNUS:
Det vore väl fel att hävda att banden hatade varandra. Men ingen kunde riktigt slappna av. Båda sidor hade god koll på vad de andra höll på med. Och det var ingen tvekan om att vi använde två helt olika taktiska grepp för att nå stjärnorna så snabbt som möjligt.

JOHAN:
Magnus och Andy planerade allting mycket noggrant. De gjorde upp planer på hur Yale Bate skulle agera i framtiden. De höll regelrätta auditions med massor av musiker från när och fjärran. Och när det var dags att spela in nytt material, var de inte nöjda med någon som hade sökt jobbet, utan tog in studiomusiker på kompletterande platser.
Ingen feeling alls.

MAGNUS:
Lifeline började snabbt spela live och gjorde sin debutspelning på skolavslutningen 1986. Därefter drog de till Ystad en vecka för att göra en ny demo. De bodde i själva studion som låg i ett industriområde nära hamnen. På dagarna drack de folköl och njöt av sommarvädret. På nätterna drack de mer folköl och somnade på golvet bland sladdar och instrument. Under övrig tid lyckades de spela in några nya låtar. Ibland lär de ha plankat in på Fritidsbadet för att få duscha. Det höll ända tills några fröknar stormade in med en dagisklass och upptäckte ett gäng långhåriga tonåringar i bastun.
Wow! Vem sa att Mötley Crüe var ”The Bad Boys Of Rock ’N’ Roll”?

JOHAN:
Lifeline hade fördelen av att vara en full sättning.  Magnus och Andy hade väl inga fördelar alls – förutom att de behållit namnet Yale Bate. Med vilken rätt gjorde de det, förresten? Det var ju jag som kom på det.

MAGNUS:
Om man frivilligt lämnar ett band kan man ju knappast räkna med att få behålla namnet. Men var inte ledsen. Lifeline var ju himla tufft. Grattis!

Lifeline (sommaren 1986) blev snabbt komplett
och spelade live nästan omgående.

MAGNUS:

Även om vi var alldeles för självupptagna för att reflektera över vad som just hänt när bandet slogs i spillror, kände vi oss naturligtvis tomma inombords. Allting som vi kämpat med tillsammans, var avslutat. Dessutom stod andra tragiska händelser i kö för att äntligen få inträffa. Var det konstigt att man kände sig nervös? Om ledamoten i Svenska Akademien, Peter Englund hade skrivit en tegelsten om oss, skulle han med all säkerhet ha kallat detta kapitel för ”En tid av oro”.

JOHAN:

Redan i januari hade den amerikanska rymdfärgan Challenger exploderat endast 73 sekunder efter start. Hela besättningen omkom omedelbart. I Sverige mördades statsminister Olof Palme en sen fredagskväll i slutet av februari. Två månader senare havererade reaktor 4 i Tjernobyls kärnkraftsverk i sovjetiska Ukraina.

MAGNUS:

Sverige var inte representerat vid fotbolls VM i Mexiko. Det var inget annat att göra än att försöka hålla fast vid patriotismen så gott det gick och heja på Danmark istället. Men redan i åttondelsfinalen skickades Danskarna all världens väg när de kördes över med 5-1 mot Spanien. Det var sista gången jag höll på Danmark.

JOHAN:

Musiken som spelades på radions topplistor var osedvanligt slätstruken. Say You, Say Me (Lionel Richie) och Dover-Calais (Style). Vi som hoppades på lite tuffare tongångar fick nöja oss med Stranded med Tone Norum. Den var åtminstone skriven av Joey Tempest.

MAGNUS:

Och glöm inte We Built This City med Starship. Suck.  
På televisionen hade Miami Vice svensk premiär. Dessutom tvingades vi beundra serien V, där utomjordiska grodor invaderade jorden. Märkligt att den fortfarande är på tapeten.

JOHAN:

Men det fanns samtidigt ljusglimtar. Allra viktigast var nog att Bon Jovi släppte Slippery When Wet sommaren 1986. Jag vet – det är kanske inte creddigt att gilla Bon Jovi idag. Men plattan slog ned som en bomb.

MAGNUS:

Även om plattan var nyskapande, var detta början på att Jon Bon Jovi tordes söka sina rötter i det typiska New Jersey-soundet. Perfekt för alla som inte tyckte att Bruce Springsteen, Little Stevens och Southside Johnny hade tillräckligt balla frisyrer.

JOHAN:

Plattan var helt enkelt en genuin crossover. Låtarna var tillräckligt poppiga för att funka på topplistorna – samtidigt tillräckligt tuffa för att få hårdrockpubliken att skråla med i refrängerna. Det var bara att gå hem och sätta sig och skriva likadana låtar.

Magnus Ahlström – åtminstone ibland.

Johan R Norberg – åtminstone ibland.

JOHAN:

Det finns många orsaker till att Yale Bate sprack våren 1996. Ett av de viktigaste skälen kan enklast förstås med hänvisning till idrottens värld. En ständig fråga inom idrotten är hur man på bästa sätt ska utveckla ungdomar till framtida elitidrottare. Vissa hävdar att man måste börja tidigt med hård, medveten och specialiserad träning. Andra hävdar istället att glädje och variation är viktigt. Yale Bate hade främst handlat om det förstnämnda. Vi hade varit väldigt målmedvetna och ambitiösa. Men någonstans på vägen hade glädjen och den musikaliska kreativiteten gått förlorad. Den första tiden efter Yale Bate ägnade därför jag, Jakob och Pontus åt att jamma och lira Hendrix-covers. Och vi älskade det.

MAGNUS:

Att jamma var i regel skittråkigt. Flummigt och tramsigt. Unkna blueslåtar som spretade iväg till ändlöst sura solopartier. Varför skulle man jamma när det fanns nyskrivna låtar att spela? Därefter var det dags att nöta detaljer. Helst varje dag. Givakt!

JOHAN:

Efter bara några veckor hade Lifeline skapat en hel repertoar med nya och bra låtar. Dessutom hade jag börjat utvecklas som gitarrist igen. Skillnaden mellan Yale Bates sista demo och de inspelningar som vi gjorde med Lifeline är milsvida. Det kan naturligtvis ha varit en tillfällighet – men kanske är det så enkelt att glädje är nödvändig för att utvecklas.

MAGNUS:

Men för mig var det just skärpan och målmedvetenheten som var den verkliga glädjen. I min värld blev det varken bättre eller roligare om man räknade in låtarna med en axelryckning.

JOHAN:

De här olika synsätten vittnar även om en märklig och komplex sammansättning i våra personligheter. Magnus kunde vara enormt strulig och nyckfull. Men när det handlade om hans musik var han extremt noggrann. Under alla år vi spelade tillsammans, var han aldrig någonsin försenad till ett rep.

MAGNUS:

Johan, å sin sida, var i normala fall bror duktig. Han skötte skolan och tyckte om att förklara hur det förhöll sig i den internationella politiken. Men som musiker var han ibland plågsamt ambivalent. Helt utan förvarning, kunde han plötsligt säga att han ville börja spela piano istället.

MAGNUS:

Det var en kväll som de allra flesta, våren 1986. På väg till replokalen. Jag gjorde alltid sällskap med Johan, men idag var jag ensam, eftersom han hade något ärende och skulle komma dit själv från ett annat håll. Det slog mig inte att det skulle finnas en tanke bakom det (min paranoja hade glädjande nog en gräns). När jag öppnade dörren till lokalen, stod resten av bandet redan där. Att till och med Jakob var i tid, gjorde mig omedelbart fundersam. Och mycket riktigt – de hade något viktigt att berätta.

JOHAN:

Magnus stod still i dörröppningen och tittade misstänksamt på oss. Han hade händerna nedtryckta i byxfickorna i en trotsig försvarsställning. Han anande väl att den senaste tidens tjafs hade nått någon sorts kulmen. Troligtvis trodde han att det var dags att snacka allvar. Men vi andra var redan långt förbi det stadiet.

MAGNUS:

Jakob var befälhavare ikväll och tog till orda:

”Jag, Johan och Pontus tänker lämna bandet.”

JOHAN:

Jag räknade med bråk. Magnus tillhörde vanligtvis den svenska eliten i konsten att inte kunna ta kritik. Ofta utmynnade minsta lilla anmärkning i ett totalt motangrepp av högljudda motargument, motanklagelser och svavelosande svordomar. Men denna gång nickade han bara. Det blev en antiklimax. Ungefär som att göra slut – och tjejen inte blir sur.

MAGNUS:

Jag åkte raka vägen hem och ringde Andy och meddelade att platsen som basist i Yale Bate var ledig igen.

JOHAN:

En vecka senare hade Magnus skaffat ny replokal. Han och Andy var i full gång med att söka andra musiker. Och det sved ju inte det minsta.

MAGNUS:

I vår serie om musikaliska injektioner ska vi idag avhandla ett band som plötsligt gav alla unga, tvivlande rockmusiker nytt hopp.

JOHAN:

Conny Blomqvist var ett välkänt namn bland rockers i det tidiga 1980-talets Stockholm. Hans band, Road Rats, var ett av de mest populära av den nya vågen glamband som uppstått i kölvattnet av Hanoi Rocks. Road Rats bestod av Conny på gitarr, Andy Christell på bas och Jeppe ”Gyp Casino” Sporre på trummis. Jag såg dem spela flera gånger, bland annat på en gratisfestival i Rålambshovsparken. En gång gjorde de även en uppmärksammad spelning i Kungsträdgården. Giget, som sändes i lokalradion, spelades in av min punkpolare Mårten Sahlin. Jag tjatade till mig kassetten – utan intentioner att någonsin lämna den tillbaka.

MAGNUS:

Jag kände inte till Conny vid denna tid. Jag hade bara något senare sett en affisch med hans nya band Rolene.

Förresten, märkligt att du plötsligt nämner Mårten Sahlin. Nyligen hamnade jag på hans Facebook och lyssnade på några av hans nya låtar. Fantastiskt bra.

JOHAN:

Road Rats bytte alltså namn till Rolene och spelade in en platta. Jag hittade den i en liten finsk skivaffär i Gamla Stan. Låtarna var bra – särskilt Satisfaction In Jeans – men produktionen var hopplöst polerad och återspeglade inte alls den energi som Road Rats hade haft som liveband.

MAGNUS:

Men så hände det något. En vacker dag under den senare delen av 80-talet ringde min tidigare bandkollega Afro och berättade att hans brorsa Franco hade börjat spela i ett nytt band och att de skulle vara med på TV samma kväll. De kallade sig Electric Boys. Och de hävdade bestämt att de inte spelade rock, utan att de var ett funkband.

Det var en spännande taktik – att så kategoriskt kalla sin musik för något som den färgats av. Som jämförelse skulle till exempel Rolling Stones ha kunnat kalla sina alster för blues. Och Thin Lizzy skulle ha sagt att de inte spelade något annat än gammal irländsk folkmusik.

Hur som helst, den här kvällen brände Electric Boys av en tung låt i Led Zeppelins anda som hette Rough Beat. Jag har sällan blivit så överkörd och det är fortfarande något av det bästa jag har sett och hört på svensk television.

JOHAN:

Releasepartyt för Electric Boys debutplatta Funk-O-Metal Carpet Ride hölls på Hard Rock Café i Stockholm. Dörrvakterna delade ut gratisexemplar av skivan redan i entrén. Det var knökfullt när bandet gick upp på scenen och sparkade igång Psychedelic Eyes. Ljudvolymen tvingade hälften av publiken att rusa bakåt med fingrarna i öronen. Resten av oss bara garvade. För det lät ju fantastiskt: hårdrock, funk och Beatles-psykadelika på en och samma gång. Det var nytt, märkligt och väldigt rätt.

MAGNUS:

Mitt allra sista minne av dåtidens Electric Boys, var när jag skulle sjunga på Kool Kat Klubs 5-års jubileum 1991. Just innan det var dags att gå upp på scenen, stod jag inne på herrtoaletten och höll andan så gott jag kunde. Plötsligt vräkte trummisen Niclas Sigewall upp dörren och ställde sig bredvid mig vid rännan. Samtidigt som han drog ner gylfen, levererade han en replik som var så mycket rock ’n’ roll att den fick oss alla att omedelbart glömma den rådande doften därinne. Sådan tajming kan bara människor som har sinne för sväng åstadkomma.

JOHAN:

Men vad var det han sa?

MAGNUS:

Kanske finns att hitta i boken.

JOHAN:

Många inlägg har under senare tid handlat om mindre hedervärda karaktärsdrag hos Magnus. För att komplettera bilden av hans mångfacetterade personlighet, vill jag denna vecka lyfta fram hans positiva sidor. Det är ju trots allt påsk – en tid för omtanke och försoning.

MAGNUS:

Jag är givetvis alltför blygsam för att ha synpunkter på detta. Men jag måste erkänna att min inpiskade skitstövel-image är i fara.

JOHAN:

Först och främst ville Magnus alltid hjälpa oss andra att utvecklas som musiker. Hans skivsamling var som ett stort bibliotek där vi alltid kunde låna hem plattor för att förkovra oss i hårdrockens alla mysterier. Och varje gång han träffade någon polare som var bättre än mig på gitarr, så tjatade han om tips och riff som han därefter försökte lära ut till mig. Vanligtvis fattade jag inte ett smack – men det var omtänksamt.

MAGNUS:

Jo, det är ju som jag brukar predika: ”Kultur och bildning é aldri tungt å bära.”

JOHAN:

För Magnus var det alltid självklart att sätta bandet främst – även om det innebar personliga uppoffringar. Som exempel tvekade han inte att låna ut sin svincoola svarta skinnpaj till mig under våra första spelningar.

MAGNUS:

Den där jackan har alla i bandet lånat vid olika tillfällen. Och jag tror aldrig den tvättades. Med tiden luktade den som ett gammalt tält. Men den var snygg.

JOHAN:

Och det kanske mest extrema exemplet på hans givmildhet, var när Magnus gav bort sitt trumset till vår egen Jakob. Han hade nyss flyttat till Stockholm och inte hunnit skaffa sig ett eget. Men han fick rubbet

MAGNUS:

Ahh, ljuva minnen. Det var ett svart Ludwig Black Panther med dubbla 26-tumsbaskaggar. Jag hade fått syn på trummorna i en musikaffär och blev blixtförälskad. I boken ska jag berätta om hur jag inte hade råd att köpa dem men också om hur en ung kvinna som jag inte kände kom till oväntad undsättning.

JOHAN:

Synd bara att Jakob sålde trummorna nästan omedelbart. Men han behövde väl pengarna.

MAGNUS:

Hoppas att alla har haft en synnerligen fridsam påsk.

Johan med Magnus jacka 1986

Jakob med Magnus jacka 1988

Andy med Magnus jacka 1990    

JOHAN:

För första gången är det dags att bjuda in ytterligare en röst. Det är ingen mindre än vår trummis Jakob som ska få komma till tals. Anledningen är att jag behöver en sidekick i veckans känsliga ämne. Våren 1986 hade vi bestämt att bilda ett nytt band utan Magnus. Men varför?

JAKOB:

Det var mycket enkelt. Magnus fick sparken eftersom vi andra ruttnade fullständigt på honom. Han var ju helt hopplös under den här perioden.

JOHAN:

Men fanns det inga särskilda orsaker?

JAKOB:

Det var väl allt och ingenting. Kommer du till exempel ihåg sprayburken?

MAGNUS:

Jaha. Jag visste väl att det skulle komma förr eller senare. Och innan någon säger något, vill jag passa på, så här 24 år efteråt, att be alla berörda om ursäkt.

JOHAN:

Av någon anledning fanns en sprayburk med svart färg i replokalen. Förmodligen hade vi använt den till att måla trummorna. Plötsligt en kväll fick Magnus fnatt och sprejade könsord på alla väggar. Och det var ju inte ens vår lokal.

MAGNUS:

Det är klart att jag inte hade klottrat om det hade varit min replokal. Man var väl inte dum heller. Jag var förbannad på den där gitarristen som hade förstahandskontraktet. Han hade förstört Andys förstärkare och vägrade att ersätta den.

JAKOB:

Man kan väl säga att vi befann oss i lite olika faser i livet. Jag hängde mycket med mina bröder under den tiden och hade just upptäckt klassisk musik, teater och kultur. Och du, Johan, ägnade ju all ledig tid till att spela gitarr och utvecklas som musiker. Men Magnus… han var väl ambitiös men samtidigt otålig, frustrerad och tjurskallig. Det är väl klart att vi inte stod ut med honom.

MAGNUS:

För övrigt var det inte bara könsord.

JOHAN:

Yeah, right.

Tyvärr innehåller inte veckans inlägg någon intressant bild.
Detta för att fokusera på det aktuella temat.

JOHAN:

Det var Magnus och jag som var bandets låtskrivare och vi ägnade mycket tid åt att diskutera ordens betydelse. Det kan tyckas onödigt eftersom Yale Bate i huvudsak var ett enkelt och glammigt hårdrockband. Hur svårt kunde det vara? Brudar och sprit. Klart.

MAGNUS:

Texterna skulle vara dåliga i den bemärkelsen att de skulle vara osofistikerade och smutsiga. I början trodde vi att ju skitigare en text var, desto mindre behövde vi anstränga oss. Men snart blev vi varse att riktigt så enkelt var det inte.

JOHAN:

Stora förebilder på det här området var bland annat Kiss och AC/DC. Här fanns ingen som helst ambition att briljera med intelligenta berättelser. Tvärtom skulle de beskriva dina mest direkta och primitiva känslor – utan dem skulle människan riskera att dö ut. Låtarna skulle alltså utan omsvep handla om det viktigaste här i livet: parningsriter. Men som sagt, mitt upp i denna enkelhet, krävdes ändå dessvärre något slags genomtänkt författarskap.

MAGNUS:

Så gott som alltid balanserar sådana låtar på en hårfin gräns mellan skrattretande pekoral och mästerlig kärlekslyrik. Så här valde till exempel Paul Stanley att säga 1974:

She looked good
She looked hotter than hell
All dressed in satins and lace
I looked at her and it was just too clear
I had to get on the case

JOHAN:

Det var sådana texter vi ville skriva. Men vi hade svårt att få till det. Vi sökte all tänkbar inspiration och ofta var det själva låtnamnen som triggade oss. Under en period gillade vi bland annat coola titlar som innehöll någon slags omskrivning eller ordlek – till exempel Shoot To Thrill med AC/DC.

MAGNUS:

Jag tog tag i saken och skrev Pyromanic On Fire. Titeln innehöll tre bra ord:

1. Pyromaniac = tufft substantiv

2. On = läcker preposition

3. Fire = ballt substantiv

Men trots dessa perfekta beståndsdelar, var det något som inte stämde. Det kändes långsökt och krystat.

JOHAN:

Men du spottade upp dig. Många år senare skrev du ju både Steamin’ ’N’ Pumpin’ och Me ’N’ My Mean Machine.

MAGNUS:

Ja, älskog i ångloksmiljö låg mig varmt om hjärtat ett tag – något som bröderna Young härmade nästan 20 år senare när de skrev Rock ’N’ Roll Train.

JOHAN:

Dessutom hade du ju upptäckt hur ballt det kunde vara med apostrofer.

M’GNUS:

Det tycker jag fortfarande.

MAGNUS:

Veckans inlägg, är startskottet på en miniserie som kommer att dyka upp då och då här på sidan. Det kommer i första hand handla om andra musiker. Det kan vara idoler, kollegor eller helt enkelt de där jävlarna som på olika sätt gjort intryck på oss.

JOHAN:

Givetvis väljer vi att ägna debuten åt en riktig hjälte: Lars Johan Yngve Lannerbäck – mer känd som virtuosen Yngwie Malmsteen.

I Stockholms musikkretsar var namnet Yngve välkänt långt innan han slog igenom på allvar. Inte minst Magnus tjatade alltid om att det fanns en gitarrist som var snabbare än självaste John Norum.

MAGNUS:

Jag hade själv aldrig hört Yngve spela eftersom varken jag eller någon av mina vänner lyckats skaffa plattorna med Steeler och Alcatrazz, där Yngve spelade. Men i min jakt på att nå stjärnorna träffade jag ständigt olika rockmusiker från Stockholms undergroundvärld, som kände Yngve och kunde vittna om hur vidrigt skicklig han var.

Dessutom hade jag sett en kort artikel om honom i ett av mina gamla nummer av Guitar Player (februari 1983). Ibland har jag tänkt på just den där tidningen. Men hur jag än har letat, har jag inte kunnat hitta den.

JOHAN:

En dag visade Magnus mig ett nummer av Guitar Player. Det visade sig att Yngve skickat in en demo och fått ett fint omnämnande i deras talangserie ”Spotlight”. Det kändes overkligt att en svensk 19-åring kunde få beröm i amerikansk gitarrpress.

Guitar Player Magazine – februari 1983. I kolumnen ”Spotlight” presenterades
en stor begåvning som bodde på Lundagatan 39 i Stockholm i Sverige.

MAGNUS:

Jag hade som sagt inte hört Yngve spela. Men däremot hade jag märkligt nog hört en av hans låtar. För i ett av mina tidigare band, spelade jag tillsammans med en gitarrist som hette Afro Santunione. Han var lillebror till Franco som i sin tur spelade med Glory Bells Band och några år senare skulle ”Fralle” även återfinnas i Electric Boys.

JOHAN:

Jag tog med mig tidningen hem och läste artikeln säkert 100 gånger, särskilt omdömet om att ”Yngwie ”could very well be one of the most exciting new rock guitarists around”.

MAGNUS:

Kvällen då Afro provspelade, brände han av hela sitt register. Vi höll på långt in på natten och Afro briljerade med det ena Michael Schenker/Ace Frehley/Eddie Van Halen-solot efter det andra.

Plötsligt kom Yngve på tal och jag frågade Afro om han visste något om honom. Afro tog ett bloss på cigarretten, greppade sin bruna Gibson Explorer och började spela något fullständigt obegripligt. Jag hade aldrig hört något liknade.

JOHAN:

När soloplattan Yngwie J. Malmsteen’s Rising Force släpptes 1984, beordrade Magnus mig att omedelbart införskaffa ett exemplar.

MAGNUS:

Ja, vad skulle jag göra? Själv hade jag inte råd eftersom jag just köpt mig en skitball dödskallering i silver.

JOHAN:

Jag tog ledigt från plugget och drog in till stan.

MAGNUS:

Stopp ett tag, Johan. ”Tog ledigt”, säger du. Men din mamma lär ju knappast ha lämnat in en regelrätt ifylld ansökan till rektorn.

JOHAN:

Låt mig få tala till punkt.

Samma eftermiddag sammanstrålade vi hemma hos mig och lyssnade. Vi tittade på varandra och började skratta. Gitarrspelet var osannolikt.

MAGNUS:

När vi kommit fram till plattans tredje spår, kände jag omedelbart igen det som Afro hade spelat upp i replokalen. Det var för bra för att vara sant – här kom låten som Afro hade hört på en tidig konsert i Stockholm och memorerat på rent gehör och som nu alltså fanns med på den första soloplattan av Yngwie Malmsteen.

Låten var ”Now Your Ships Are Burned”.

JOHAN:

Magnus, det är synd att din Guitar Player försvunnit.

MAGNUS:

Kul. Tänkte just fråga om jag skulle få tillbaka den någon gång.

JOHAN.

Tyvärr, men bilden här på sidan, är inte från ditt specifika exemplar. Det är mitt, som jag skaffade vid ett senare tillfälle.

MAGNUS:

Visst. Men då kanske jag skulle kunna få låna ”din” tidning?

JOHAN:

Skulle inte tro det.

MAGNUS:

Fantastiskt! Det tog 57 inlägg innan ett flertal människor hörde av sig med syfte att ta oss i örat. Piggelin är tydligen ett känsligt ämne. Folk har både mailat och ringt. Någon har till och med gått så långt att han lämnat en kommentar här på bloggsidan – och det var inte vem som helst. Hedrande att den gamla sovjetiska hockeyidolen Fetisov, som lärt sig riktigt bra svenska och numera bor i en gul villa på Lidingö, har kastat sig in i debatten.

Hur som helst, i min enfald trodde jag för det första att alla visste att ett tyskt äppelschampo från dopningspreparatens guldålder, inte luktar äpple. För det andra håller jag inte med om att Piggelin smakar päron. Visst, det är säkert meningen att smaken ska föreställa päron. Missförstå mig rätt. Inget ont om Piggelin. Den har förgyllt åtskilliga 2,5 minuterspass av girigt kladdande – men smaken är påtagligt artificiell och påminner faktiskt snarare om schampots fruktkemiska karaktär.

JOHAN:

Jaha. Ännu en påminnelse om varför Magnus och resten av Yale Bate gick skilda vägar våren 1986. Redan i tonåren hade han väldigt svårt att erkänna ett misstag. Och denna egenhet kunde ibland reta gallfeber på oss andra.

Ett tydligt exempel var när Magnus beslutade sig för att förlänga sitt hår. Fråga mig inte varför han fick denna idé. Och än mer märkligt var att han lyckades övertyga någon stackars frisör att fästa en meter spikrakt, silvervitt plasthår i nackhåren.

MAGNUS:

Johan, det handlade inte om att övertyga någon stackars frisör. Det finns faktiskt människor som tjänar pengar på att stajla andra människors hår. De arbetar i något som kallas frisörsalonger.

Touché.

En av de få som höll på med det här vid den här tiden, var den största stjärnan på Björn Axéns salong inne på NK i Stockholm. På något märkligt sätt flätade han samman konstgjort hår med mitt underliggande nackhår. Därefter limmades de ihop med något slags klister som började brinna så fort det kom i kontakt med luft. Jag såg i spegeln hur det rök bakom huvudet på mig. Vid vissa tillfällen stod i princip hela salongens personal och granskade processen. Två och en halv timme och 800 spänn senare var det färdigt.

JOHAN:

Det såg för jävligt ut. Det gick inte ens att skratta åt eländet. Yale Bate hade plötsligt en frontman med en armé Barbiedockor hängande på ryggen. Men Magnus vägrade frankt att erkänna sitt misstag.

Som tur var, klipptes löshåret bort redan efter två dagar. Men enligt Magnus handlade det absolut inte om att han insåg att folk pekade finger. Tvärtom. Det enda skälet till att han tvingats avstå från denna vackra hårman var att knutarna gjorde ont.

MAGNUS:

Som sagt, tyskt äppelschampo doftar allt annat än äpple.

JOHAN:

Den här vintern har varit en prövning för karaktären. Jag talar givetvis om mössor. Å ena sidan vore det onekligen skönt att hålla huvudet varmt. Å andra sidan är det fullständigt omöjligt att se tuff ut i toppluva. Det vet alla som försökt vara glammiga under 1980-talet. Man skulle ha långt hår. Punkt. Jag vet inte hur många gånger jag sprang till skolbussen tidiga vintermorgnar med dagens första cigarett i munnen och håret fortfarande blött efter en snabb dusch. Ofta var håret en enda stenhård iskaka när jag väl klev på bussen.

MAGNUS:

När jag fortfarande gick i högstadiet var det väldigt populärt med äppelschampo. Min styvpappa hade under en vinterresa i Tyskland inhandlat mig en flaska med kryptonitfärgat innehåll. Etiketten pryddes med det tydliga meddelandet ”FÜR FETTIGES HAAR”. Det bästa var att doften var betydligt starkare än de motsvarande produkterna på den svenska marknaden. Det gjorde mig till kung i duschen efter gympalektionerna. Och med denna smaksättning förvandlades kalufsen till en fantastisk Piggelin så fort man klev ut till minusgraderna på skolgården.

JOHAN:

För Magnus fanns det egentligen bara en sak som var värre än att bära mössa och vantar. Det var när repen ställdes in för att någon i bandet blivit förkyld eller kommit med någon annan dålig ursäkt för att slippa undan eftermiddagens sedvanliga repertoargenomgång. Med åren blev han därför allt mer bestämd på att hela bandet skulle bära varma kläder under vintermånaderna. Sagt och gjort. Jag tog för vana att ha en mössa i jackfickan som endast plockades fram precis innan jag anlände till replokalen. Men att jag även skulle haft mössa på mig i plugget? Glöm det.

MAGNUS:

Typiskt dig, Johan. Att hålla inne med dina koketta svagheter i drygt 20 år innan du vågar avslöja dem.

MAGNUS:

Ironiskt nog var Andy den av oss som kände Pontus allra bäst och visste hur mycket skickligare han var. Dessutom var Andy väl bekant med Pontus arbetskapacitet. De hade spelat i samma hockeylag tillsammans sedan 10-årsåldern och Andy förstod att han inte skulle få tillbaka platsen som bandets basist så länge han konkurrerade med Pontus.

JOHAN:

Att Pontus hade svårt att anamma våra glammiga inslag var oroande. Men å andra sidan hade det blivit dags att spela in en ny demo och vi var i behov av musikalisk utveckling. Till skillnad från Andy var Pontus ödmjuk, pålitlig och lärde sig snabbt de nya låtarna.

MAGNUS:

Med tanke på Andys tidigare nonchalanta inställning och den situation han nu befann sig i, förväntade sig nog de allra flesta att han skulle börja leva som Johnny Thunders och därefter lägga av. Men då hände plötsligt något mycket oväntat. Istället för att se dekadent på saken, tog han sig snabbt i kragen och fick kontakt med ett hårdrockband från en helt annan del av stan.

JOHAN:
Det gick inte att komma ifrån – skillnaden var påtaglig med en riktig basist i bandet. Särskilt mina solon lät mycket bättre eftersom de nu kunde luta sig mot en helt annan stomme. Och det var viktigt, eftersom jag någon gång i framtiden tänkte pryda omslaget på Guitar Player.

MAGNUS:

Andy provspelade och fick platsen. Flera dagar i veckan satte han sig på bussen ute på Lidingö, tog tunnelbanan från Ropsten, klev av vid T-centralen, gick trapporna ner till den blå linjen, bytte tåg och fortsatte ut till replokalen i Rinkeby. Eftersom Andy, särskilt på den här tiden, var en av de mest rastlösa människor man kunde tänka sig, fördrev han tiden på tunnelbanan med att packa upp sin bas och sätta sig och öva innan han äntligen var framme. En märklig förvandling var ett faktum.

JOHAN:

Trots diverse imagemässiga meningsskiljaktigheter, var allting frid och fröjd. Det var egentligen bara ett problem. Hur skulle vi bli av med Magnus?

Om Tony bara visste vad han betytt för ett glammigt
hårdrockband från Lidingö (Sweden).

JOHAN:

En stor del av våren 1986 ägnades åt att omvandla Pontus från en vanlig hårdrocksdiggande Lidingösnubbe till en glammig värsting. Det var sannerligen inte enkelt. Pontus delade vår musiksmak och han tyckte det var kul att spela med oss. Men han var helt enkelt inte grabben som trivdes i kråsskjortor och smink. Vad var det för fel på gympadojor och blå jeans?

MAGNUS:

Pontus var och är en riktigt jordnära och reko grabb. Så mycket mer kan man egentligen inte begära av en kompis. Men kanske var det just det som var problemet. Det kan låta konstigt, men ofta handlar rock ’n’ roll om att försöka framstå som coolare än vad man egentligen är. Det är fullständigt normalt. Men just på den punkten var Pontus allt annat än normal.

JOHAN:

Det var som vanligt Magnus som beslutade om vad Pontus skulle ha för artistnamn. Efter moget övervägande meddelades att Tommy Alva var perfekt. Jag antar att han låtit sig inspireras av Tommy Lee i Mötley Crüe. Och Magnus var väldigt noga med att vi skulle uttala namnet ”Tammie” med tydliga amerikanska diftonger. Pontus sa inte ett ljud, men vi såg i hans blick att han inte tänkte uttala sitt nya namn över huvud taget.

MAGNUS:

I vanlig ordning har Johan missat en viktig poäng. Tommy Lee var visserligen en ruskigt skön trummis, men det var inte därifrån namnet togs. Som förebild stod istället Tony Alva – en av 70-talets stora skateboardikoner. Hans eget brädmärke slog dessutom knock på mig som redan då var en sucker för grafisk estetik.

JOHAN:

Debutgiget med Tommy Alva på bas, skedde efter veckor av hårt jobb med att få honom att acceptera en märklig mockaskjorta med långa fransar. Därmed återstod bara kajalpennan och en tuperad kalufs och – voilà – en fullfjädrad rockstjärna!

MAGNUS:

Jag minns att Pontus – förlåt, Tommy Alva – inte spelade ett enda fel på den där konserten. Men vad hjälpte det när han efter sista låten sprang in logen för att byta om och gnugga bort sminket så snabbt han kunde.

JOHAN:

Mick Mars är ett bra exempel. Ingen kan ens med lite god vilja kalla honom för en bra gitarrist. Men samtidigt går det ju inte att tänka sig Mötley Crüe utan honom. Vem hade kunnat ersätta Mick Mars? Yngwie Malmsteen? Crüe hade aldrig blivit sig likt med en riktig gitarrist.

Yale Bate hade lite av detta problem. Andy var en cool basist. Dessutom var han en av våra bästa vänner. Men han kunde inte lira. Han var grabben som älskade att tillhöra ett band – men som aldrig övade och alltid lämnade replokalen före alla andra. Till slut fick vi nog. Jag och Jakob enades om att Andy måste bort. Pontus Egberg, som numera tillhör The Poodles, var redan tillfrågad som ersättare. Frågan var bara hur vi skulle övertyga Magnus om saken.

MAGNUS:

Till skillnad från Johan och Jakob, tyckte inte jag att Andy var ett så kallat problem. Jag var helt övertygad om att han skulle växa med uppgiften och jag vägrade att gå med att han skulle sparkas ut. Men jag överöstes med argument som gjorde att jag till slut kapitulerade. Och eftersom jag var den som var närmast kompis med Andy, tog jag på mig den otacksamma uppgiften att meddela vad som hade bestämts. Det var mycket plågsamt och jag kände mig tvingad att bryta mot en klassiskt, etisk regel. Jag gjorde slut på telefon.

JOHAN:

Med Pontus som ny medlem hade vi äntligen en av Lidingös bästa basister i bandet. Därmed återstod bara ett problem. Pontus gillade inte alls vår glammiga stil. Smink och scenkläder var inte att tänka på. Det kanske inte var så genomtänkt, trots allt.

MAGNUS:

Smart drag, Johan.